2F2

Mannen som oppnade dorren till lagenhet 2F2 sag ut precis som den livshistoria han senare berattade. Om Jamaica, bondgarden i Gana, Sydostasien, de sma oarna pa andra sidan Skottland och den dar tjejen. Tjejen som gjort att hela lagenheten var full med flaskor. Tiden har inte rort sig sedan hon stangde dorren.

Hur som helst var Ed en trevlig snubbe. Idag flyttade han ut ur sin lagenhet, imorgon bitti star den tom. Och ja, imorgon bitti flyttar vi hemifran. Pa riktigt.

Det har ar stort. Vi ska till IKEA nasta vecka.

Lov

Nar man kom ut pa gatan utanfor varat hostel kande man att det var den forsta riktigt bitande hostdagen. Den grona kappan och koftan under var liksom inte tillrackligt. Mannen i tidningsaffaren en bit upp pa gatan hade inga lagenheter att erbjuda i The Scotsman. Det ar nu den stora provningen kommer. Att hitta gnistan och tanda gloden. Att orka sta emot hoststormarna. Men det ska nog ga. Med lite vilja gar allt.

Princes Street Gardens

En liten platburk

En mycket trevlig sak med radioapparaterna i Skottlandet ar att de envisas med att spotta ur sig trevlig musik. Den som huserar vid diskmaskinen pa jobbet lyckades en eftermiddag hosta upp Paolo Nutinis New Shoes, Belle & Sebastians I'm a cuckoo, Franz Ferdinand... och tja... min musikabstinens lindras for ett par minuter.

Plaster

Tack referensbiblioteket for horlorarna. Musik ar lindring for sjalen.

Efter att ha blivit misstankt for att vara polack borta vid Haymarket, och darefter blivit avryckt min nya stora vita mossa, finns det en del sma rispor att reparera. Alla manniskor ar inte snalla, det ar bara att inse. Men jag tror alla om gott. Det ar en defekt jag har.

Dear Catastrophe Waitress

An sa lange har jag inte tappat nagra tallrikar. Jag vantar med spanning pa denna dag. Verkligen.

Royal Mile

Om man viker av fran Royal Mile och gar igenom granden ner mot Cowgate, kommer man till en liten pub. Ett par manniskor star ut med gatan och roker. Soptunnor, ett par bilar och gult ljus fran ett par fonster. Inne pa den puben finns det en liten scen och en bar.

Det var en trevlig kvall. Det var sakert 3 veckor sedan jag umgicks med nagon annan en Ellen, endast i syftet att umgas.

Mina jobbarkompisar ar en lustig samling manniskor. Ihopskrapade fran olika kanter av varlden. Framme vid scenen star en liten man med ett munspel. Jag skulle nog saga att han ar den skotska varianten av Jonas Gardell. Han ar typen som studerar manniskor. Lite over 30, men med livserfarenhet som om han vore 180. Jag vet inte mycket om honom, det ar det nog ingen som gor.

I soffan brevid mig sitter den som krossat mitt berg av forutfattade meningar om polacker till finaset sand. Hennes satt att skratta pa ar otroligt avvapnande. En av de mest sympatiska manniskorna jag traffat pa lange. Och jag kanner henne nog redan tillrackligt bra for att inse att hon och han mittemot snarare ar vi. Han har forresten en lang lillebror. I Edinburgh sager man inte t. Polsk ol ar tydligen godast. Broderna lat oss smaka pa deras skottska ale. Allt blev lite snurrigt, eftersom pulversoppa inte fyller magen pa det sattet sin mamma gor. Natten var mork. Dags att ga hem. Vi skulle ju till jobbet imorgon, allihopa.

Borta pa Queens Street tyckte dock natten att natten inte borde ta slut. Min plastpase med alla mina jobbarklader lag kvar uppe vid Royal Mile. Mitt sallskap gick hem till kyrkan, jag fick sallskap av gatlamporna.

En liten stund senare, pa vag hem igen, blir jag stoppad av tva man. Allt var fortfarande lite fluffigt och varmt och egentligen borde man inte stanna och prata med framlingar nar klockan ar sent. Men det gjorde jag.
- Do you know where to go now? sa den forste mannen
- Ha?
- Someone said George Street, do you know?
- I past George Street half an hour ago. George Street is dead, stay at the Royal Mile.
- ARE YOU SWEDISH? sager helt plotsligt den andre mannen, som statt lite i bakgrunden.
- How.. Ar ni ocksa svenska?

Det ar lustigt det dar. Efter att ha blivit kysst pa handen traskade jag vidare genom staden. Mitt i natten, i Edinburgh.

Tidningen

-Ooh, it's just a piece of paper!

For de medelalders mannen som klipper naglarna bakom sina diskar ar tidningen bara en bit papper. De inser inte att de sma fyrkantiga rutorna langst bak i tidningen, dem som det star Property over, ar det vi satter vart hopp i. Varje dag.

Biblioteket

Referenbiblioteket pa South Bridge ar stort. Hyllorna stracker sig fran golv till tak i sann Harry Potter-anda. Det fattas bara att en man i storlek XXS ska springa runt mellan hyllorna och gorma Don't you dare! till att oforskamda studenter. Manniskorna bakom disken dar dramme kastar blickar at mitt hall ibland. Jag har suttit har lite for lange, jag vet. Men jag ar inte fardig an. Har inte hunnit maila alla jag vill maila. Lagt alldeles for mycket tid pa att leta efter lagenheter som inte finns. Svurit over avskanden av prickar och ringar ungefar tvahundra ganger.

Boendesituationen ar for ovrigt latt kritisk. Vi bor just nu i en kyrka i New Town. Det ekar. Det ar kallt. Det knakar. Tyskarna dricker Sprite till frukost. Rummen har inga tak, alla bor under Guds bruna tak. Nasta vecka blir det tillbaka till Edinburgh Backpackers i Old Town.

Dags att leta ratt pa nagot att ata. Tillbaka ut till Dubbeldackarna pa kullerstensgatorna.

Den morkharige mannen

Efter att den morkharige mannen forsakrat sig om att vi inte skulle rymma hem ungefar trehundra ganger, borjade man ana det. Nagot i hans blick lovade nagot. Han ar dock en lurig rav. Typen som inte sager sa mycket, men gor stora pengar i fastigheter. Kom in pa mandag, mumlade han.

Tidigare samma dag var vi pa ett cafe uppe langs med Royal Mile. Intervju hette det. Vi fick varsitt forklade av den balkanblonderade kvinnan. 10 minuter snare enas vi om att ta vara saker och bara ga ut genom dorren. Det finns manniskor man inte ska lita pa.

Mandag kom. Mandag visade sig vara en bra dag. Det som fran borjan var ett jobb hade blivit tva jobb. Ett pa ett cafe i en bokhandel och det andra pa ett cafe i samma kedja, fast pa Princes Mall.

Vi hade forberett oss pa en manad. Och nu star vi har, med jobb efter 5 dagar. Ellen borjar idag och jag pa fredag. Kan bli hur jakla bra som helst.

Om hostel

Man traffar en hel del manniskor nar man bor i sovsal tillsammans med 8 andra manniskor. Aussies som far en att provsmaka sant dar brunsvart palagg (kommer inte ihag vad det heter...), studenter som dagligen trycker ner sin vinflaska i vaskan, asiater som inte forstor att man ber dem slacka ljuset, Schweiziska vandrare... En salig blandning av manniskor. Men forutom att kylskapet ser ut som ett bombnedslag gillar jag det. Very nice.

Om parkbankar

Det finns en hel del parker i Edinburgh. Det finns darfor ocksa tusentals parkbankar. Varje bank har en skylt pa sig. Att fa sitt namn pa en parkbank ar pa nagot satt... otroligt vackert.

En bild sager mer

Let's get out of this country, nar solen gar upp

De tva systrarna i botaniska tradgarden, min resekamrat till vanster


Star man bakom kameran hamnar man inte sa ofta pa bild, men ibland hander det. Faktiskt.

Princess street

Det finns en man pa gatan i hornet Princess street/Waverley bridge som alltid spelar sackpipa. Efter att han statt dar mellan onsdag och fredag insag jag att det faktiskt ar olika man som turas om. Men anda: man har bestamt att det alltid ska sta nagon dar och spela. Idag ar det forsta dagen sedan vi kom som det regnar. Nar jag passerade sackpipemannen och tog kort pa honom tyckte han att jag borde skanka honom en slant. Han pekade pa sitt sackpipefodral. Jag hade dock lite svart att halla mig for skratt. Eftersom det pissregnade lat det som att han spelade sackpipa i ett badkar.
- It's kind of rainy today, isn't it? sa jag och gav honom 50 pence.

Jag blev nastan mordad av en man i kilt med sin sackpipa i ett badkar.

For ovrigt har jag fatt lara mig att folk har kilt pa sig. Alltid. Sarskilt nar de vill vara extra fina. Ellen syster och hennes tyske pojkvan bor har i Edinburgh. Pojkvannen upplyste mig aven om att det ar precis som man tror, eller inte vill tro. De har ingenting under. Hrm. Dags att byta samtalsamne.

Sen finns det saker man inte borde, peppar peppar, prata om. I torsdags provade jag och Ellen att soka lite jobb for skoj skull. Vi sminkad oss, tog pa oss vara nyaste klader och klistrade pa superleendet. Dagen efter... nej. Hur som helst har jag aldrig sett mig sjalv som sarskilt snygg. Men nar nagon sager att "ni tva ar for snygga for att jobba pa jarnvagsstationen", da kan man inte annat an att ta det som en komplimang. Det hela kommer att innebara en hel del slit, men det ar i alla fall ett jobb pa dagtid. Vi far se helt enkelt. Peppar peppar.

Mer detaljer. Snart.

Tonight I have to leave it

Nu ska jag gå och lägga mig. Klockan står på 02.00. Och sen, sen börjar äventyret. I väskan finns ett paket Wasa Sport, nästan hela min garderob, ett par joggingskor, en burk grillkrydda, utvalda delar av min skivsamling och ett nyskrivet CV.

Farväl Falkenberg

Jag har nog inte insett det än. Medvetet eller omedvetet har jag inte insett att det snart är slut. Antalet avsked börjar överstiga antalet fingrar och tår tillsammans. I lördags var sista gången jag dansade med mina vänner. På golvet i Annies vardagsrum var det nära, men annars, nej. Antagligen är tårarna fördröjda. För de kommer att komma. Eller så har jag insett att mina vänner inte försvinner bara för att man inte kan vara nära dem? Insikterna kommer när man får lite perspektiv på saker. Och det har jag inte fått. Inte än.

Snart.

På mitt golv ligger min nya röda resväska. Hela mitt liv finns i den 20 kilo tunga resväskan. När hemma är något på hjul gäller det att hitta andra trygga punkter. Annars är det lätt att rulla iväg, krocka med containrar, åka till soptippen och bli mosad av en gul lastmaskin. Eller så går dragskedjan på väskan möjligtvis sönder och innehållet sprids över allt. En tröja på dig, ett par joggingskor på någon, min mammas grillkrydda ett minne blott.

Punkter sökes. Punkter finnes? Svar: ja.

Nu ska jag växla pengar och lyssna på Jens Lekman.

We are I'm Basil

Pssst... Kika in på I'm Basils myspace. Blod, svett och tårar. Trasiga basar, alldeles för många kanaler och kaffedoft. Det blev ju något till slut i alla fall.

Brunt

Jag har alltid önskat mig en sjuttiotalsbrun blogg.

Gamle vän

I will always be your solider

Avskedsmiddagen på Harrys med mina päron urartade i en ofta återkommande ritual. Cruising i rondeller och försök till att spränga högtalarna med Suburban Kids låt Noodles är huvudingredienserna. Finalen på denna tradition genomföres mitt i natten vid valfritt vattendrag. Fredagens tillhåll blev badplatsen vid dammen.

Min syster är min älskling. Det här var inte sista gången. Jag och du.

För det är precis vad det handlar om

Kompromissa
(För dig blir det vänster, för mig höger)
På lika villkor
(Vi tar båda ett steg)
För en osjälvisk handling
(Ge lite)
Du kommer att se hur vackert det är
(Det går inte att värdesätta dig)

Möt mig på halva vägen
Ta dig dit
Och du kommer att

Förstå

Plåtlådan

Insikter kommer ofta lite för sent. Till exempel insikten om att folk på jobbet faktiskt tycker att jag är helt okej. Deras värld är ett invant mönster av jobb, barn och diskutera vädret. (Två gravidchocker idag). När jag berättar om att jag ska till Skottland och göra jagvetintevadmensäkertnågotgaletinteheltvettigt blir de jätteintresserade. 10 näsor runt fikabordet pekar mot mig. Och så ska jag vaccinera mig för att jag ska till Thailand. Thailand?!? Och så kan jag inte jobba på onsdag för att jag ska spela in med bandet. Band? Det finns mycket de inte vet. Nu vet de lite mer. Och tydligen kommer de att sakna mig.

Säkert. Prima bacon.

Men om de saknar mig kan jag kanske tänka mig att sakna dem. Kanske. Lite. Ibland. För det är en trygghet att känna alla. 30 personer är många. Någon har säkert gjort ett större intryck än vad man tror. Samtidigt är det här slutet på en period. Det är dags att ta ett nytt steg. Lämna det gamla bakom sig och börja på en ny kula.

I'm Basil

Det är mer eller mindre offentligt nu. Det är vi som är I'm Basil.

Fridlyst

Klockan är mitt i natten. En vanlig lördag hade jag antagligen inte suttit här, framför datorn. Anledningen till att jag sitter här är att i princip alla verkar vara bortresta/upptagna/på diverse bjudningar. Gör inte mig mycket faktiskt. Igår kväll, efter att jag uppskattat att det fanns 471 förpackningar hushållspapper på gaveln vid djurmaten (god bless inventering), lyckades jag skymta något så ovanligt som ett popband här i stan.

Bakfickan på Grand bjöd först på ett garagerockigt band vid namn Lé Mechant. En stund senare gick de två subbarna i shoegazebandet Bruce upp på scenen. I vanliga fall brukar schlagerbaren husera där den provisoriska scenen nu stod. Verkligen fascinerande. Och trevligt. Klockan 1 var jag hemma. Klockan 5 gick jag upp och åkte iväg till jobbet. Men vad gör man inte?

Ehh, jo, det är så att, ähum...

Som den eviga tidoptimist jag är traskade jag in en kvart för sent. Vår replokal ligger i en lada, inte speciellt långt ifrån där jag bor. Ursäkten väl förberedd i huvudet. Jag blev allergisk mot något på kemavdelningen på jobbet, fick svullna ögon och var tvungen att sova en stund. Århundradets ursäkt. Jag han dock inte framföra ursäkten.

- Ehh, jo, det är så att, ähum, vi har en liten present till dig, säger Annie och sträcker fram en svart låda.

När jag öppnar dragkedjan på sidan av lådan och ser vad som ligger i börjar jag nästan att grina. I lådan ligger en livs levande blåssynt. Kärlek till er!