Kallops

Helt fullständigt fullmatad med ny info. Papper, datorsystem, byråkrati på längden och tvären. Men de glada människorna och den trevliga atmosfären gör att man känner sig motiverad. Nu: sängen. Imorgon: hemåt.

Dagens (2)

Australienarna i The Lucksmiths råkade precis passera förbi i etern och fick mig att stanna upp. En sångare till trummis är helt klart lite ovanligt. Eller... finns det inte något dansband som har en trummis till sångare? Yeah yeah. Jag förknippar inte The Lucksmiths sound med dansband. Får snarare associationer till Bright Eyes, Death Cab och Belle & Sebastian i mitt huvud. Fina grejjor med andra ord.

Home is where the heart is

När jag vaknade i morse sken solen över Majorna. En spårvagn plingade till en bit bort, jag lyssnade på P3 från min väckarklocka en stund och konstaterade att jag vet vart hemma är. Det är ju här jag hör hemma.

Det är dan före dan före dopparedagen. De flesta har redan begett sig hemåt och kvar är jag. Igår kväll, när jag suttit instängd hela dagen och stirrat på ingenting, gick jag ut på en liten promenad. Just då insåg jag hur illa det är med treglasfönster; man hör inte vilket väder det är ute. Så helt plötsligt stod jag där i blåsten och ösregnet. Kände mig ganska tragisk. Vandrade förbi mataffären där stressade småbarnföräldrar köpte julgranar. Det luktade lite jul. Jag fick en förnimmelse av alla de gånger pappa plockat fram den slöa sågen från källaren och vi gett oss av upp till skogen för att hugga en julgran. Stackare, tänkte jag. Ni stadsbor har aldrig fått känna lukten av en riktigt nyhuggen gran. Och just då drabbades jag av något jag inte känt på länge. Hemlängtan. Ren och skär och ilande hemlängtan. Efter min mysiga pappa och mamma och söta syster, att vakna till att det skramalar i köket, lukterna i det stora gula huset och känslan av fullständig trygghet.

Men det dröjer inte länge nu. Om en stund drar jag iväg till första passet på nya jobbet. Innan dess ska jag försöka skrapa ihop det väsentligaste och lägga det i min röda resväska. Om mindre än ett dygn är jag där.

Tillägg

Ingen lista blir ju någonsin komplett. Här kommer ett litet tillägg till dagens lugna lista; jag har återupptäckt Winter Took His Life.

Efter lite research i min egen blogg hittade jag ett inlägg från den 17 februari 2007. Då var Winter Took His Life knappt signad. Nu finns det uppenbarligen en skiva, vilket är väldigt kul. Blir jag rik köper jag den kanske. Annars är ju gratis gott. Det finns ett antal gratis MP3:or att ladda ner här.

Sista Klubb Populär

Jo, visst blev det dans igår. Och innan dess blev det lite gammal skumpa som jag hittade i mitt skrivbord tillika vinkällare. Pre-nyårsfirande till diverse upplyftande samtalsämnen. Men det blir ju så. Trasiga är vi allihopa. Det är ju därför vi har varandra.

Anttila spelade ungefär vad som förväntades av honom. Det öppnades med Västra Frölunda och någon gång mot slutet spelades Paul Weller. Publiken exploderade och små glimtar av eufori susade förbi. På samma sätt som Anttila glimtade till glimtade musiken på dansgolvet. Bitvis mystiska hemmabyggen som inte alls går att röra sig till, men när de spelar Hellströms För en lång lång tid, Shout Out Louds Impossible och Broder Daniels When we were winning kan man inte klaga.

Ska bli spännande att se vad Klubb Populärs substitut blir!

Dagens

Ia efterlyste en spelningslista eller något sånt. Eftersom musiken jag har på min dator egentligen inte speglar riktigt vad jag lyssnar på funkar det inte att koppla in något hög-tech program som bums gör vackra listor. Nä, länge leve gamla hederliga listor. Så från och med nu kommer listorna att återinföras i bloggen!

Dagens lista innehåller musik som är snäll vid ett bakfullt huvud:
Parker Lewis- Det är lungt och fint och vackert och massor av låtar finns att ladda ner här.
Chad VanGaalen- Willow tree har gått på repeat senaste veckorna. Runtruntrunt. Man vaggas liksom in i den drömska lilla världen.
First Aid Kit- Grymt duktiga systrarna Klara och Johanna gör akustiska folkinspirerade små poplåtar. Deras cover på Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song är... ja... fenomenal.
Ane Brun- Fröken Brun är typisk söndagsmusik på våning fyra. Helst ska det vara låtarna från skivan Duets, men det finns fler guldkorn.

Kristian Anttila - Paul Weller

DANS!

Nu är det laddat i lägret! Jag har precis kommit hem från Västra Frölunda; höghusen och köpcentrumens mecka. Ikväll går sista Klubb Populär av stapeln med Kristian Anttila på scen. Dags att dansa in julen på riktigt med andra ord.

Jag kommer ihåg alla nätter med gänget hemma i Falkenberg. Jag vill minnas att vi dansade till den där låten. Kom i fullständig extas och rörde oss i vår egen lilla bubbla. Om Anttila spelar Paul Weller är kvällen gjord.

Prima sällskap är fixat. Nu är det bara att hålla tummarna för att Storan bjuder oss på rätt feeling.

Italiano

Trevligt sällskap, en väldans massa prat, lyxigt italienskt och rödvin. Jag som egentligen inte dricker rödvin... Omvänd blir man lätt. Även om samtalen spårade in på knäppa människor som brukar dimpa in på jobbet så blev jag inte speciell avskräckt. Jag menar; Scottie och alla de andra stamkunderna på Costa i Edinburgh slår nog det mesta. Det bådar alltså fortfarande gott.

The Pogues and Kirsty MacColl - Fairytale of New York

[Meeellan mjoelk frawn Vestkursten]

Lite brasvideo och gröt. Det är bara tomten som fattas!

Dan före dan före dan före...

Känns bättre och bättre inför nya jobbet. Innan jag ens börjat kan jag på rak arm säga att det är det schysstaste jobbet hittils. Det ingår att prata med folk hela tiden, man får vara hur glad och trevlig man vill, det är förhoppningsvis lagom stressigt, men framförallt för en riktigt bra grej. Träning får ju folk att må bra. Ett utbyte som inte går av för hackor.

Imorgon blir det julmys med nya jobbarkompisarna. Har nog redan hälsat på de flesta, så helt nya är de ju inte. Är pepp! Sedan följer en helg alena med mina böcker, första dagen på jobbet och dan före dan tar jag tåget hemåt. Ser fram emot att träffa folk igen. Och julmys på landet.

Sen kommer såklart den där juldagen. Denna juldag. Hatkärlek. Hela Falkenberg köar till Grand Hotel för att fylla dansgolven till bristningsgränsen. Hundra ansikten man känner igen. Konversationen är förutsägbar:
"Heeeeej, hur är det?"
"Det är braaaa!! Hur är det själv? Vad gör du nuförtiden?"
"Det är braaa!!" (Personen gör ett utlägg om Australien/Norge, staden den pluggar i eller ursäktar sig för att den bor kvar hemma.)
"Nu måste jag gå för X väntar, men vi syns senare!"

Och mycket mer än så blir det inte. Och man hinner oftast inte säga mer än så. Men trots att det finns så många man inte vill prata med, så känner jag nog för första gången på länge att det finns fler jag verkligen vill prata med. Let's tänka positivt. Och låt oss dansa till den där musiken vi egentligen inte gillar. Vi gör ju ändå det tillsammans, det är ju det som räknas.

Röra

Jag är förvirrad. På riktigt. Detta är i och för sig ingen nyhet, men idag blev det ganska uppenbart. Gick runt och tänkte "ja, imorgon är det fredag!". Detta resulterade i att jag trodde att jag inte kunde vara med på morgondagens seminarium, letade igenom hela psykologiska instutionen efter en lärare, hittade henne inte, mejlade, fick svar... och inser att det inte är fredag imorgon. Det är ju bara torsdag!

En vanlig hederlig torsdag. Ingenting annat.

Heja mig.

The Smiths - There is a light that never goes out

Inte alls avundsjuk på Annie som ska se Morrissey i Liverpool i vår. Inte alls. Hittade The Queen is deaad i bokhyllan för en stund. Bomull för själen.

Lyckan är total!

Jag har bombarderats med paket på posten den senaste tiden. Det började med julskivan och julkryddorna från Nisse, sedan en tomte och en ängel från Knattamossetomten och idag låg det ett paket till i brevfacket. Det var från min lilla söta syster och innehöll, förutom ett juligt rött té, en... ja vad tror ni?

En brasvideo!!!

Hipp hipp-referens på hög nivå. Har suttit och lyssnat på min sprakande tv nu i 29 minuter. Mycket stämningsfullt måste jag säga. Guld är vad den lilla plutten till syster är.

Tänk om man kunde få kafferepa varje dag

Eftermiddagen spenderades hemma hos födelsedagsbarnet Emma. Kafferep, eller térep, eller vad man nu vill kalla det. Trevligt värre att kackla med fina vänner! Försöker att inte tänka på att nästa tenta är direkt efter nyår. Går nog rätt bra att stänga av den kanalen just för tillfället. I alla fall idag. Får se hur länge jag lyckas förtränga att julen antagligen kommer att firas med Freud, The Big Five och någon motivationsteori. Bara att gilla läget.

Extra extra

Heeeeej modeblogg! Håll i er. Kanske första och sista gången jag gör dagens outfit här i bloggen. Klänningen inhandlades idag när jag botaniserade i second hand-affärerna i Haga. 125 riksdaler på Emmaus gjorde inget jättehål i studentplånboken. Johanna goes 50-tal och längtar till sommaren.

Kanske inte en helt vanlig söndag

När du gick iväg kändes det som en liten bit av mig gick iväg. Jag hoppas att du vårdar den ömt.

Tid tar tid

Jag fick en impuls. Den går inte särskilt fort, med tanke på att det gäller mitt hår. Jag vill att de ska bli jättelångt. Typ nu. Men framförallt vill jag att det ska bli aningen ljusare igen. Det är bara att vänta helt enkelt...

Anna Ternheim med sällskap- Summer Rain

Panta burkar?

Insåg idag att mitt bostadsbolag kommer att höja alla hyror till nästa månad. Urkul. Verkligen urkul. Hade jag inte precis fått jobb hade jag allvarligt talat fått börja med nudeldiet på riktigt.

El Perro Del Mar- Party

Ge mig något som känns

Jag har väntat. Och det verkar som om ensamheten tagit över igen. Skaver bort lite av nagellacket från tumnageln. Svarta flagor faller ner på golvet.

Jag lyssnar på Fleet Foxes Mykonos. Jag undrar varför jag lyssnar på en del personer. Tar illa vid mig från vad en del människor säger. Förminskar mig själv i deras närhet. Sluta med det. Nu. Det är inte nyttigt. Som ett gift som sprider sig. Bara för att någon liknar spöken från då behöver inte betyda att de faktiskt är det.

Egentligen lider jag brist på spontanitet. Behöver göra något oplanerat, kanske lite drastiskt. Något som inte är rutiner. Framförallt borde jag sluta sitta här. Uppdatera sidor som de aldrig händer något på. Göra något istället för att bara tänka.

Dvala

Ute och svävar någonstans i etern

Underbart kul att det verkar som om min banner slutat fungera... Och med tanke på att den ligger på en annan dator i en annan del av Sverige så lär vi inte få se mycket mer av den igen. Om den ens finns kvar, med tanke på alla ålderkrämpor mina föräldrars dator har. Men projekt banner får bli till helgen. Ikväll ska jag förbi tvåornas tentafest en sväng och imorgon har p-vetarna julsittning. Så håll ut gott folk...

Dags att öppna böckerna någon gång

Skärpning nu Johanna.

Han har ett riktigt skägg, tror jag?

Jag fick post idag igen! Den här gången kom paketet från Knattamossetomten. Han är antagligen världens mest skygga och mystiska tomte. Hemma hos mormor och morfar finns det gamla 1700-tals klockor och mystiska uthus. Jularna hemma hos dem är förknippade med sparkstöttingar, snöbollskrig med kusinerna och dopp i grytan. Rosiga kinder och förväntningar.

Mitt ute i skogen bor min mormor och morfar. Den är inte som skogen hemma hos oss, där man kan gå en timma och med all säkerhet komma ut någonstans där man känner igen sig. I den här skogen kan man gå vilse på riktigt. Gå och gå och gå tills någon kommer och äter upp en. Vildsvin, lodjur och älgar skulle göra det med nöje.

På andra sidan Byasjön, där vi brukade ro med mormor när vi var små, finns Knattamossen. Jag har aldrig varit där. När morfar, med sin lite barska och hesa stämma, säger att det är tomten i Knattamossen som varit framme brukar jag alltid få gåshud. Min morfar är ganska tystlåten och när han väl säger något är det viktigt. Och Knattamossen är med all säkerhet farlig, på samma sätt som tomten i den är viktig.

För på något vis är tomten i Knattamossen symbolen för den riktiga julen. Ingen har någonsin sett honom och det vilar en mystik över hans väsen. Han smyger runt knutarna när vi öppnar våra paket och sover på höloftet i den röda ladan med vita fönsterkarmar. När jag öppnade kuvertet innehållandes en liten tomte och en skyddsängel från mamma vällde minnen och känslor över mig som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Känslan av att inte veta allting gör julen spännande, även om man precis passerat 20. För det är nu man inser att julen är något mer än bara paket. Det är en känsla.

Lugn

Så lägger sig lugnet i lägenheten igen. Hjärnspökena har gått och lagt sig i garderoben bland smutstvätten. Tystanden är bruten.

Loney, Dear - I am John

Tystnad

Bara fullständigt tyst. Det är inte så jag vill ha det. Får klåda. Försöker dränka den med musik som får mig ännu mer melankolisk. Den där tystnaden. Den ekar i huvudet. Jag vill inte veta. Vill bara att du ger ifrån dig ett ljud.



Ett litet livstecken.

Long Message Service

Egentligen borde jag sköta om mitt liv och låta hjärnan jobba och göra något vettigt. Istället sitter jag med mobilen i handen. Den har varit inne i andra andningen länge nu. Förbrukat ett antal kattliv. Har den en bra dag surrar den lite förstrött när man pratar med folk, är det värre lägger den på av sig själv. Blir varm och morrar. Klimakteriebesvär med andra ord.

Trots allt går det att skriva sms med den. Och jag vet inte vad jag ska skriva. Det är typiskt mig. För även om jag skulle vilja skriva sms så kan jag inte. Invalid tänker ni. Men själva tekniken att skriva har jag, däremot kan jag inte bara skriva och skicka iväg. Det går inte. Jag är typen som författar sms. De är oftast runt 3 sms långa och innehåller mycket baktanke.

Och just nu är det där med baktanke extra viktigt. Väldigt väldigt viktigt.

Tomten! Ge mig en telepateringsmaskin i julklapp

När jag öppnade mitt postfack trodde jag att jag skulle hitta min stora tjocka personlighetspsykologibok. Ingen bok så långt jag kunde se, men däremot ett brev från Nisse.

Budskapet framgår tydligt: Nisse tycker det är dags att jag gör mig av med mitt julhatande. Brevet från Nisse innehöll, förutom uppmaningen, en mycket klämkäck och kontroversiell julskiva och en massa nejlikor och kanel och diverse svårdefinierade blad från någon annan julbuske.

Nisse bor tydligen i Malmö. Ellen förnekar starkt att hon håller honom fången. Men vem skulle inte vilja bo hos en av södra Sveriges mesta julälskare? Jag skulle gärna byta med honom.

Om natten någon gång tar slut

Ibland lever man lite mer. Gårdagens tentafestande innehöll både ett tal, dans och lite schtekande. Fick utlopp för mina sociala behov och blev ännu lite nöjdare än vad jag var innan. Folk splittrades framåt natten och gick till lite lika ställen. Jag vet i alla fall att jag, David och Åsa gjorde rätt val. Jazz eller världsmusik eller bongotrummor. Musiken på Nefertiti var svårplacerad men ooootroligt dansant.

Natten vägrade släppa tag om mig och drev mig till en annan del av staden. Över kullerstensgator och förbi gatlampor. Varje sekund spelar roll. Det är så det ska vara.

Vågar inte fundera på när baksmällan kommer. För är man full på livet så måste man ju bli bakfull på det också, eller?

Ouuu ou ou

Jag knaprar på de sista pepparkakorna hemifrån och lyssnar på The Sweptaways. Tänker på hur chockad jag blev när de dök upp på hultsfred. Jag menar: en kör kan väl inte vara spännande? Fick nog äta upp det. De är skitcoola. Oh yes.

En del kan tycka det är jobbigt att ta med sig jobbet hem

... så de lämnar det vid en busshållplats istället.

Peace of mind

Det finns bara ett ord som beskriver mitt känslotillstånd: lättad. Resten av mig är bara en ballong som exploderat. Spridit ut sina delar över allt. Försöker samla ihop mig själv. Känslan av att ha givit allt man har för att sedan bara, BANG... tentabubblan är spräckt och nu inser man att det finns något annat i livet. Som att sova till exempel! Det hade jag tänkt göra nu. Sen ska jag dricka alkohol och umgås med mina utomordentligt trevliga klasskompisar. Kanske bli lite full och bara leva och vara. Mycket mer begär jag inte.

Det här är den bästa dagen på länge, riktigt länge.

Tentan har liksom varit ett delmål väldigt länge. Efter tenta är det inte länge till jul och introduktionen på nya jobbet och massor med släktkalas och trevligheter... men framförallt kommer jag att få träffa alla. Älskade människor.

Jag är socialt understimulerad. Med andra ord; I behov av att tjôta. Två bitar insamlade. Lättad och socialt understimulerad. Får sova på saken.

Säg ett datum, vilket som helst

Tentan har börjat komma obehagligt nära. Det regnar istället för snöar. Jag håller på att bli förkyld. Det finns ingen mjölk i kylskåpet och hela hallen är full med pantkassar. Det hela kan tyckas vara lite småpestigt.

Men idag är ingenting pestigt. Idag är allting egentligen oförskämt bra! För vet ni vad? Jag har blivit med jobb!!!

Nu kan jag äntligen sluta sippra energi på att skriva ansökningar och tänka på min ekonomiska situation och för en gångs skull kanske unna mig något. Här ska inga ekonomiska kriser få stoppa mig. Det enda som egentligen kan stoppa mig är att folk slutar gå till gymmet.

3:e december.

Aoouuuu

Jag sitter på soffan med håret i ansiktet och spelar Janis Joplin på gitarren och känner mig skitcool och 70-tal. Det handlar om känsla vettdu, feeeeling.

2 timmar

Det kändes som att allt bara föll på plats. Efter ett tags tystnad, jag vet inte hur länge... timmar, dagar..., ringde telefonen. Och nu, två timmar senare, vet jag med all säkerhet hur det ligger till. Jag vet vem som känner mig allra bäst, av alla människor på hela jorden.

Vi speglar oss i varandra och helt plötsligt vet jag så mycket mer om mig själv. Det handlar inte om att vi är lika varandra, för hur spännande hade det varit? Det handlar om att vi kompletterar varandra. Och respekterar varandra. För det mesta i alla fall.

Jag kommer inte ihåg sist vi sågs. Kanske var det någon gång i början av augusti? Abstinensbesvären börjar bli seriösa nu. I augusti var det sommar i Falkenberg. Kanske regnade det, men ändå: sommar. På juldagen ska vi köra traktor. En typisk Astrid & Gertrud-grej. Inte för att vi egentligen kan köra traktor, men så länge den rullar åt något håll så står man åminstone inte still.