Kallops

Helt fullständigt fullmatad med ny info. Papper, datorsystem, byråkrati på längden och tvären. Men de glada människorna och den trevliga atmosfären gör att man känner sig motiverad. Nu: sängen. Imorgon: hemåt.

Dagens (2)

Australienarna i The Lucksmiths råkade precis passera förbi i etern och fick mig att stanna upp. En sångare till trummis är helt klart lite ovanligt. Eller... finns det inte något dansband som har en trummis till sångare? Yeah yeah. Jag förknippar inte The Lucksmiths sound med dansband. Får snarare associationer till Bright Eyes, Death Cab och Belle & Sebastian i mitt huvud. Fina grejjor med andra ord.

Home is where the heart is

När jag vaknade i morse sken solen över Majorna. En spårvagn plingade till en bit bort, jag lyssnade på P3 från min väckarklocka en stund och konstaterade att jag vet vart hemma är. Det är ju här jag hör hemma.

Det är dan före dan före dopparedagen. De flesta har redan begett sig hemåt och kvar är jag. Igår kväll, när jag suttit instängd hela dagen och stirrat på ingenting, gick jag ut på en liten promenad. Just då insåg jag hur illa det är med treglasfönster; man hör inte vilket väder det är ute. Så helt plötsligt stod jag där i blåsten och ösregnet. Kände mig ganska tragisk. Vandrade förbi mataffären där stressade småbarnföräldrar köpte julgranar. Det luktade lite jul. Jag fick en förnimmelse av alla de gånger pappa plockat fram den slöa sågen från källaren och vi gett oss av upp till skogen för att hugga en julgran. Stackare, tänkte jag. Ni stadsbor har aldrig fått känna lukten av en riktigt nyhuggen gran. Och just då drabbades jag av något jag inte känt på länge. Hemlängtan. Ren och skär och ilande hemlängtan. Efter min mysiga pappa och mamma och söta syster, att vakna till att det skramalar i köket, lukterna i det stora gula huset och känslan av fullständig trygghet.

Men det dröjer inte länge nu. Om en stund drar jag iväg till första passet på nya jobbet. Innan dess ska jag försöka skrapa ihop det väsentligaste och lägga det i min röda resväska. Om mindre än ett dygn är jag där.

Tillägg

Ingen lista blir ju någonsin komplett. Här kommer ett litet tillägg till dagens lugna lista; jag har återupptäckt Winter Took His Life.

Efter lite research i min egen blogg hittade jag ett inlägg från den 17 februari 2007. Då var Winter Took His Life knappt signad. Nu finns det uppenbarligen en skiva, vilket är väldigt kul. Blir jag rik köper jag den kanske. Annars är ju gratis gott. Det finns ett antal gratis MP3:or att ladda ner här.

Sista Klubb Populär

Jo, visst blev det dans igår. Och innan dess blev det lite gammal skumpa som jag hittade i mitt skrivbord tillika vinkällare. Pre-nyårsfirande till diverse upplyftande samtalsämnen. Men det blir ju så. Trasiga är vi allihopa. Det är ju därför vi har varandra.

Anttila spelade ungefär vad som förväntades av honom. Det öppnades med Västra Frölunda och någon gång mot slutet spelades Paul Weller. Publiken exploderade och små glimtar av eufori susade förbi. På samma sätt som Anttila glimtade till glimtade musiken på dansgolvet. Bitvis mystiska hemmabyggen som inte alls går att röra sig till, men när de spelar Hellströms För en lång lång tid, Shout Out Louds Impossible och Broder Daniels When we were winning kan man inte klaga.

Ska bli spännande att se vad Klubb Populärs substitut blir!

Dagens

Ia efterlyste en spelningslista eller något sånt. Eftersom musiken jag har på min dator egentligen inte speglar riktigt vad jag lyssnar på funkar det inte att koppla in något hög-tech program som bums gör vackra listor. Nä, länge leve gamla hederliga listor. Så från och med nu kommer listorna att återinföras i bloggen!

Dagens lista innehåller musik som är snäll vid ett bakfullt huvud:
Parker Lewis- Det är lungt och fint och vackert och massor av låtar finns att ladda ner här.
Chad VanGaalen- Willow tree har gått på repeat senaste veckorna. Runtruntrunt. Man vaggas liksom in i den drömska lilla världen.
First Aid Kit- Grymt duktiga systrarna Klara och Johanna gör akustiska folkinspirerade små poplåtar. Deras cover på Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song är... ja... fenomenal.
Ane Brun- Fröken Brun är typisk söndagsmusik på våning fyra. Helst ska det vara låtarna från skivan Duets, men det finns fler guldkorn.

Kristian Anttila - Paul Weller

DANS!

Nu är det laddat i lägret! Jag har precis kommit hem från Västra Frölunda; höghusen och köpcentrumens mecka. Ikväll går sista Klubb Populär av stapeln med Kristian Anttila på scen. Dags att dansa in julen på riktigt med andra ord.

Jag kommer ihåg alla nätter med gänget hemma i Falkenberg. Jag vill minnas att vi dansade till den där låten. Kom i fullständig extas och rörde oss i vår egen lilla bubbla. Om Anttila spelar Paul Weller är kvällen gjord.

Prima sällskap är fixat. Nu är det bara att hålla tummarna för att Storan bjuder oss på rätt feeling.

Italiano

Trevligt sällskap, en väldans massa prat, lyxigt italienskt och rödvin. Jag som egentligen inte dricker rödvin... Omvänd blir man lätt. Även om samtalen spårade in på knäppa människor som brukar dimpa in på jobbet så blev jag inte speciell avskräckt. Jag menar; Scottie och alla de andra stamkunderna på Costa i Edinburgh slår nog det mesta. Det bådar alltså fortfarande gott.

The Pogues and Kirsty MacColl - Fairytale of New York

[Meeellan mjoelk frawn Vestkursten]

Lite brasvideo och gröt. Det är bara tomten som fattas!

Dan före dan före dan före...

Känns bättre och bättre inför nya jobbet. Innan jag ens börjat kan jag på rak arm säga att det är det schysstaste jobbet hittils. Det ingår att prata med folk hela tiden, man får vara hur glad och trevlig man vill, det är förhoppningsvis lagom stressigt, men framförallt för en riktigt bra grej. Träning får ju folk att må bra. Ett utbyte som inte går av för hackor.

Imorgon blir det julmys med nya jobbarkompisarna. Har nog redan hälsat på de flesta, så helt nya är de ju inte. Är pepp! Sedan följer en helg alena med mina böcker, första dagen på jobbet och dan före dan tar jag tåget hemåt. Ser fram emot att träffa folk igen. Och julmys på landet.

Sen kommer såklart den där juldagen. Denna juldag. Hatkärlek. Hela Falkenberg köar till Grand Hotel för att fylla dansgolven till bristningsgränsen. Hundra ansikten man känner igen. Konversationen är förutsägbar:
"Heeeeej, hur är det?"
"Det är braaaa!! Hur är det själv? Vad gör du nuförtiden?"
"Det är braaa!!" (Personen gör ett utlägg om Australien/Norge, staden den pluggar i eller ursäktar sig för att den bor kvar hemma.)
"Nu måste jag gå för X väntar, men vi syns senare!"

Och mycket mer än så blir det inte. Och man hinner oftast inte säga mer än så. Men trots att det finns så många man inte vill prata med, så känner jag nog för första gången på länge att det finns fler jag verkligen vill prata med. Let's tänka positivt. Och låt oss dansa till den där musiken vi egentligen inte gillar. Vi gör ju ändå det tillsammans, det är ju det som räknas.

Röra

Jag är förvirrad. På riktigt. Detta är i och för sig ingen nyhet, men idag blev det ganska uppenbart. Gick runt och tänkte "ja, imorgon är det fredag!". Detta resulterade i att jag trodde att jag inte kunde vara med på morgondagens seminarium, letade igenom hela psykologiska instutionen efter en lärare, hittade henne inte, mejlade, fick svar... och inser att det inte är fredag imorgon. Det är ju bara torsdag!

En vanlig hederlig torsdag. Ingenting annat.

Heja mig.

The Smiths - There is a light that never goes out

Inte alls avundsjuk på Annie som ska se Morrissey i Liverpool i vår. Inte alls. Hittade The Queen is deaad i bokhyllan för en stund. Bomull för själen.

Lyckan är total!

Jag har bombarderats med paket på posten den senaste tiden. Det började med julskivan och julkryddorna från Nisse, sedan en tomte och en ängel från Knattamossetomten och idag låg det ett paket till i brevfacket. Det var från min lilla söta syster och innehöll, förutom ett juligt rött té, en... ja vad tror ni?

En brasvideo!!!

Hipp hipp-referens på hög nivå. Har suttit och lyssnat på min sprakande tv nu i 29 minuter. Mycket stämningsfullt måste jag säga. Guld är vad den lilla plutten till syster är.

Tänk om man kunde få kafferepa varje dag

Eftermiddagen spenderades hemma hos födelsedagsbarnet Emma. Kafferep, eller térep, eller vad man nu vill kalla det. Trevligt värre att kackla med fina vänner! Försöker att inte tänka på att nästa tenta är direkt efter nyår. Går nog rätt bra att stänga av den kanalen just för tillfället. I alla fall idag. Får se hur länge jag lyckas förtränga att julen antagligen kommer att firas med Freud, The Big Five och någon motivationsteori. Bara att gilla läget.

Extra extra

Heeeeej modeblogg! Håll i er. Kanske första och sista gången jag gör dagens outfit här i bloggen. Klänningen inhandlades idag när jag botaniserade i second hand-affärerna i Haga. 125 riksdaler på Emmaus gjorde inget jättehål i studentplånboken. Johanna goes 50-tal och längtar till sommaren.

Kanske inte en helt vanlig söndag

När du gick iväg kändes det som en liten bit av mig gick iväg. Jag hoppas att du vårdar den ömt.

Tid tar tid

Jag fick en impuls. Den går inte särskilt fort, med tanke på att det gäller mitt hår. Jag vill att de ska bli jättelångt. Typ nu. Men framförallt vill jag att det ska bli aningen ljusare igen. Det är bara att vänta helt enkelt...

Anna Ternheim med sällskap- Summer Rain

Panta burkar?

Insåg idag att mitt bostadsbolag kommer att höja alla hyror till nästa månad. Urkul. Verkligen urkul. Hade jag inte precis fått jobb hade jag allvarligt talat fått börja med nudeldiet på riktigt.

El Perro Del Mar- Party

Ge mig något som känns

Jag har väntat. Och det verkar som om ensamheten tagit över igen. Skaver bort lite av nagellacket från tumnageln. Svarta flagor faller ner på golvet.

Jag lyssnar på Fleet Foxes Mykonos. Jag undrar varför jag lyssnar på en del personer. Tar illa vid mig från vad en del människor säger. Förminskar mig själv i deras närhet. Sluta med det. Nu. Det är inte nyttigt. Som ett gift som sprider sig. Bara för att någon liknar spöken från då behöver inte betyda att de faktiskt är det.

Egentligen lider jag brist på spontanitet. Behöver göra något oplanerat, kanske lite drastiskt. Något som inte är rutiner. Framförallt borde jag sluta sitta här. Uppdatera sidor som de aldrig händer något på. Göra något istället för att bara tänka.

Dvala

Ute och svävar någonstans i etern

Underbart kul att det verkar som om min banner slutat fungera... Och med tanke på att den ligger på en annan dator i en annan del av Sverige så lär vi inte få se mycket mer av den igen. Om den ens finns kvar, med tanke på alla ålderkrämpor mina föräldrars dator har. Men projekt banner får bli till helgen. Ikväll ska jag förbi tvåornas tentafest en sväng och imorgon har p-vetarna julsittning. Så håll ut gott folk...

Dags att öppna böckerna någon gång

Skärpning nu Johanna.

Han har ett riktigt skägg, tror jag?

Jag fick post idag igen! Den här gången kom paketet från Knattamossetomten. Han är antagligen världens mest skygga och mystiska tomte. Hemma hos mormor och morfar finns det gamla 1700-tals klockor och mystiska uthus. Jularna hemma hos dem är förknippade med sparkstöttingar, snöbollskrig med kusinerna och dopp i grytan. Rosiga kinder och förväntningar.

Mitt ute i skogen bor min mormor och morfar. Den är inte som skogen hemma hos oss, där man kan gå en timma och med all säkerhet komma ut någonstans där man känner igen sig. I den här skogen kan man gå vilse på riktigt. Gå och gå och gå tills någon kommer och äter upp en. Vildsvin, lodjur och älgar skulle göra det med nöje.

På andra sidan Byasjön, där vi brukade ro med mormor när vi var små, finns Knattamossen. Jag har aldrig varit där. När morfar, med sin lite barska och hesa stämma, säger att det är tomten i Knattamossen som varit framme brukar jag alltid få gåshud. Min morfar är ganska tystlåten och när han väl säger något är det viktigt. Och Knattamossen är med all säkerhet farlig, på samma sätt som tomten i den är viktig.

För på något vis är tomten i Knattamossen symbolen för den riktiga julen. Ingen har någonsin sett honom och det vilar en mystik över hans väsen. Han smyger runt knutarna när vi öppnar våra paket och sover på höloftet i den röda ladan med vita fönsterkarmar. När jag öppnade kuvertet innehållandes en liten tomte och en skyddsängel från mamma vällde minnen och känslor över mig som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Känslan av att inte veta allting gör julen spännande, även om man precis passerat 20. För det är nu man inser att julen är något mer än bara paket. Det är en känsla.

Lugn

Så lägger sig lugnet i lägenheten igen. Hjärnspökena har gått och lagt sig i garderoben bland smutstvätten. Tystanden är bruten.

Loney, Dear - I am John

Tystnad

Bara fullständigt tyst. Det är inte så jag vill ha det. Får klåda. Försöker dränka den med musik som får mig ännu mer melankolisk. Den där tystnaden. Den ekar i huvudet. Jag vill inte veta. Vill bara att du ger ifrån dig ett ljud.



Ett litet livstecken.

Long Message Service

Egentligen borde jag sköta om mitt liv och låta hjärnan jobba och göra något vettigt. Istället sitter jag med mobilen i handen. Den har varit inne i andra andningen länge nu. Förbrukat ett antal kattliv. Har den en bra dag surrar den lite förstrött när man pratar med folk, är det värre lägger den på av sig själv. Blir varm och morrar. Klimakteriebesvär med andra ord.

Trots allt går det att skriva sms med den. Och jag vet inte vad jag ska skriva. Det är typiskt mig. För även om jag skulle vilja skriva sms så kan jag inte. Invalid tänker ni. Men själva tekniken att skriva har jag, däremot kan jag inte bara skriva och skicka iväg. Det går inte. Jag är typen som författar sms. De är oftast runt 3 sms långa och innehåller mycket baktanke.

Och just nu är det där med baktanke extra viktigt. Väldigt väldigt viktigt.

Tomten! Ge mig en telepateringsmaskin i julklapp

När jag öppnade mitt postfack trodde jag att jag skulle hitta min stora tjocka personlighetspsykologibok. Ingen bok så långt jag kunde se, men däremot ett brev från Nisse.

Budskapet framgår tydligt: Nisse tycker det är dags att jag gör mig av med mitt julhatande. Brevet från Nisse innehöll, förutom uppmaningen, en mycket klämkäck och kontroversiell julskiva och en massa nejlikor och kanel och diverse svårdefinierade blad från någon annan julbuske.

Nisse bor tydligen i Malmö. Ellen förnekar starkt att hon håller honom fången. Men vem skulle inte vilja bo hos en av södra Sveriges mesta julälskare? Jag skulle gärna byta med honom.

Om natten någon gång tar slut

Ibland lever man lite mer. Gårdagens tentafestande innehöll både ett tal, dans och lite schtekande. Fick utlopp för mina sociala behov och blev ännu lite nöjdare än vad jag var innan. Folk splittrades framåt natten och gick till lite lika ställen. Jag vet i alla fall att jag, David och Åsa gjorde rätt val. Jazz eller världsmusik eller bongotrummor. Musiken på Nefertiti var svårplacerad men ooootroligt dansant.

Natten vägrade släppa tag om mig och drev mig till en annan del av staden. Över kullerstensgator och förbi gatlampor. Varje sekund spelar roll. Det är så det ska vara.

Vågar inte fundera på när baksmällan kommer. För är man full på livet så måste man ju bli bakfull på det också, eller?

Ouuu ou ou

Jag knaprar på de sista pepparkakorna hemifrån och lyssnar på The Sweptaways. Tänker på hur chockad jag blev när de dök upp på hultsfred. Jag menar: en kör kan väl inte vara spännande? Fick nog äta upp det. De är skitcoola. Oh yes.

En del kan tycka det är jobbigt att ta med sig jobbet hem

... så de lämnar det vid en busshållplats istället.

Peace of mind

Det finns bara ett ord som beskriver mitt känslotillstånd: lättad. Resten av mig är bara en ballong som exploderat. Spridit ut sina delar över allt. Försöker samla ihop mig själv. Känslan av att ha givit allt man har för att sedan bara, BANG... tentabubblan är spräckt och nu inser man att det finns något annat i livet. Som att sova till exempel! Det hade jag tänkt göra nu. Sen ska jag dricka alkohol och umgås med mina utomordentligt trevliga klasskompisar. Kanske bli lite full och bara leva och vara. Mycket mer begär jag inte.

Det här är den bästa dagen på länge, riktigt länge.

Tentan har liksom varit ett delmål väldigt länge. Efter tenta är det inte länge till jul och introduktionen på nya jobbet och massor med släktkalas och trevligheter... men framförallt kommer jag att få träffa alla. Älskade människor.

Jag är socialt understimulerad. Med andra ord; I behov av att tjôta. Två bitar insamlade. Lättad och socialt understimulerad. Får sova på saken.

Säg ett datum, vilket som helst

Tentan har börjat komma obehagligt nära. Det regnar istället för snöar. Jag håller på att bli förkyld. Det finns ingen mjölk i kylskåpet och hela hallen är full med pantkassar. Det hela kan tyckas vara lite småpestigt.

Men idag är ingenting pestigt. Idag är allting egentligen oförskämt bra! För vet ni vad? Jag har blivit med jobb!!!

Nu kan jag äntligen sluta sippra energi på att skriva ansökningar och tänka på min ekonomiska situation och för en gångs skull kanske unna mig något. Här ska inga ekonomiska kriser få stoppa mig. Det enda som egentligen kan stoppa mig är att folk slutar gå till gymmet.

3:e december.

Aoouuuu

Jag sitter på soffan med håret i ansiktet och spelar Janis Joplin på gitarren och känner mig skitcool och 70-tal. Det handlar om känsla vettdu, feeeeling.

2 timmar

Det kändes som att allt bara föll på plats. Efter ett tags tystnad, jag vet inte hur länge... timmar, dagar..., ringde telefonen. Och nu, två timmar senare, vet jag med all säkerhet hur det ligger till. Jag vet vem som känner mig allra bäst, av alla människor på hela jorden.

Vi speglar oss i varandra och helt plötsligt vet jag så mycket mer om mig själv. Det handlar inte om att vi är lika varandra, för hur spännande hade det varit? Det handlar om att vi kompletterar varandra. Och respekterar varandra. För det mesta i alla fall.

Jag kommer inte ihåg sist vi sågs. Kanske var det någon gång i början av augusti? Abstinensbesvären börjar bli seriösa nu. I augusti var det sommar i Falkenberg. Kanske regnade det, men ändå: sommar. På juldagen ska vi köra traktor. En typisk Astrid & Gertrud-grej. Inte för att vi egentligen kan köra traktor, men så länge den rullar åt något håll så står man åminstone inte still.

Maslow

Min hjärna är möööör. Gick upp aptidigt och gick en promenad för att sedan sätta mig med Emma på biblioteket och plugga. Och där har vi suttit. Sida upp och sida ner. Tog dock en välbehövlig paus där en sjukt lyxig sallad med valnötter, kyckling och chèvre intogs. Traskade runt en stund på julmarknaden i Haga, som i och för sig inte var så mycket till julmarknad men som däremot innehöll en hel del annat. Som människor till exempel. Massor med människor. Och blåsorkestrar! Hela två stycken. Jag blev jättefascinerad.

Nu är jag inte riktigt lika fascinerad längre. Reptilhjärnan har kickat in eftersom ordinarie blivit överbelastad och tagit en restresa till jagvetintevart. Jag fryser om fötterna. Behöver kärlek. Behöver ett varmt bad. Behöver popcorn.

Så får det bli. Popcorn i soffan i brist på annat. Kanske borde slå på tv:n? Händer inte särskilt ofta att den står på. Har ingen koll alls på vad som går på lördagskvällar.

7 dagar imorgon

Tentandet brakar lös nästa lördag. Ser ändå fram emot att man har fyra timmar på sig att göra den, istället för en hel veckas hemtentaångest. Men på ett sätt ser jag inte fram emot den. Psykologi är otroligt intressant. Jag vill liksom inte att halva kursen ska vara färdig alla redan. Får jag för stora cravings kan man ju alltid ta ett sabbatsår och endast läsa psykologi eller läsa en master, eller helt enkelt gå till biblioteket och låna en bok. Fast det hjälper inte riktigt. Psykologilärarna är liksom en del av paketet. De är guld. Och psykologiska instutionen är som en egen liten hemtrevlig värld. Me like.

Allas vår drottning

Marit Bergman fortsätter att skänka finfin musik till världen. Månadens låt är en duett och heter We're not gonna take it. Gillar att låtarna mer och mer kryddas med lite folkinslag och fina stämmor. Keep up the good work Marit!

Vid horisonten

Nu är det nära, fruktansvärt nära. Jag kan nästan ta på det. Allt ligger nu i händerna på en människa som ska trycka på en grön eller en röd knapp. Ja eller nej. Himmel eller pannkaka.

Båda parterna har förutsättningarna. Intervjun är avklarad. Min andra, ever. Och förhoppningsvis kommer jag hoppa av lycka nästa vecka. För det ska bli mitt. Jobbet.

Jag är mest väldigt ostrukturerad och lullar runt och har inget mål och tänker och hoppas och

vill men lyckas inte
ta mig någonstans
vilja något helt och hållet
bara nästan

en tanke i huvudet
eller flera
på dig och det du gör
i ett försök att nå dig

Anna Maria Espinosa- Glowing with you

Strandad

När jag och min vapendragare varit i Thailand en månad ville vi hem. Nog för att Thailand är ett schysst ställe och så, men vi hade ju inte varit hemma ordentligt på 9 månader. Efter att vi prutat ner vår taxiresa så mycket att vi trodde vi skulle bli avslängda någonstans på motorvägen av den ilskne chaffisen, kom vi äntligen fram till den enorma flygplatsen. För den är verkligen big bauta. Ett glaskomplex fyllt med Sawadee Kaaaahhh-ande damer, rullband för att det är så långt att gå mellan en gate och en annan och turister. Överallt turister.

Jag minns att golvet vart hårt och kallt. För vi fick vänta där länge. Jag minns inte hur länge, men länge nog för att den tappraste backpackers skulle kollapsa. Jag tycker synd om de här stackarna som är fast. Just där. På det iskalla och hårda golvet i varma Thailand.

Positiva gatan

Morgonen fördrevs genom ett vankande fram och tillbaka i väntan på resultaten från organisationsteorin. Inga koppar med kamomillté kunde lugna den oroliga själen. Inte ens ett försök till avreagering på gymmet klockan 8 morgonen tycktes hjälpa.

När dagens föreläsning började hade tentaresultaten fortfarande inte kommit ut. Hjärnspöket höll sig dock på behörigt avstånd. Det var längese jag fick träffa alla klasskompisar och märkte att jag faktiskt saknat dem. I pausen visade det sig dock att resultaten dykt upp på portalen. Jag ville inte titta. Väntade och väntade men gjorde det till slut.

Första 15 poängen är säkrade! Halleluja. Dags att lämna sociologin bakom sig och fokusera på psykologin. 12 dagar kvar till nästa tenta.

Sen ansåg jag att dagen var fulländad och åkte och handlade. När jag samlat ihop mellanmjölk och bananer och allt vad man kan behöva ställde jag mig i kassakö. Jag blev tvungen att gå ur kön. Inte förän jag ringt mamma kunde jag återgå till kön. Lätt skakig och förvånad.

Vilken dag. Det är konstigt hur saker kan sammanfalla. Jag kokar risgrynsgröt och försöker smälta saker och ting. Ingenting i världen är lätt, men med rätt inställning kan man nog göra vad som helst.

Du vet så mycket och så lite om mig

Tåg är fascinerande må jag säga. Alla är på väg någonstans. Ett par norskar är på väg hem, några på väg mot första klass ser ut som om de ska på semester, en halv kupé med medelålders män med varsin plåtburk i handen är uppenbarligen på väg hem från Danmark och min bästa kompis gamla pojkvän är på väg till samma stad som jag. Det svämmar över av folk. Väskor längs gången, svettiga konduktörer, kissnödiga medelålders män på väg från Danmark letar efter en fungerande toalett och barn skriker. Mitt i röran sitter jag.

Det har varit en bra helg. Upptäckte hur skönt det är att vara på besök i den lilla staden vid havets nattliv, att inte vara en permanent del av det. Allt är så utstuderat. I minsta detalj beräknat. Alla vet allt om alla. Det är viktigt vilka man hälsar på och vilka min inte hälsar på.

Massor av människor jag inte pratat med på länge länge. Inga nära vänner, men människor jag lärde känna på den tiden jag var permanent. Folk som på något vis ändå spelar en roll. De gjorde mig glad. Värdet i att faktiskt komma tillbaka då och då är tryggheten. Trots alla koder finns det alltid någon att prata med.

När jag satt där på tåget började jag fundera på om jag någonsin kommer att bli permanent i den lilla staden igen. Nästa sommar är ju en möjlighet. Eller en risk. Hoppet om att få uppleva en sån där sommar med ändlösa nätter, dans och cykelturer i soluppgången sinar inte. Samtidigt infinner sig känslan av att vilja prova något nytt. Att ständigt vilja vara på väg.

Mini me

Vissa saker är ganska flexibla. Som det där med att vara vit till onsdag. Vissa saker går helt enkelt före. Som att festa med min mindre version. Vi måste ju celebretera att hon äntligen blivit 18!

21 november

Det snöar utanför fönstret. Bakgrunden är klarblå och det är något väldigt... stillsamt över det som ligger utanför huset. Eller dom som vilar där.

Du och jag måste bli bättre på att lägga oss i tid

Vit Päls är lite som indiens Björn Rosenström. Den stora skillnaden är nog att Vit Päls texter är närgångna på ett smart sätt. De är enligt rykten ett ganska odefinierbart kollektiv bestående av en massa småband. Klasskamrat, tillika festiavlarrangör i de småländska skogarna, tipsade om att de spelar på Kontiki den 30:e och att det kommer att bli lajbans. Och visst kommer det att bli det. Ser fram emot lite eufori och dans. Det var ett tag sedan. Häng på vettja!

Popsicle - Sunkissed

Det här är egentligen riktigt bra (och ni kanske känner igen rösten från videon nedan?). En sak är dock ett faktum. Låten är för evigt märkt: Nile City 4 life.

Tidsfördriv

Oj oj... dags att ta tag i något. Har provat kläder. Konstiga kombinationer. Så som man alltid gjorde när man var lite yngre. Det finns ett kort på mig, 5 år, i mammas högklackade svarta pumps, en enorm landstinget t-shirt med skärp i midjan och solglasögon. Ni vet vart nivån ligger. Ett tecken på att jag försöker fördriva tiden. Ännu ett är att jag surfar runt på olika skivbolags hemsidor och laddar ner fria mp3-filer. Och att jag surfar runt på youtube. En godbit till, sen är det dags att rota runt lite i mina böcker.

Andreas Mattsson - So old it's new

Änna go gôbbe de dä du, å ser genom allt de gôr han

Det läskiga med att ha seminarium med en psykolog är inte att man ska svara fel. Det finns ju inte alltid så mycket rätt och fel i psykologin, mest teorier. Är man delaktig och lite lagom påläst så fixar det sig, med all säkerhet.

Men på något vis blir jag misstänksam. Tänk om han har ett vapen som ingen annan har!? Han ser rakt igenom oss allihopa. Analyserar oss och vet mer om oss än vad vi själva vet. Tänk om jag avslöjat något?

Så är det självklart inte. Psykologer har nog inte röntgensyn. Men tanken bara slog mig när han spände ögonen i mig. En del har verktyg som man själv inte har.

Med fanan i handen

Har haft en batteriladdningsperiod nu. Höstlovet tömde energireserverna både psykiskt och ekonomiskt. Det tar tid att komma igen. Rent mentalt kan jag nog säga att jag är ikapp. Lite avstressning, fasta rutiner och ett par timmar med gitarren så är saken biff. Att jag dessutom fått in en träningsrutin som innebär att jag tränar varje dag, utan att tycka det är jobbigt att släpa mig till träningen, vilket är otroligt positivt. Hittils den lättaste hösten hittils. Om en höst nu kan vara lätt. Peppar peppar.

153 kronor och 5 dagar. Det går. Med tanke på att det enda jag köpt sedan helgen är en kursbok, så lär det inte vara några problem att klara lika lång tid till. Jag har matlådor för 5 dagar i frysen och pasta för en månad i skåpen. Och blåbärssylt. Dessutom ska helgen spenderas i Falkenberg. Pepparkakorna som jag tänker baka kan få agera nödproviant. Inte så dum sådan.

Drömmarna och hoppet tar mig framåt. Men jag börjar ana det: varje dag får mer och mer en mening. Och det är schysst. Riktigt riktigt schysst.

Shelter from the storm

Lite innan middag fick jag ett sms och ett knastrigt samtal från Hedda, på flykt från Den lilla staden vid havet. En timma senare satt hon på min soffa. Det är så skönt med en del. Tiden har liksom stått still i vår värld, samtidigt som allt runt omkring rör sig. Och nu ska hon iväg till la franski alpinus och leva livet en vinter till. Till helgen flyr jag hem till den lilla staden. Idag sa vi hej, men hej då tänker jag nog inte säga förän till helgen.

Vi stack ner mot stan, jag drog mig iväg för att spela lite fotboll och mitt sällskap åkte vidare mot nya äventyr. Det tenderar mer och mer att vara jag och killarna på fotbollen. Helt klart en utmaning, men en utvecklande sådan.

Någon påstod att jag är med i en sekt mot tv-tittande. Men vem behöver tv när man ha Dylan i stereon?

Sesam

Det har uppenbarat sig nu. Precis vad jag vill ha. Det passar mig som hand i handsken, eller nej.. nej.. ännu bättre! Det geografiska läget är perfekt, arbetsuppgifterna verkar schyssta och det handlar om något jag brinner för.

Och när jag brinner för något ska ingenting få stå i min väg. Jobbet ska bli mitt.

Fler vagnar på tåget, tack!

Lite surt att Anna Ternheims spelning på Röda Sten varit slutsåld sedan länge. Lite kontrast mot när hon värmde upp för Joseph Arthur på den lilla källarpuben Cabaret Voltaire i Edinburgh vid den här tiden förra året. Knappt ingen visste vem hon var. Och tur var väl det, annars hade jag och Ellen inte fått reda på vilken sympatisk person hon är. Vid ett litet bord satt hon och signerade en och annan skiva och pratade om Schweiz, vill jag minnas. Här i Sverige hade det nog krävts lite mer kravallstängsel. Inte för att Ternheim är typen som behöver ha ett kravallstängsel. Men ni fattar grejjen. Typ.

Skrothörnan

När musklerna är trötta kan hjärnan äntligen få tänka igen. Funderar på att börja varva gymmet med lite pass. Fick nog av gänget som skrek könsord i skrothörnet under en timmas tid. Tanterna på gympapassen skriker i alla fall inte könsord. Eller vad vet jag? Det kanske finns en massa snuskiga tanter? Ja ja. Lite variation är nog bra.

En kopp té och lite psykologiuppgift om en stund.

Du skulle vilja

Tillfreds. På något vis är jag i fas med mig själv idag. Jag vet vad jag vill. Bäst att glida på så länge det varar! Nu ska jag rulla iväg till gymmet. Tyvärr verkar min cykel Gunilla har råkat ut för en lättare misshandel. En avsliten baklampa borde bestraffas med ett par dagar bakom galler.

Slow Club- Come on youth

Ännu ett tips

Celestial har lite nya låtar på sin myspace. Det är inte riktigt lika mycket shoegaze som innan, fina slingor och väldigt vackert. Nästan så att man vågar tro på framtiden trots att det är November. Har väldiga cravings efter deras nya album. Men icke, icke!

Blind Terry

Det här är hemtrevligt och fint.

Fångad

Under bron

Det finns folk jag saknar för mycket just nu. Vänner på olika håll. Nere vid vattnet känns det som om man befinner sig lite närmare. Hamnen tar folk någonstans. Vattnet binder ihop världen. Någon sa att människan består av 65% vatten, eller var det 90? Nej, gurkor är vi inte.

Inte är det konstigt att det är till vattnet man söker sig. Det är ju det vi har gemensamt. Och jag skulle nog kunna skicka mig själv som en flaskpost. Jag orkar inte vänta ända till juldagen. Det är för långt bort. Vänta. Bara vänta.

Röda Sten

Möt mig där båtarna rullar ut, senare idag...

Frigolit

Har äntligen bestämt mig för att lämna sängen. 13 timmar i sträck, med undantag för intagandet av soppa och ett par pepparkakor, har jag spenderat under mitt fluffiga täcke. Höjden av lathet. Mycket välbehövligt. Har haft den underbara boken Arbetsgrupper- Från gränslösa team till slutna rum framför näsan sedan i förmiddags. Jag sover jättegott under den. På något vis är den lagom tung och skärmar bort ljuset från fönstret. De borde skriva det på framsidan. Arbetsgrupper- Från gränslösa team till slutna rum, eller hur du bäst sover bort en hel söndag.

Var på en trevlig fest igår, pimplade vin, diskuterade grupperingar i klassen (typiskt personalvetare...), diskuterade halländska dialekter (det heter Falkenbäj, inte Falkenberg), lämnade den trevliga festen, irrade runt på stan en stund och bestämde mig sedan för att åka hem.

Man bli knepig av vin. När jag kom hem kändes det som om någon ökat lufttrycket i mitt huvud med ett par bar. Fylllt det med frigolit. Knökfullt. Kanske är det vad de kallar för vinskalle? Kunde inte somna och bestämde, för plånbokens, leverns och det allmänna välbefinnandets skull, att jag ska vara vit tills csn trillar in. Bra Johanna.

The Castle Garden 8/11

Kaktus i celibat

Min kaktus är döende. Med tanke på att en av mina favoritsysselsättningar är att vattna mina blommor börjar jag misstänka att jag gett den alldeles för mycket kärlek. Alla de andra åtta förökar sig som om de fått för mycket av fönsterträdens viagra; knakar, växer och skjuter skott.

Intresseklubben antecknar.

Ett plus ett

Folk droppade av. Vi droppade av från klubben. På vagnen hem från Vasaplatsen började jag fundera på varför jag fått för mig att följande morgon skulle spenderas i en beachvolleyhall. Regnet slog mot rutan och jag simmade i melankoli. Och överallt dessa par. Småfulla lutar de sig panna mot panna, kysser varandra ömt och ser barnsligt lyckliga ut.

Eller så skriker de åt varandra. Någon håller fast sin hysteriskt gråtande flickvän och försöker gulla henne till rätta. De bli sams igen. Åter ett plus ett är lika med ett istället för ett plus ett är lika med två. Så bra då.

Vagnen släpper av mig ganska många hållplatser från hemma. Löven fastnar på mina skor. Varning för halka. Gatlyktorna vajjar. Hemma sitter gatlyktorna på stolpar, i Göteborg hänger de på trådar. Somnar 03:07, klockan står på 08:20.

När jag vaknar vet jag inte riktigt vart jag är och varför min snart döende telefon börjar vissla på Young Folks. Jag önskar att telefonen vore död. Hittar lite müsli och en skvätt mjölk i kylskåpet. Det står även två öl i det nästan tomma kylskåpet. Jag kommer på vad jag gjorde igår. Det måste ha varit lite fest här. Hittar en halvpackad väska med ett ett par surfshorts, som mest påminner om Thailands stränder. Just det ja. Beachvolley var det.

Väl där inser jag varför jag valde att trotsa Herr Ågren. Helt sinnes kul med volleyboll. Hade jag haft tid hade jag börjat träna igen, med all säkerhet. Kicken har gjort min dag.

Svanen i Parken

Plagiat. Kopiera. Göra om. Härma? Jo, jag hade tänkt stjäla den här bilden från Emmas blogg. Men nej, blogger jävlas lite med mig. Det blir inte alltid som man vill. Hur som helst var det väldigt trevligt med lite förfestmys hemma hos mig på våning 4. Drog oss till Jazzhuset för att se Parken.

Visst fanns det ett par ljuglimtar på Jazzhuset igår. Musiken var bitvis bra på dansgolvet och förväntingarna på Parken var från min sida rätt stora. Men bandet borde nog sätta sig och knåpa lite på nya låtar innan de ställer sig på scenen. Hade alla låtar hållt samma standard som Jag har varit vilsen Lisa hade saken varit biff. Nu känns det hela mest halvfärdigt.

Rum

Något plugg har det då inte blivit idag. Har, förutom dagens råa fotbollsdrabbning, endast ägnat mig åt att njuta av hur luftig min lägenhet helt plötsligt blivit. Börjat på en låt om min förvirring. Sprayat badrummet fullt med kemikalier. Dammsugit. Lagat mat för en vecka. Tittat ut genom fönstret. Lekt med facebook.

Och jag som aldrig skulle skaffa facebook.

Imorgon måste jag dock förtjäna att gå på Parken på Klubb Svanen. Råplugg tåmarowl, slöa idag. Efter 8 dagar som trebo kan man nog förtjäna det. Lite andrum.

The Flying Scotsman

Han har visst för sig att han ska bli pilot.

Korsvägen

Jag står i en stor jäkla korsning. Mitt i kaoset. Antingen blir man påkörd av en spårvagn och känner att man helst skulle varit någon annanstans, eller så lyckas man hoppa på en som precis ska iväg och då blir allting bara rätt rätt rätt. Eller fel. Hur ska jag kunna veta?

Hade jag kört bil hade det varit lättare. Då styr man lite mer själv. Fast man kan ju fortfarande bli påkörd av andra. Sådana som vill något annat och som inte bromsar utan bara gasar. Kör utan ljus på dagen, och till och med på natten. Livsfarliga lagbrytare.

Mitt i den där korsningen vet man aldrig vad som händer. Det finns för många vägar att välja på, för många som rycker och sliter. Kanske skulle jag tagit cykeln istället? ENSAM är stark brukar det ju heta. Men då ramlar jag säkert. Slår mig hårt och ingen skulle hitta mig.

Eller så handlar allt bara om att våga chansa. Att kanske stå i vägskälet och kaoset och njuta av att det finns så många val. Jag kan göra precis hur jag vill. Nästan.

WV

Lavineffekt på den manliga fronten

Tro inte att man kan bli av med ett par skottar så där bara. Jag lämnade av dem på stationen i morse och tänkte "Tjaa, nu dröjer det nog en två år innan jag får se ena halvan i alla fall. Nya Zeeland ligger ju rätt långt borta".

Om sisådär tio minuter kommer de snart stå där. Bröderna. Utanför min dörr. Igen.

Så det är vä bara att plocka fram madrassen igen antar jag? Tur att jag inte brydde mig om att slänga upp den på vinden. Har man stått ut i 7 dagar kan man ju klara 8. Inga problem. He. Neischneisch. Jag skulle ju bara till gymmet ikväll. Och läsa socialpsykologi. Och tänka på.. nä. Nu räcker det.

Det har hänt en hel del konstiga saker idag. Men jag tror att det är trevliga saker? Jo, det är nog bra ändå.

Svenska för nybörjare

- Daryl, you're so bööööög.

Den yngre brodern öppnar ett skåp och hittar en flaska glögg.

- Glög is bög.
- No guys, glögg dosen't ryhm with bög.
- This glög is for bögs.

(Suck)

Gbg regn

Natten har spenderats på två soffkuddar i Sofias rum. Fem personer gick och lade sig klockan fem. Eller tja, en hade nog redan gått och lagt sig vid den tidpunkten... Innan dess fick jag tag i en gitarr. Det var längesedan. Korridorsfester är bra grejjor.

Och nu är vi hemma och vänder. Mitt inneboende herrsällskap envisades med att vi skulle gå till McDonkan och käka middag på väg hem från Sofias. Jag hatar McDonalds. Jag stod en bit ifrån och protesterade medans de käkade. Om cirka en timme ska vi se på GAIS-AIK i regnet. Ser redan fram emot varm glögg när vi kommer hem. November regn och rusk går rakt igenom allt och kan göra vem som helst apatisk. Det gäller att värma sig inifrån.

Kulturkrockeri

Det är lite som att vara med i någon konstig film. En trevlig, men lite konstig film. Igår var vi hemma i Falkenberg. På landet. Vi åt middag hemma hos farmor, kollade på kort och åt lite till. Farmor pratade på och vandrade runt som farmödrar alltid gör och jag översatte. Efter en sväng hos farmor tog vi oss in till stan. När vi började närma oss stranden gick Tomorrow is today på av en ren händelse. Vi lekte på stranden en stund innan vi åkte in till centrum och jag bestämde att vi skulle se Farväl Falkenberg. Väl hemma firade vi jul i November och åt Jansons frestelse och prinskorv. Jag, de skottska bröderna och mina päron. Vi tittade på kossor och traktorer och på Farväl Falkenberg den kvällen. Otroligt surrealistiskt.

Från Skottland till Sverige. Från storstaden till ingenstans. Tillbaka till storstaden.

Och Hello Saferide var bra. Men konserten var alldeles för kort och vi hamnade alldeles för långt från scenen. Hur som helst en nöjd Johanna. En sväng på Avenyyyyn där vi konstaterade att jag är systern och de är mina bröder. Jo, minsann. Det har jag nog märkt.

Två skottar och en vildvittra

Vi har varit svenska idag. Traskade in på Weekday och köpte fyra par Cheap Monday-jeans. Först en skeptisk min, sedan : amaaaazing! Efter det blev vi typ 8 år och sprang runt på Universeum. I 4 timmar. Hemgjorda köttbullar och lingsonsylt. Nu en stunds paltkoma, sedan en sväng på Andra Långgatan. Oh yeah.

Helrenovering

The tenta är i land! Inlämnad och för ett par veckor borta ur världen. Har i rena farten städat hela lägenheten med tandborste. Ska nu renovera mig själv och lyfta lite skrot på gymmet, det kan man förtjäna efter en veckas stillasittande arbete. Åhå jo. Minsann.

Snart!

Tillbaka i Götlaborg. Jag hatar trafiken på motorvägen, eller så är jag bara trött. Jag brukar ju gilla att köra bil. Har fått massor med mat och kärlek i helgen. Päronen dansade linedans för mig när jag kom hem, vilket framkallade århundradets skrattkrampsanfall. Släktkalas och allt vad det innebär. Sammanfattningsvis proppmätt och lycklig. Mellanlandade hos Emil och Åsa en sväng och fick senaste nytt innan jag körde hem. Välbehövligt.

Nu ska jag slipa på tentan och skriva källförteckning. Och efter klockan 12.00 imorgon är jag ledig. En hel vecka. Ledig en hel vecka. Herregud. På tisdag blir det dessutom två personer till i lägenheten. Mina 25 kvadrat blev genast inte lika stora. Men skoj ska det bli. Och intressant.

Run run run, fall fall fall...

Jag hetsäter russin. Springer runt i lägenheten och samlar sporadiskt ihop prylar och pinaler som kan behövas. Det är kallt och krispigt ute. Det bet i kinderna innan på spårvganshållplatsen. Provlyssnar Marit Bergmans nya låt 1985 och blir glad glad glad. Tänker på Pelle Carlberg. Är det 1984 eller 1985 hans låt heter?

Snart Falkenberg. Kommer inte ihåg när jag var där sist. Jag vet bara att jag kände hur det luktade. Hemma. Något man kan utan och innan. Min plats jämte pappa på soffan i köket. Hur man ska gå på golvet i finrummet för att det inte ska knaka. Och Kaestin såklart. Hur lagligt är det egentligen av en lillasyster att bli 18? Min lilla syster håller på att bli stor. Vi borde börja röja runt tillsammans nu. Vi har ju lite att ta igen.

Well well. Ett ryck med de multiprofessionella teamen nu.

Hello Saferide - I wonder who is like this one

Än finns det hopp om att de skottska bröderna vill följa med mig på konsert. I annat fall har de nog inget val.

Pato Fu - Mamã Papá

Exotisch! (Jag fattar ingenting. Dock väldigt svag för bippandet).

Struktur, diciplin och lite lagom mycket ångest

Struktur. Snälla ge mig struktur. Tentan vill sig inte. Ångestnivån är inte tillräckligt hög för att jag ska kunna hosta upp ett bra utkast.

Men nu gör vi så här. Om du tar och skriver tentan till imorgon så kan jag gå på höstlov? Vad bra! Då säger vi så då ja. Kommer bli kanon det här. Glöm inte att få in de där med interaktion. Kan vara lite klurigt, jag vet, men få inte panik.

Heja.

Helst vill jag bara åka hem till Falkenberg över helgen, som planerat. Eller rättare sagt: helst vill jag kunna åka hem och bara släppa allt. Inte släpa med dator och 100 ton kurslitteratur hem. Granberg är min eviga följeslagare.

Vad har hänt?

Någon påpekade igår att jag alltid är i tid!

Jag börjar undra om jag är sjuk på något sätt. Om något allvarligt fel håller på att kortsluta mig. Jag kommer alltid för sent och är långsam och blir tjatad på och försover mig och kommer utan undantag alltid på något som måste göras i sista stund. Fråga dom som vet.

Hur som helst var det en väldans trevlig afton på Kontiki igår. I ett tidigt skede spelade DJ:n The Radio Dept., vilket han absolut ska ha en eloge för. Dagen idag har segat sig fram. Hämtade ut förra tentan och konstaterade att jag inte fått kicken från universitet (heja heja!), satte mig i en GU-bunker med min dator, mötte upp med två gräsligt bakfulla Piff och Puff för ett styrelsemöte och återvände till min bunker.

Egentligen borde min skrumpna lilla hjärna sova nu, vilket den i och för sig i princip gjort hela dagen, men ett par sidor till måste läsas. Puuuust.

Äntligen

Nu så, nu ska det skrivas. Tentan ute. Bloggpaus.

Turkisk Peppar

Varför står det tyrkisk peber på förpackningen?

"Jag haaatar sniii..."

Precis när resultaten från gamla tentan ska läggas upp och nya tentan slängas ut, så händer det som inte får hända.

Pang. Krasch. Som att välta ner en blomkruka, på samma sätt verkar kursportalen ha exploderat.

Klockan tickar och jag vill bara få den där tentan i handen. Terapiarbete, någon?

Shout Out Louds- Time left for love (Hultsfred '07)

Chalmers Kårhus 1 december med Lykke Li som förband. Pepp? O ja.

Runt runt runt runt

Min cykelmani urartade igår i att jag snurrade runt någonstans i Högsbo helt utan orientering. Som tur var lyckades Emma slussa mig rätt bland alla hus och vägarbeten. Kvarteret Skatan-maraton tills klockan blev mer än ung är helt klart ett trevligare sätt att fördriva en lördag på än att sitta hemma och umgås med Herr Granberg och hans aldrig sinande åsikter om Human Resource Management.

Det blev dock ingen cykeltur hem igår natt. Tur var nog det. Hade liknat en dränkt katt om jag cyklat. Istället studerade jag fyllon på vagnen. Alltid lika intressant när man är nykter.

Men nu sitter jag här med Granberg igen. Måste måste läsa. Imorgon kommer andra hemtentan ut. Halleluja liksom. Vet ju fortfarande inte hur det gick på första tentan, vilket är lite stör-isch. Får se om det blir samma koncept som sist.

Om prioritering

Om en stund cyklar jag iväg till Emma för en omgång av Kvarteret Skatan. Och i ärlighetens namn så är det nog lika bra. För hur mycket får man egentligen pluggat en lördagskväll? Man måste ju ha ett liv också.

Blaha blaha

Ledarskap i multiprofessionella organisationer. Konsten att leda sig själv från oprofessionellt oorganiserad och omotiverad student till att
läsa
den
där
jäkla boken.

Har försökt nu i ca 40 minuter. En kopp chaité hjälpte inte. Att hänga upp de underbara dansbandsskivorna jag köpte på kommersens loppmarknad hjälpte inte heller. Jag ska baka pizzabullar om en stund. Vi får hoppas på det.

Om att springa ifatt tiden

Malmö över nyår? Låter inte alls dumt. Tvärtom riktigt riktigt grymt.

Men än är vi inte där. Inte än på länge, länge, länge... Först ska en veckas hemtenta överlevas. Den här gången ryktas det om att det är 4 sidor essä som ska skrivas. Har en hel del andra saker på gång också, typ kontikifest och möten och introduktion och födelsedagskalas och lite annat smått och gott. En vecka går för fort.

Jag misstänker att jag inte hinner ifatt mig själv just för tillfället. Alla som jag skulle vilja prata med glömmer jag bort, allt jag skulle vilja göra hamnar åt sidan och det jag skulle behöva tänka på finns inte. Det gäller kanske att stå still i två sekunder. Någon gång.

Oh happy daaaaay

Nu är det mesta på rätsida igen. Och jag överlevde innebandyn! Var faktiskt, hör och häpna, riktigt skoj. Bra dagar gillar vi.

Jag sträcklyssnar på Parken och bakar bakade potatisar. Parken kommer för övrigt till Götet snart! Tydligen spelar de på Jazzhuset 13:e november. Diggar verkligen när de kör akustiskt, som här. Samtidigt är det trevligt dansant med lite mer elektro i receptet.

Well well. Dags att dra ut sladden till internet och plugga organisationsteori.

Att bollsporta eller inte bollsporta, det är frågan

Det gäller att pussla ihop sitt liv på ett bra sätt. Ibland är det inte så lätt. Som när fotbollsträning och gymaktivitet krockar. Då blir det ångest. Ångest måste man bearbeta. Om man inte bearbetar ångest kan man bli sjuk. Om man bli sjuk tynar man ihop. Och sen då?

Nä. Bäst att ta tag i problemen. Se lösningarna.

Helst av allt hade jag pusslat in ett jobb i mitt liv. Vi får se hur det går med det. Det största problemet är inte att skaffa fram tid, utan att någon överhuvudtaget måste vilja anställa mig. Ehh.. ja. Och hur det går till, det har jag ingen aning om. Kanske dags att börja uppvakta folk lite mer personligen? Tål att tänkas på.

Imorgon blir det ingen fotboll. Imorgon blir det innebandy. För det mesta är bollsporter min grej, men innebandy har liksom aldrig fallit sig naturligt. Har säkert med den där klubban att göra. Men är man vice ordförande kan man inte maska och stanna hemma. Måste ju föregå med gott exempel. Höhö.

Receptet

Jag har försökt skriva ett meddelande till en Manchesterbo på facebook i 15 minuter nu. Errorerrorerrorerrororor. Länge leve riktig post. Brev, papper, penna och frimärke. Brevbäraren är minsann mycket mer pålitlig än den där pyttelille mannen som springer runt i det de kallar för internet. Han är rent utsagt en förvirrad jävel. Nytt försök imorgon.

Har idag haft seminariemöte, gymmat (!) och storkokat köttfärs. Vilken pangdag liksom. Våra seminariemöten tenderar att bli otroligt lyckade varenda gång, vet inte hur någon annan grupp någon gång kommer att nå upp till vår standard. Det handlar inte om att vi är lika, tvärtom är vi fem helt olika personer, utan mer om att det är otroligt avslappnat. En form äppelpaj, några knippen självdiciplin, tre liter relationsprat, fem koppar té, fem kloka huvuden och du har receptet. Upp till bevis imorgon om vi håller ända in i mål. Om en vecka kommer nästa tenta ut, vilket innebär slutet på sociologikursen. Ska bli riktigt intressant med psykologikursen, men det lär nog bli andra grupper.

Är, trots att jag fick hjärtat i halsgropen tidigare ikväll, glad just för tillfället. Pratade med Ellen. Attans att Malmö ska vara så långt borta. Men vissa är ju, trots det geografiska avståndet, aldrig långt borta. Eller ständigt närvarande?

Nu: sova.
Imorgon: självdiciplinerad (som hrm.. alltid)

Jonathan Johansson- Innan vi faller (PSL)

Bomschackalack

Gick en fin shoppingrunda bland Second Hand-affärerna i Haga med Matildan i eftermiddags. Ett par byxor a la gubbe blev det. Tröttade ut lillasystern med hundra skoaffärer och sen for hon hem. Tyvärr. Men vi lär nog synas snart igen. Damen ifråga förtjänar snart inte att kallas liten längre, hon fyller ju 18 snart! I don't get it.

Igår gick vi till Stigbergstorget i solskenet, tog oss till en biograf, såg Rallybrudar (tuffa grejjor alltså) och åkte hem för att slutligen däcka framför Nile City i ett ganska paltkomatiskt tillstånd. Det borde vi göra oftare.

lördag 18:e oktober

Kletiga löv. I staden är löven kletiga. Avgaserna klistrar fast sig på dem. Förgiftar dem och låter dem förmultna. Kylan kryper under huden. Det är som gjort för att gå och dagdrömma och villa sig långt bort från verkligheten. Visst har jag varit där förut. Jag bli sån på hösten.

På något vis gillar jag den ändå. Jag vet nog hur jag ska handskas med det hela.

Förhoppningsvis.

Zeigeist

Var ett tag sedan kameran fick vara med. Måste bli ändring på det. Allt från Zeigeist spelning på Storan till förfesten hos Emma och en massa annat låg och skräpade.


Och jag är fortfarande imponerad av Zeigeist scenshow.

Finn ett fel

Vilken gata i Majorna äter man mest ost på?

Solen skiner, jag har lagat en jättestark thaigryta och snart får jag besök. Det är till och med en så bra dag att jag drog högkvalitativa skämt för mig själv på vägen hem. Han som satt jämte mig måste ha tyckt att jag var lite konstig när jag skrattade för mig själv.

(Ostindiegatan)

Kaestin goes Gbg

Imorgon kommer Kaestin, aka Matilda, på besök. Kommer hoppa som en vilde, det var ett tag sedan vi hade kvalitetstid tillsammans. Ska gå på bio och bränna ett par av mina presentkort. Känner jag oss rätt kommer det bli en bra kväll. Som alltid. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör, det slutar på samma sätt varje gång. När man skrattar så att man kiknar vet man att man lever.

När jag blir stor ska jag bo granne med min syster. Kommer få alldeles för stora abstinensbesvär i längden om det ska hålla på såhär.

Sälj dig dyrt

Efter en väry najs skvallerlunch på Bönor & Bagels med Åsa och Emma begav jag mig på jobbleteri. Det gäller verkligen att försöka tänka bort alla motgångar och fokusera på den positiva responsen. Skillnaderna mellan de olika butikscheferna jag träffat idag är enorm...

Väl hemma var jag helt och fullständigt utmattad efter att ha sålt mig själv till så många på så kort tid. Har stått i startgroparna för att ta tag i sakerna inför seminariemötet imorgon i flera timmar nu, men det går inte. Energinivån blinkar rött och skriker slutpåinformationorkarintemeramåstesovaröraröraröra.

Så, ett sista försök. Kom igen då.

Om att sälja sig själv

Det är lite lustigt det där. Det där med att söka jobb. Jag har varit på en enda anställningsintervju i hela mitt liv. Den ägde rum på min arbetsplats i Skottland och kändes, tja.. inte så allvarlig? På ett sätt var den ju det, men samtidigt kändes det så enkelt. Jag och Ellen gick ut och delade ut ett par CV:n, Paul ringer upp dagen efter och vi båda får komma på intervju.

Är fruktansvärt peppad. Ikväll ska det produceras skräddarsydda CV:n så det ryker om det. Att det är lågkonjuktur och börsångest och jadajada ska inte stoppa mig. Självförtroendet och flaggan ska vara på topp imorgon. Gamla chefen är larmad (och mycket förstående!!!) om att det kan dyka upp telefonsamtal från konstiga männsikor som frågar om mig.

Vem vet? Inom ett par år kommer det kanske att vara jag som sitter på andra sidan. Som personalassistent/konsult/chef kan man säkert få plöja bland många CV:n, intervjua och anställa. Till baksidan hör att avskeda folk. Men det är bara att vänja sig vid tanken. That's life liksom.

The Wombats - Let's Dance To Joy Division

Helt plötsligt blev den här låten en helt annan grej. Jag smälter som smör i solsken av doadoa-körer. Varför spelar en del band inte alltid akustiskt?

Alla glada, alla nöjda

Jag gjorde något jag inte trodde jag skulle våga. Jag traskade in på frisörsalongen och bad om att få det gjort igen. Repris.

Följden blev ett lite kortare vildvittrehår med vissa inslag av lejon. Och det är nog lite mer jag.

Suburban Kids with Biblical Names

Kärlek!

Låt mig bli en av dom

När jag kastat ut Herr Ågren med huvudet före och min mamma följt med honom ut genom dörren återstod bara tröttheten. Det blev mörkt tidigt igår, kanske ännu tidigare idag. Tände ett par värmeljus och tittade på min lilla, något övermöblerade men ack så mysiga, bostad.

En stund senare släpade jag ner mig till spårvagnen och lät den köra mig till centralstationen. Träffade en filosofisk man tillika f.d. klasskamrat som krympt men växt mentalt. Ni vet ju vad de brukar säga om lumpen, och jag tror nog faktiskt att det stämmer. Mitt i myllret pratade vi om det som varit, det som är och planer och drömmar.

Ett samtalsämne dök upp idag. Samtalsämnet kände inte igen mig. Jag kände igen det mycket väl. Men det sa jag inte. Istället började jag undra om det blev som du ville. Är du den du vill vara? I så fall är jag glad för din skull. Vissa saker går inte att ändra. Jag gick ut genom dörren och visste mycket väl vad som hände bakom ryggen på mig.

Det är underligt vad folk går olika vägar. Utspridda här och var. Lite som dropparna från vattenspridaren vi brukade bada i när jag var liten. En del flyger långt, andra kort. Vissa hoppar högt och faller hårt. En del har inte en tanke på att flyga och fara. Och så finns det dom som flyger och flyger och flyger...

Hofmästarinnan

I en students budget blir det inte mycket fläskfilé och annat fancy. Soppa, korv och köttfärs är kanske snarare grejjen. Eller vegetariskt. Den lite otippade varianten omelett, salsa och hemmagjord falafel stod på menyn idag. Kändes lyxigt värre!

För ett tag sedan höll på att sätta i halsen. Mamma kom inklampades i lägenheten och skänkte mig en enorm bit av något fint hemodlat ekologiskt nötkött. (Som den erfarna sommarjobbare i chark- och köttavdelningen borde jag kanske göra en närmare analys. Fransyska, kanske?).

Problemet är bara hur man ska anrätta denna.. ehh...klump? Det står inte i studenthandboken hur man tillagar en nobelmiddag! Tur i alla fall att jag har Knugen och Silvia på kylskåpet. Gästerna finns ju redan på Slottet, så att säga.

Natt

När vi lämnat Biskopsgården hamnade vi någonstans där vakten hotade med att kasta ut mig om jag inte hängde av mig jackan. Och så pratade jag med hockeyspelare. En envisades med att säga att jag är en offensiv handbollsspelare. Jag försökte demolera och säga att jag spelar fotboll. Men nej.

I vilket ögonblick som helst dyker mamma upp. Jag måste duscha. Bota huvudvärken. Bli människa igen. Suck.

Le Sport - It's not the end of the world

Ramlar

En lustig känsla infinner sig just nu i min något stökiga lägenhet. Klädhögen som börjades på innan hemtentan växer lavinartat och vägrar rasa in i garderoben. 3 muggar med gammal tésump. Popcorn på golvet. Planscher och fotografier i en hög på golvet. Men känslan finns i maggropen.

Min virriga hjärna känner på sig att morgondagen kommer att bli hejdlös. Aktivister på Hisingen, nostalgidisco, plus ett uppdämt behov av att vara vild och supa sig fjortisfull från mitt håll. Blåljusen på för guds skull. Hejda dig människa om du vill kunna sätta foten utanför lägenheten igen. Fast å andra sidan är jag bara 20, även om folk tror att jag är det dubbla. 20 är närmare 14 än 30. Hilfe.

Den som lever får se.

Vet du?

Jag har ett blåmärke på min haka. Jag vet inte hur det kom dit.

Heja heja

Ledarskap handlar inte bara om att ge sina anställda förhoppningar och sen är alla glada och nöjda. Det finns något som kallas förverkligande.

Frustrationsproblem. Har ägnat hela förmiddagen åt att frusta och pusta över bristen på kommunikation. Dags att ta sig vidare.

Av den anledningen är jag grymt peppad och skriver på ett CV. Marknadsföring av sig själv på hög nivå!

En gång i tiden

Ibland är det kul att vara med från början. Eller i alla fall lite tidigare än alla andra. Jonathan Johansson råkade en gång i tiden hamna på min gymnasieskola. Jag köpte hans platta, spelade sönder den, lyssnade lite till och återkommer till den igen och igen. Nu har han blivit signad för Hybris, som för övrigt huserar en väldans massa bra band, och har en singel och senare en platta på g. Spännande enligt mig!

Klipp klipp klipp

Har idag lagt typ hela stuidelånet på ett frisörbesök (ett halvår sedan sist kanske?). Måste nog vänja mig vid det nya håret. Blev kanske inte riktigt så blont som jag tänkt mig, men det ser väl kanske ur en annan synvinkel rättså naturligt ut. Well well... Om jag inte pallar med det får jag rycka ut med saxen själv. Det brukar ju bli så. Nu: byråkrati.

Laura Marling - New Romantic

Ändå

Börsen och Volvo och hela den ekonomiska karusellen saboterar siffrorna. Chefen vägrar höra av sig angående om det blir något jobbande eller inte och det finns starka planer på att ge sig ut på jobbjakt i mina hoods. Jag har massor av kurslitteratur om organisationsteori och byråkrati att plöja igenom. Men vad gör det? Jag är glad ända inifrån och ut. Fotboll is da shit. Dessutom är Hello Saferides låt I wonder who is like this one en otroligt bra låt.

Se upp

Är sjukt peppad på fotboll idag! Risken finns dock att det kan bli väldigt lite finlir och väldigt mycket kapning. Med tanke på att det var ett tag sedan sist, plus det faktum att tentaöl+föreläsning klockan 8 gör en ganska trött.

Ser fram emot att få vakna stel som en pensionär imorgon. Jag vet liksom att det kommer att vara värt det.

Soundtrack

Jag och Ellen hade förresten vår 2-åriga körkortsdag i fredags. Och vad betyder det? The prövotid is över!! Inte för att risken att bli tagen för fortkörning är så stor när man mest åker spårvagn, men ändå.

Vi kuggade dessutom på samma dag en månad tidigare. Det var ingen bra dag. På Ellens säng i den stora gula villan, med Marit Bergman i stereon, grät vi ikapp. Kanske inte så mycket över de där uppkörningarna, utan mer över ett krossat hjärta. I think it's a rainbow var den höstens soundtrack. Låtarna kommer alltid att vara förknippade med den förbannade hösten, den lilla staden och planerna på att dra därifrån. På ett sätt var det en bra höst. En sån som gör att man kan ta sig igenom gravfält, träsk och ocenaer hur lätt som helst.

Fler exempel på soundtracks:
Suburban Kids With Biblical Names- Rent a wreck. När Ozzy spelade på Hultan befann sig alla utom två på festivalområdet. Och vad gjorde de där andra två? De dansade runt på campingen. Jag vill minnas att solen sken.

Marit Bergman- Tomorrow is today. Den var med, varje gång. Och så brände vi skivor till DJs som antagligen bara kastade dem i soptunnan. Borttappade handväskor, kebabrulle vid Tullbrons fäste och oändliga nätter.

Bloc Party- Flux. Onsdagar på Liquid Rooms var helt klart veckans höjdpunkt i Edinburgh. Vi drack sambucca i plastglas som Eva alltid tände eld på. En dag försvann Eva. Kanske blev det aldrig riktigt samma sak?

< 20 dagar

Det blev fel.

Kanske sa jag något som inte passade

Helt uppenbart blev det helt fel.

Eller så sa jag inte något alls.

Det kunde blivit rätt.

Och sen blev det bara tyst.

Helt och hållet tyst.

...tystnad, tyst, telefonen död, tyst, välisolerat, tyst, treglasfönster, tyst, tystare, tystast...

Och jag är inte arg längre.

Jag bara undrar.

Hon som överlevde

Huvudet är tomt. Soppan står på spisen och jag är hungrig. Armarna är lite skakiga. Men den är färdig. Inlämnad. Inget mer att göra åt saken. Första hemtentan är avklarad. Om den sedan bli godkänd eller inte, det orkar jag inte tänka på just nu. Lättnaden har inte kommit än. Kanske till kvällen? En tentaöl och ett socialt liv, tack!

För övrigt bestämde jag redan innan helgen att jag skulle köpa Hello Saferides nya skiva när jag lämnat in tentan. Jag belönar mig själv som man belönar hundarvalpar. Förhoppningsvis funkar det. Och den nya skivan då?

Vid en första genomlyssning... vet inte vad jag ska säga... imponerande? Det ligger mycket pophistoria i låtarna. Och det är bra. Riktigt bra.

Ni kan inte gissa

Döm om er förvåning! Jag kommer att bli med tv imorgon! För en som inte kollat på tv regelbundet på fyra år och som fortfarande tror att ICA-reklamen och Ipren-mannen och "Dra in maaaagen Britta" är högst högaktuella är det antagligen ett framsteg. Fast de kanske fortfarande är aktuella? Jag inte veta.

Började fundera lite på varför jag inte kollat på tv. Måste varit så att jag var helt otroligt upptagen när jag gick på gymnasiet. Vid närmare eftertanke var jag nog det också. Fotboll, repa, plugga, fotboll, repa, plugga, jobba, plugga, festa, vara bakis, plugga, spela match. Sova ibland. En vecka går fort. Tre år går fort. Jag saknar det ibland. Vänner som är här och där i stora världen. Och i Skottland var jag och Ellen tv-fria i 7 månader. Snacka om att det var himmelriket att gå på bio. Varmt och skönt till skillnad från den svinkalla lägenheten i stenhuset med enkelglasade fönster, fjorton meter högt till taket och ingen centralvärme. Jag saknar inte 2F2 72 Brunswick Street på det viset. Å andra sidan vet jag inte när jag kommer att träffa Ellen nästa gång. Malmö ligger för långt borta.

Om jag inte redan nämnt det kommer Kieran och Daryl till Sverige i början av November. Herregud. Vad ska vi hitta på? Det kommer ju bara att ösregna. Jag som har sagt att det kan snöa i November. Paddanbåtarna, som tidigare konstaterats vara det turistigaste i Göteborg, lär man ju frysa ihjäl på. Attans rabarb. Jag har ju i alla fall tv då. I värsta fall liksom. De kommer antagligen att klampa in i lägenheten med skorna på. Jag kommer att skälla på dem. Helt otroligt intressant att skottar har skor på sig alltid. Kan undra vad de har att dölja?

Och anledning till att jag överhuvudtaget bloggar, trots att jag borde hemtenta, är att jag skrivit ut tre otroligt oslipade utkast. Försöker inbilla mig att jag är nästan färdig, vilket jag egentligen absolut inte är. Heja. En natt, en dag och ännu en natt.

Dag nummer fem

Det är tandläkarväder. Oktober och pissregn. Största delen av året tycker jag att Winnerbäck är en ganska jobbig typ, men när det blir så här måste Söndermarken fram.

Hur som helst gör det inget att det regnar. Och Söndermarken får inte åka i skivspelaren. Istället fortsätter jag mitt texttuggande verksamhet. IPFs kompetenshjul, mmmm... kärlek.

Förutom avbrotten för besök hos granne/besök av grannar, brännbollen och min lilla tripp till Storan i fredags har jag varit soffan och orden trogen. Zeigeist på Synthklubben var något utöver det vanliga. Inte så mycket till musik, mer konst. Konfettidans. Jag vill ha mer.

Ren och skär plågsamhet

Den värsta och mest paralyserande sortens kramp är med all säkerhet skrivkrampen. Antalet gånger jag suckade, ville strypa föreläsare, kasta laptopen i golvet (åpåpåpåp...) och skriva stora fula ord på mina ljusblå väggar igår kväll är omöjliga att räkna. Det slutade med att jag hetsåt popcorn hos Linnéa en stund. Vi suckade och lättade våra hjärtan. Jag gick upp för trappan och fortsatte ha kramp till midnatt.

Jens Lekman - Sipping on the sweet nectar

Halleluja!

Med all säkerhet den mest effektiva pluggdagen sedan jag började plugga. 5 timmars engagerat råpluggande på KTB och jag lever fortfarande. Tänkte dra till gymmet snart och bli ännu mer peppad och plugga mig till sömns. Men just nu kokar jag kikärtor. Det luktar inte rosor och jasmin direkt.

En last

Risken finns att jag kommer att dö av förgiftning framåt helgen. Veckans tédrickande kommer med största sannolikhet att anta nya höjder. En kopp hjärtegott på förmiddagen, en kopp pepparmint för matsmältningen, en kopp chai för att pigga upp framåt eftermiddagen, ännu en kopp hjärtegott och till sist kamomill och äpple som sängfösare. Vi får hoppas att det inte blir allt för illa.

Stand by

Bloggen kan komma att stå på stand by i någon vecka till förmån för tentaångest och sena nätter. Vi får se.

I rännstenen

Klockan ringde plågsamt tidigt i morse. Tog vagnen till centralstationen för att möta upp mamma som tillbringat helgen i Gbg med symöteskackelgänget.

Någonstans i Majorna, antagligen vid systemet, fylldes vagnen med ett gäng alkoholister. De irrar runt planlöst, innan de får syn på mig. Helt plötsligt är de inte så planlösa längre. Jag gör mitt bästa för att undvika kontakt (mixtra med mp3-spelaren, kolla ut genom fönstret...). Men nej, det går inte värja sig. Istället klappar någon mig frekvent på knäet.
"-Du, de ååårdnar sig.."

En av de två alkoholisterna som slått sig ner jämte mig börjar bröla om en papperskorg och slåss lite med den andre. Jag säger till dem att sluta. De kramas. Helt plötsligt frågar en av dem hur länge jag haft problem med ögonen (jag har glasögon på mig) och hur gammal jag är. Han säger att han inte kan ha glasögon.
"-Du vet, vi är ju alkoholister. När vi ramlar och så, då går det inte att ha glasögon. Bara tappar dom hela tiden."
Den andre nickar instämmande och börjar ursäkta sin ölburk med att bakfyllan är så hemsk.

Sedan tittar mannen som frågat mig om mina glasögon på mig. Han flagar i hela ansiktet. I bästa fall har bestigit Kebnekaise, men det är nog mer troligt att han spenderat för många nätter på en parkbänk. Med allvarlig röst säger han:
"Jag har en dotter som också är tjugo. Eller jag har tre döttar. Hon ser dåligt på ett öga..."

Mannen tittar ut genom rutan på människorna vid Domkyrkan. Kanske ser jag fel, men i två sekunder glittrar en tår i mannens närsynta öga. En liten stund senare får jag mina efterlängtade fotbollskor i handen. Kramar mamma och tackar gud för att jag ser dåligt på båda ögonen.

Koltrast

Det finns många som låter bra på skiva. Ibland låter de sådär eller helt okej live. Sen finns det dom som går in på scen och levererar snortajt, dynamisk och känslosam popmusik. Anna Järvinen och hennes band är ett mycket bra exempel. En tidig Lisebergskväll, småkyligt, lite höstigt och fullständigt lysande. Plus för de nya låtarna och de två söta tanterna på första raden.

Efter en sväng hemma i Sofias korridor med lambo, radiozappande och popcorn drog vi till Storan. Måste dock erkänna att My Darling YOU och Nordpolen spelade i en helt annan division än förut nämnda dam. Blev sjukt danssugen men fick inte så mycket att dansa till. De spelade i alla fall lite Shout Out Louds mot slutet. Fick till och med dansa lite vals innan vi gick hem. Underbart att det fortfarande finns människor som praktiserar det.

Hello Saferide- Anna

Marit

Så gör hon det igen. Världens mest fantastiska Marit Bergman.

Varje månad släpper hon en ny låt på sin hemsida. Senaste låten är bakfyllevisan I thought I would be older by now. Antalet gånger den gått på repeat sedan jag klev upp ur sängen börjar möjligtvis närma sig tresiffrigt.

När man önskar att det går i slow motion

Herrejävlar. Sittningen igår var helt sinnes trevlig! Lyxig buffé, ett svängigt liveband och en full toastmaster, tillika ordförande i idrottsföreningen. Det spelade ingen roll att Socionomerna vann insparkstävlingen, P-vetarna röjer ändå hårdast när det gäller. Klockan blev 2 och ingen ville sluta dansa. Det är då man känner att man lever.

Och just det ja. Jag är numera vice ordförande i kårens idrottsförening. Betyder det att jag förväntas vara full toastmaster nästa år? Hrm.

Ikväll blir det ännu mera dans! Först drar vi nog till Liseberg och kollar på Anna Järvinen, lite senare hägrar Klubb Populär. Borde egentligen tentaplugga, men det får bli imorgon. Man måste ju leva lite.

1991-2008

Kent släpper en samlingsbox! Alla skivorna plus en del extramaterial. Det absolut roligaste med hela cirkusen är att låtar som M och VinterNoll2 kommer ut "på riktigt". Spår som, enligt min mening, skulle varit med på skivorna istället för att ligga som b-sidor på singlar. Vissa hävdar att det är vad som gör dem så stora. Jag hade i alla fall gärna sett en ny samlingsskiva med bara b-sidor.

Låtlistan finns för allmän beskådan här.

Gothenburg

Om jag säger orden turist och Göteborg, vad tänker ni på då? Liseberg? Fel svar. Skärgården? Naj naj, é du go elle... Paddan? Bra gissat!

Just det. Paddan. Antagligen det mest turistiga du kan göra i Göteborg. Det inkluderar kameror och en härlig tvåspråkig guide och du får se hur mycket som helst av staden. Och det bästa av allt: du får vinka hur mycket och hur hejdlöst du vill till alla utmed vägen.

Precis det har jag och Sofia gjort idag. Fast vi vägrade vinka. Solen strålade och vi lyckades med att inte fastna i osthyveln.

Slutgnällt

Dags att ta tag i sitt liv.

Gör mig tydlig. Igen.

På balkongen under har de italienska utbytesstudenterna vinparty. Jag lyssnar på kent. Igen. Och av egen erfarenhet betyder det bara en sak: det finns något du borde ta tag i. Något tynger dig lilla vän. Men så blir det inte. Istället går lyssnar vi igenom alla plattorna i kronologisk ordning.

En första åtgärd, som kanske hade varit det bästa, är att gråta några hinkar. Men jag kan inte gråta. Hur mycket jag än vill så går det inte. Jag har blivit rädd för att tappa kontrollen. Kan inte spela musiken tillräckligt högt, grannarna riskerar att höra. Istället lägger sig svärtan i bröstet.

Jag är bara brutal när jag själv ser det. Färgar håret svart, sjunger på öppna torg, säger saker jag menar på riktigt och skriker. Högt. Varför kan jag inte vara brutal så att du ser det? Nä. Du är ju inte här. Och jag är feg. Feg feg feg. Och alla är så äckligt hela och lyckliga och vuxna.

Jag är bara trasig.

Kalla henne Kaestin...

...det gör i alla fall jag.

You will never find me

Håkan Hellström- Nu kan du få mig så lätt

Det är en skam att vi har insparksfinal och stor sittning med kåren på fredag. Jag är redan anmäld och plånboken tömd. Inte för att det inte ska bli trevligt med sittning, för det ska det. Men det hade varit guld med lite Håkan så här på höstkanten. En sista eufori innan kylan tar över helt och gömmer folk i sina skrymslen och vrån.

Goda vänner och Håkan.

Sven är min vän

Det är terapi på hög nivå att plocka svampf.

Helt plötsligt stod han där. Den enögde baggen Sven. Nämnas bör att Sven är en ovanlig bagge. Han gillar att umgås. Andra baggar umgås inte, de... ehh... slåss? Han är helt enkelt fårens Ferdinand.

Ring klocka, ring

På repeat

(Jag är ju inte så hipp att jag har last fm och sånt. Plastkakor gott folk, plastkakor.)
Death Cab For Cutie- Soul meets body
Jens Lekman- Your arms around me (Ukulele-versionen)
Bob Dylan- Positively Fourth Street
Josh Rouse- My love has gone
The Essex Green- Don't know why you stay

Feist - 1 2 3 4

För exakt 1 år sedan bodde jag och Ellen på ett hostel i Edinburgh. Klockan 12.00 imorgon lördag för ett år sedan gjorde jag min trial för Costa. Det var svårt att sova den där natten. Kallt och ruggigt, långt hemifrån.

Hur som helst fick vi båda jobb, och till sist även någonstans att bo. Bland det första vi gjorde var att införskaffa en cd-spelare. Ellen köpte Feist skiva precis när den kommit ut. Många sena kvällar med tékoppar och fröken ovanför har det blivit.

Ett par hundra kilo rostig kärlek

Min eviga följeslagare, trogna vän och livskamrat Bajlen och jag återförenades för en stund idag. Tyvärr dras Bajlen med vissa ålderskrämpor och behöver lite vård och omsorg. Annars är allt som förut. Vi gillar varandra. Kärlek rakt igenom den rostiga lacken och ända in under motorhuven.

Jag blir glad av bacon

Sängen has been replaced! Skrothögen bars ut av två män som som sedan kom tillbaka med en ny. Hittils hade de inte haft en enda reklamation på den här typen av säng. De tillade dessutom att jag bara kan höra av mig igen om den nya sängen också går sönder. Känns bra det här.

(Det är inte så att jag kommer ligga stel som en pinne och vänta på att den nya också ska gå sönder. Neisch.)

Har matat mig själv med bacon- och prästostsås. Lyssnar på kent. Blev lite inspirerad när jag hittade två andra knetfanatiker i klassen. Det var ett tag sedan sist. Kör självpepp a la Carolina Klüft på alla fronter. Packar ner det nödvändigaste, böckerna och snart mig själv.

Det är nog mer än en månad sedan jag var i Falkenberg sist. Och även om jag längtar hem så längtar jag inte efter staden, utan snarare efter personerna och tryggheten. Nåja. I helgen ska Mari firas, ett par böcker läsas, jag ska spela elgitarr hejdlöst högt, kanske plocka svamp med min lilla mamma och ladda batterierna.

Energipåfyllning

Under dagen har jag nog mer eller mindre insett att min kropp skriker efter trygghet. En fast punkt. Eftermiddagen har tärt på rätt många plan. Efter att funderat en stund kom jag fram till att det bara finns en lösning. Jag kapitulerar. Jag åker hem i helgen. Hem till ingenstans. Hemlagad mat och lite ovillkorlig kärlek, det är nog det enda rätta just nu.

Gick rundan runt Röda Sten innan. Pratade med Åsa hela vägen. Stannade och tittade på Stenabåtarna en stund medan allt och inget flög förbi på telefonlinjen. Vissa människor kan man lita på varsomhelst och närsomhelst. Att någon orkar lyssna är guld.

Gött mos

Provsittning is da shit. Jag är disktrasa idag, det går inte att förneka. Dock helt klart värt det. Väldigt värt det.

Eftersom klassen är så stor hittar man nya människor man inte pratat med mest hela tiden. Jag blir lika glad varje gång jag hittar någon likasinnad. När jag inte kan hålla räkningen på antalet likasinnade kickar sociala klubben igång på riktigt.

Vi råkade förresten hamna på Avenyn igår, igen. Allt annat var mer eller mindre stängt när vi var färdigsuttna. Jag grät inte så mycket över det, så länge sällskapet är bra spelar det ingen roll vart man är eller hur man är. Tog sista vagnen hem med mina grannar. Smidde brunchplaner om Café Kardemumma med Emilie. Tyvärr gick de lite i stöpet, men lär säkert bli förverkligade senare.

Days- Downhill (PSL)

Gustaf Adolf och hans scnhapps

Imorgon ska vi på provsittning. Så att man vet hur man gör på en riktig sittning liksom. Viktiga grejjor. Antagligen en mycket ädel konst. Rapport kommer.

Rondell

Plast

Ibland undrar man om allt ska vara en väntan. Sommar blir september och september blir höst. Ett litet samtal blir till hundra löften att tro på om man vill eller inte. Jag tror alltid det bästa om alla. Jag tror det bästa om dig.

Så jag väntar. Och så väntar jag lite till. Så ringer du. Vi avtalar ett nytt löfte om någonting. Jag hör att du ler. Ger mig lite omtanke. Lindar in mitt lilla förskrämda hjärta i sån där plast med bubblor. Bubbliga bubblor. Den sortens plast skyddar alltid jättebra. När du lägger på börjar jag smälla bubblorna. Ett tidsfördriv som sakta sakta börjar blotta hjärtat igen.

Plastbubblor som nedräkning. Förhoppningsvis räcker de lagom länge. I annat fall vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Honeiiiiii, take a walk on the...

Soffan. Mamma ringer. Det förhandlas om vilka dagar jag ska vara hemma och vara representativ. Beslutade att morfars födelsedag är viktig, likaså julen. Imorgon blir det nog ett samtal till chefen för att ansöka om lite helgarbete. No money, no honey!

Min bihålor startade ett disko för dansglada 5-åringar. Gjorde skitont. Somnade på soffan. Nu ska jag dricka te och käka scones. Måste reparera mig inför kvällens hittepå.

När du får oväntat besök

Morgonen börjades nere vid Vallgraven tillsammans med Emma. Vi hejade på roddarna så gott vi kunde. Kan inte direkt förneka att vi fick lite inspiration från de tappra människorna i båtarna, så nästa år får ni se upp för oss! Vi får bara försöka hitta förstärkning i form av två starka män. Gick vidare upp mot Hagas mysiga gator. Landade i solen på en uteservering. Livet är inte så dumt ändå.

Rundan i Haga avslutades på Emmaus... Second Hand-affärer är livsfarliga. Den enda ursäkten jag har är att tröjan är grön. Och grönt är ju faktiskt temat på provsittningen på tisdag. Vi gick skilda vägar vid Järntorget. Väl hemma hinner jag knappt ta tag i en bok innan det knackar på dörren. Oväntat besök!

Det var Linnéa. Linnéa är min klasskompis tillika granne. Vi beslutade att jag skulle bjuda på middag. (Kyckling med Creme Fraiché paprika/chilli kan inte slå fel). Goda grannar är guld.

Nu pluggar jag i alla fall. Till sist.

Fröken T

Anna Ternheim släpper nytt album i november. Inga dåliga nyheter!

Zzzzzz

Seminarium i tillstånd zombie med whiskeyröst känns helt fantastiskt jättekul. Fick sagt sisådär två meningar under två timmar? Jublande statistik. Hur som helst en pepp som heter duga, för i helgen ska det pluggas. Och kanske lite annat också. Imorgon ska jag och Emma heja på roddare i Akademiker Rodden. Kanske blir det lite quiz på Andra Långgatan på söndag? Den som lever får se.

Trevlig förfest igår! Skoj att man ändå börjar få lite koll på vilka några av klasskompisarna och tvåorna är. Avenyn och Valand levde däremot upp till alla mina fördomar gällande köer, priser och musik. Host. Host.

Sukie in the Graveyard

Trots att jag är lite slut i huvudet kan jag inte hejda mig. Solen skiner, fönstret är öppet och jag lyssnar på Belle & Sebastian. Öppnar frysen. Konstaterar att det faktiskt finns ganska mycket att välja på till kvällsmat. Tar sats från köket, dansar över golvet. Diggar lite. Grantopparna utanför vajjar mot den blå himmlen. Döljer alla mina döda grannar.

Och jo, jag bor på översta våning. I annat fall hade jag inte vetat att solen skiner på grantopparna. Men känner jag mig rätt hade jag nog dansat även på nedersta våningen.

Ikväll blir det Valand. Först en sväng till faddrarna någonstans i staden. Efter det gör jag min första entré på Avenyyyyyn. (Untz Untz). Hoppas hoppas hoppas att man ska stå på bena imorgon bitti. Första seminariumet klockan 8 imorgon och, jo, jag borde ta det lungt ikväll. Framförallt borde jag inte dansa iväg hela natten. Det kommer att bli svårt.

På andra sidan

Eftermiddagen har spenderats på Göteborgs motsvarighet till Manhattan: Hisingen. Det säger i alla fall mina klasskompisar, tillika ursprungsbefolkning. Och urbefolkningen sätter man sig inte på. Fick en liten snabb sightseeing från bussen av Backaplan och Gazaremsan.

På Hisingen fann vi ännu en brinnande personalchef. De är många de där personalarbetarna. Alla verkar nöjda. Upptagna och nöjda. Överhuvudtaget har vi inte träffat en enda missnöjd personalarbetare! Man börjar undra vad det är de döljer eller vem som hjärntvättat dem. Förr eller senare lär man få veta hemligheten...