Trötta ögon

Kan undra vad det var med mig i morse... Hade sån fruktansvärd panik över mitt, för tillfället, väldigt korta hår. Det ville liksom inte bli längre hur mycket jag än plattade det. Kunde inte hitta något att ha på mig, trots att hela garderoben svämmar över av kläder. Det slutade med att jag lånade en urgammal gul kjol av lillasystern och satte mitt enorma röda diadem på huvudet för att täcka ångesten. Kul liksom. Kan undra om håret ser trevligare ut om man våfflar det?

Och varför bryr jag mig helt plötsligt så mycket? Ahum. Min personlighet kanske sitter i håret? I och med att det har vissa fluffiga drag så borde jag känna mig aningen tillplattad nu när fluffet är radikalavverkat. Stämmer nog. Vi säger så så länge. Nu ska jag börja släpa grejjor från mitt rum. Orkar inte se de småblommiga rosa taperterna längre. Fram för sjuttiotalsgrönt!

Ey, tuppkam tack!

Att gå till frisören är alltid fruktansvärt nervöst. Senast jag klippte mig var i maj någon gång. Inte så konstigt i och för sig... Hultsfredsvistelsen körde min ekonomi i botten och den återhämtade sig först för 3 dagar sedan. Så nu, när jag äntligen är skulfri, är min vanliga frisör i Kanada. I tre veckor. Bläää och urk och fågelbo och raka av sig håret. Det går liksom inte vänta så länge. Så det var bara till att gå till någon annan. Sjukt läskigt att bara överlåta sitt hår till någon man inte känner. Det konstiga med mig är att jag på något vis peppar alla frisörer att klippa lite till. Det ska ju ändå synas att man klippt sig, annars är det ju onödigt. Står inte ut med tanken att ingen ska se det. Och det blev, jag vad ska man säga.. kort. Jag är en ohyggligt kräsen och jobbig kund.

Sen gick jag till garnaffären och köpte garn till en halsduk. Tanten var så glad att se någon under 60 som stickar att hon helst hade hängt upp mig i skyltfönstret som praktexempel.

Som det kan gå

Det skulle ju varit jag! Någon mening är det säkert med det... Det är väl bara att hoppas antar jag. Om det nu räcker.

Överlistning?

Farväl Falkenberg

Två kompisar sitter och pratar i en biosalong. De planerar flykten, hur de äntligen ska slippa staden. Hur ogärna de vill bo i en stuga jämte en åker tillsammans med en man som jobbar på betongföretaget i trakten. Lite på skämt, lite allvar. De planerar att åka utomlands. Att vara totalt nollad och fri. Sen flyttar de kanske till Göteborg, om de inte får något annat för sig.

Filmen sätter igång. Tror aldrig att jag blivit så här träffad förut. Den säger allt jag vill ha sagt. Hur alla flyr till Göteborg, hur de som blir kvar klandras, om bittra föräldrar, staden som man inte vill se en vinter till i, om begravningar utan rockmusik för att de gamla vill ha det så... Och där, just där, började jag nog gråta en skvätt.

Filmen träffade inte mitt härta, den liksom talat ur det. Och den får mig att tvivla. Lämna eller inte lämna Falkenberg?

Snurraruntas

Grävmaskiner och plattatill-maskiner på det där rödljuset. Släng dit en rondell, nu!

I'm just trying to learn

Våga

Blir lite svårt att hålla sig till ett ämne idag. Ingen som helst röd tråd. Hjärnan är bara ett enda stort trassel av allt, röda trådar, blåa trådar, prickiga trådar, inga trådar alls och en massa annat... Har i alla fall precis kommit fram till att Long gone before daylight kan vara en av världshistoriens bästa plattor. Det är väl det enda jag har på rätsida just nu.

Samtidigt som jag vill att tiden ska gå fruktansvärt fort, så kan jag inte låta bli att snegla på handsbromsen. Jag vill att det ska bli lördag så att jag kan få se honom igen, det kunde även bli nästa onsdag fruktansvärt snart, och varför inte den där helgen i juni då allt är över? Samtidigt är det inte kul att bli gammal och mossig. Jag har fan tantkomplex, trots att jag är 18 år, två månader, 9 timmar och 34 minuter. Kul? Näe. Det är nu de ska vara som bäst, och jag går bara och väntar på att det ska bli bättre. Väntar på att tiden ska gå och att något ska hända. Väntar på att jag äntligen ska göra precis vad jag känner för. Kommer jag någonsin göra det om jag får chansen? Jag hoppas det. Och vad vill jag egentligen?

Ta chanserna.
Inget att förlora, bara vinna.

Visst, men vilka chanser? Ge mig nått som tar mig någonstans! Något måste hända nu, det är liksom dags att ta sig till nästa division. Accelerera lite till och komma över den där muren.

Stora lilla

Ska bli riktigt spännande att se Farväl Falkenberg. Antagligen otäckt igenkännande. Eller? Vi får se helt enkelt. Blir nog i biografen som är lika stor som staden inom en snar framtid.

Badboll

Jag är fruktansvärt kreativ. Det är, så att säga, mitt sätt att hålla mig på jorden. Hade jag inte spelat skithögt och vråldistat på gitarren, målat konstiga konstverk, sytt kläder som är så konstiga att de inte ens är indie eller skrivit kassa texter i en bok med genomskinlig blå pärm så hade jag antagligen varit stamkund hos farbror Talatillrätta och käkat piller. Att föra över saker från min hjärna genom armarna och ut i fingertopparna är mitt sätt att ventilera saker. Gosh... Fick just världens bild i huvudet av en badboll med en otroligt förlängd ventil i form av en arm. Tänk er att badbollen är fylld med allt jobbig... ÄH, skit samma. Jag har i alla fall målat om min bokhylla och min egenhändigt designade hylla idag. Det var nog det jag vill ha sagt, det var bara tvunget att gå genom ventiler på rosa badbollar. Eller näe. Godnatt. Jag tror jag ska sova nu. Imorgon Astrid fotografera.

Inte nu igen

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde
Utom minnet av allt som var vårt

M

Förhoppningar

Jag är fullt övertygad om att jag, i ett blått Sverige, kommer få det helt okej. Jag skulle bara vilja uppmärksamma en liten sak...

Jag kommer få det bättre.

Tänk lite längre nästa gång.
Tänk på dem som inte har det som du.
Tänk lite mindre egoistiskt.

Projektarbete

Sökord: Estrar

Finnes: En lycklig syntes: esterna 50 år i Sverige


Vem är det som skojar med mig?

Hej tidsplanering!

Konsten att få saker gjorda är inte min grej. När de väl blir gjorda så blir de (oftast) bra. Typ. Fast så länge de inte är gjorda så är de inte särskilt bra. Eller nått... Äh, kom till sak. Följande ska jag göra innan klockan slår 22.00 (om 37 minuter):

• Lära mig den albanska folkvisan i 7/8-delstakt
• Få krumbukt med riffet som kanske har användingspotential
• Läsa lite fakta till projektarbetet
• Lyssna på Den döda vinkeln 3 gånger och få rysningar och uppenbarelser
• Sätta mobilen på laddning
• Borsta tänderna
• Planera mitt liv bättre
• Inse att jag inte kommer hinna med allt och alla
• Grunna över när jag får mitt körkort och min fina lilla blåa bil

Hellström och hans själ

Herregud. Det kan inte slå fel. Håkan Hellström är fortfarande poeten som tar hela sig själv, hackar ner sig i perfekta små kuber och delar personligen ut sig själv till alla i publiken.

Efter att ha lämnat grannstaden bar det av till krogen i hemstaden. Och där satt min... själsfrände. Men det blir aldrig vi två. Jag offrar inte så mycket för det. Eller?

Ge mig nått som tar mig någonstans

Natt

Jag är rätt tragisk. Borde nog gå och skriva en riktigt tragisk låt eller nått. Om jag inte somnar vill säga. Imorgon är det i alla fall dags för Håkan Hellström! Något att se fram emot. Innan dess ska jag bara överleva natten och vinna en fotbollsmatch. Suck. Eller ja... eller nä.. eller jo. Suck är nog rätta ordet.

Jill Johnsson goes Crazy in love (Tired in men)

I sällskap av Flygande Fjädern i mockasiner och själv utstyrd till någonting som Jill Johnsson hade jublat över ramlade man runt på krogen. En torsdag. Efter att ha trampat Flygande Fjädern ett par gånger för mycket på tårna med sina ordentliga stövlar, både bokstavligt talat och socialt, kunde det inte bli värre.


"Du är jävligt schnygg för att gå natur"
Jill Johnsson ger honom en idiotförklaringsmin.

"Ä ru singel?"
Ja. Jill Johnsson är alldeles för independent för stadigt sällskap.

"Ha du haft någon pojkvän förut? Vi kansche kan få kontakt"
Nej. (Jill Johnsson tar en klunk äcklig Falcon till för att situationen är pressad.)
Cowboyen gör ett klumpigt försök att inleda hångel. Jill tycker det saknar magi och säger att hon inte vill och ger Cowboyen en kram.

"Ha ru aldrig hånglat med någon föwrut?"
Egentligen har Jill lust att ge Cowboyen en fet käftsmocka. För hon är inte riktigt så oskyldig som Cowboyen tror. Istället ger hon igen på helt fel sätt. Och man kan väl säga att Cowboyen inte var speciellt erfaren som han vill framstå. Jill Johnsson flyr fältet när Cowboyen inte visar sig vara speciellt erfaren när det gäller alkoholintag heller. Jill hade liksom inte lust att dela magsaft med någon som hon egentligen bara ville bevisa något för (vad?).



Jill Johnsson funderade på att skippa countryn och bli mer indian. För det var ju en indian hon var ute efter. Dessutom kanske hon kunde kommunicera lite bättre med sin indiankompis då.

Come on...

let's be alone together

Hur mycket jag än förnekar, hur mycker jag än försöker dölja och hur mycket jag än hatar det, så går det inte att komma ifrån det. Det är här jag kommer ifrån. Jag borde ju vara stolt och bla bla bla. Ibland går det helt enkelt inte. Jag är liksom stämplad. Stämplad på fel sätt. Du kommer ju därifrån, du är på det viset.

Tack för upplysningen, men vem är du att dömma?

Där jag hör hemma finns det inget som heter kollektivtrafik, inga gatlampor och inget ICA runt hörnet. Även om platsen känns öde så finns det något. Själ kanske? Eller så är det för att det är så vackert. Tappa andan och bli upprymd. Ensam på rätt sätt. Inte så att det gör ont, utan på ett lugnande vis.

Det ni.

Samtidigt avundas jag er. Längtan härifrån har stuckit som en rostig morakniv i mig sedan jag kom på att det finns ett liv utanför sandlådan. Det är nog mest min längtan som driver mig. Jag tror faktiskt det. Men så fort ni nämner så vrider sig kniven lite och frustrationen läcker ut.

Ni förstår inte.

Än finns det hopp

Fluffa håret

Hur lär man sig spela ett Europe-solo på 6 takter? Jag har till klockan 8 imorgon bitti på mig att lista ut hemligheten bakom det hela. Alternativ för att överleva ensemblen imorgon:

- Sitta uppe och traggla någon trevlig elgitarr-skala hela natten.
(Orka)

- Skit i det och säg att du bara lyssnar på indiepop.
(Som om någon bryr sig)

- Håll tyst dina 6 takter.
(Pinsam tystnad)






Jet- Are you gonna be my girl

Äntligen fattat vad låten heter. Ojoj, vad jag har undrat. Bra låt, bra platta.

Dagen Lista

3 anledningar till att huvudvärken kommer smygande:

1. Mitt projektarbete stavas I D É T O R K A.
2. Jag har dåligt samvete för att jag fortfarande inte sprungit den där rundan i skogen.
3. Gårdagens sista cider. Eller nää.. Knappast troligt.

Följa eller inte

Så mycket borde och inget gjort. En dag ska jag bara göra saker jag tycker om, umgås med människor jag gillar och komma någonstans. Någon gång snart. Eller?


Varför inte idag liksom.


Skyll på att stan hindrar dig. För det gör den. Orkar du inte med någon längre så är du hängd, för alla känner alla. Slutar man göra något så vet alla.


Eller?

Röd med blå prickar

Lite småläskigt när jag och min vän M stuffade runt på torget idag och kollade valstugorna. Inget suckande över att vi var ditskickade av Fåret, för det var faktiskt intressant. För en stund var jag Kristdemokrat. Två sekunder senare var jag Folkpartist. (Tills politikern drog upp att han tyckte vi ska ha betyg fråndetattviföds för att de dåliga ska utmärkas. Då fick han idiotstämpel och nästan käftsmocka). Lagom nonchalant Miljöpartist med oklippt hår var tråkig, men hade bra tankar. Herregud. Hur ska det här gå? Bäst att sova på saken. Kemipluggandet igår kväll känns ungefär som en lagom sövande eter idag.


Höhö.


Sova 5 minuter. Yez. Minst.

Please sister

Vågar jag säga att gårdagen kommer gå till historien som en av historiens värsta? Efter att jag varit otoligt trevlig mot den otrevlige uppkörningsmannen (han ångrade sig nästan, yeees he did), gick jag rask takt genom gamla stan och gapade i min mobiltelefon. Folk vände sig om och undrade om jag var hörselskadad eller bara upprörd. Regnet öste ner. Damp in på jobbet lagom sent. Alla log med förväntasfulla ögon, och så... nähä.. Inget körkort, vad synd och sparka på kunderna. Okej. Så här långt kunde jag hantera skiten.


Det som hände sen kändes liksom för mycket för att sätta ord på. Bästa vännen kuggad och dumpad. Mängden tårar konkurrerade ut ösregnet den kvällen.

Inget körkort

Någon skickade en röd bil till trafikljushelvete idag. Får jag strypa alla med röda bilar?

Fast det är inte så farligt ändå. Jag vet en vän som har det värre.

Snälla gud (om du finns)

Se till att alla cyklister/vägarbetare/pangsionärer och dårar håller sig hemma imorgon. Det är det enda jag begär. Onsdagen den 6:e september kan vara dagen som jag längtat efter sen jag var 7. Dagen som öppnar dörren till friheten.

Mrhrm..

Jaha. Då är det väl bara att hoppas på morgondagen. En hålstucken kevlarsjäl är nog bättre än en ensam trots allt.