Ipren och Voltaren utan effekt

Jag var nykter och på krogen igår. Dansdansdans och en massa folk. Underbara människor. Människor som jag alltid blir glad av att se. Dessutom blev resultatet i dagens seriematch 6-0 till oss.

Ändå ligger det där och gnager. Tid och mod är vad som behövs.

Det är bara att inse att allting inte är smärtfritt

Forever dosen't live here anymore

Jag klarar inte av det. Gång på gång misslyckas jag att göra det på rätt vis. Det blir alltid onödigt smärtsamt, alldeles för utdraget och så komplicerat. Att jag aldrig lyckas hitta den ultimata lösningen. Jag kan inte göra slut med vänner.

I princip varenda vecko- och kvällstidning har en spalt, eller till och med en helsida, om kärleksproblem. Jag älskar inte min kille, vårt sexliv är tråkigt, jag har gjort något jag inte borde, och bla bla bla... Men var i hela världen finns vänskapsrådgivningen? Visst kan du kanske hitta en sådan spalt om du läser t.ex. Kamratposten. Okej, inget emot den tidningen, men det råkar vara så att jag är närmare 19 än 11. Det tas liksom för givet att man ska fixa allt vad vänskaprelationer heter så fort man räknas som myndig.

Och visst borde jag kunna fixa det! Så tänker jag varje dag. Problemet är bara att jag egentligen inte har någon speciell anledning till att bryta upp med vännen i fråga. Det enda argument jag har är att det inte funkar. Vi är för olika. Vår relation är en falsk historia. I vanliga fall brukar jag kunna öppna mig för personer som jag aldrig träffat förut. Med den här bekantskapen är det helt annorlunda. En relation som inte byggs på ge och ta fungerar inte.

Jag ser ner på henne för hennes okunskap. Varje fördom grundas på påståenden gripna ur luften. Och jag är inte bättre jag. Istället för att bara få allt ur världen balanserar jag i ett mellanläge. Ena dagen stark och vågar nästan (men bara nästan) göra slut. Andra dagen, och de flesta dagarna, blir det ett leende. Och så pratar vi inte om det som är jobbigt.

Jag missade nog hela den grundläggande kursen Vänskap 100 poäng.

Blottare

The Klänning

Alla verkar ha hittat en. Själv har man letat igenom (nästan) varenda stad på västkusten, men inte hittat den perfekta. Till sist fanns det ingen annan utväg än internetshopping. Lyckades hitta denna finfina randiga grej på Nelly. Jag försöker strunta fullständigt i att den är väldigt blå för att vara studentklänning. Jag syns inte i vitt. Dessutom ser mitt hår gult ut i vita klänningar.

På en skinande cykel

Precis när jag svängde in på grusvägen som går över det stora fältet dök Håkan Hellströms Mitt Gullbergs Kaj Paradis upp i hörlurarna. Fort fort fort, med solen i ögonen, rullade jag och cykeln framåt. En humla flög upp jämte mig och vi körde ikapp ett par meter innan den hittade något intressant på marken. Precis där kände jag att jag levde. Det stannade i ett par sekunder, för att sedan blåsas bort. Det var längesedan. Det var riktigt längesedan jag kände riktig glädje.

Efter att jag svängt höger vid den gamla ladan upp mot skogen dök Mississippi kan vänta upp i hörlurarna. Där vid bäcken är grusvägen snarare en stenväg. Jag märkte att jag tappat min väska ett par meter bakom mig. Precis när jag ställt cykeln på sitt stöd dök en citronfjäril upp. Den cirklade några varv framför mig, för att sedan flyga vidare mot solen. Just då kunde jag inte värja mig. Det kändes som om jag svalt hela det stora gula klotet. Ett andetag in och fnitter hela vägen från magen upp till ögonen.

När jag kom hem upptäckte jag att Emmabodafestivalen släppt ytterligare ett par band. I'm from Barcelona känns lite småexklusiva. Enligt deras myspace har de bara spelningar utomlands den här sommaren. I övrigt verkar festivalen erbjuda så mycket pop (t.ex. The Besties och Those Dancing Days) att jag ska bli mätt. Eller bara väldigt mycket hungrigare.

Extra

Efter 5 timmars skrivande, med ett par pauser för intag av alla tiders mellanmål (risifrutti), toabesök, mental självpepping och tidsplanering, är det bara att konstatera: Den här stackars bloggen har återigen blivit utsatt för något som kallas nationellt svenskaprov. Stackars stackars stackars bloggen.

Eller, kanske inte.

Det lär nog inte bli som efter mitt tal i alla fall. Jag förmodar att det åtminstone blev en liten (?) anstormning av klasskamrater här efter det. Och ja, ni är hjärtligt välkomna att tjuvläsa. Höhö.

Suck

Man kan ju fråga sig varför det är så här.

Rättning

Ursäkta personangreppet i inlägget nedan. Själva tanken på att se fröken i fråga hänga dinglandes i taket är väldigt skrattretande.

Bä

Fåret verkar bortse från att jag skrynklade ihop min svenskauppsats till existensminimum.

Någon påstod en gång att anledningen till att hon alltid är sen är att hon brukar fastna i kardborrebandet i taket på lärarnas fikarum.

Vi funderar på att ge henne en plattång innan vi tar studenten.

Tonight I have to leave it- Shout Out Louds

Väldans flashig musikvideo (eller kanske inte), men låten är ack så bra.

Dagens Lista

Just för tillfället snurrar ett par låtar runt runt runt här. Vissa gamla låtar börjar få en renässans, vilket alltid är trevligt!

• Billie the Vision & the Dancers- Scared (7, 8 eller hundra gånger idag?)
• The Radio Dept.- Strange things will happen
• Kristian Anttila- Paul Weller
• The Radio Dept.- I don't need love, I've got my band
• Acid House Kings- That's beacuse you drive me
• Belle & Sebastian- If she wants me

Strålningskänslig

Jag är lite smått telepatisk idag. När vi sitter och käkar i den lite lugnare delen av matsalen, som kallas buren, undrar jag vart i hela världen Alvali håller hus. Just då kommer det ett sms från Alvali som är magsjuk. Den från början ganska trevliga kasslergratängen tycktes plötsligt lite mindre trevlig.

När jag ska ringa systeryster efter att jag slutat tutar det upptaget. Hon lyckades trycka på ring upp precis samtidigt som jag. Läääskigt. En parentes är att fotbollstränaren inte kan förstå hur jag och Matilda kunde samarbeta så bra på matchen i lördags utan att säga ett ord. Återigen: telepati.

När vi tränat och kommer inrusandes i huset ropar jag på päronen och frågar högt: Var är ni någonstans? Just då kommer ett sms från mamma. "Vi är hos farmor."

Lite småäckligt.

Snooze

Efter att jag tryckt på snooze tre gånger, och sista gången väckts av "Tooookyoooo, you've got the rythm in you", krälade jag iväg till badrummet. Väl där tryckte jag upp mitt närsynta nylle framför spegeln. Jag insåg att pollensäsongen är igång, eftersom ögonen var lite jobbiga att öppna. Efter att jag tvångsöppnat dem, och tryckt in några liter med ögondroppar, insåg jag även att min fräscha uppebarelse inte skulle gå att göra något åt. En annan tanke som slog mig var att jag bara träffat en person som är mer närsynt än jag. Det tänker jag på ibland. Men jag försöker att inte göra det för ofta.

För övrigt är anledningen till att jag tvingade upp mig klockan 5 på morgonen är att min mamma och hennes symötestanter, tillika hönsgård, behövde skjuts till stationen i Halmstad. Gött betalt att utföra sådana tjänster ska jag upplysa er om. (Intresseklubben antecknar).

På vägen hem fick man nästan lite ryggradsrysningar. Solen gick upp över motorvägen. I stereon snurrade en av mina femtioelva blandskivor. Sen sov jag en stund till. Det gjorde nog susen, för några timmar senare hoppade jag runt som en galning på en konstgräsplan 8 mil rakt in i skogen. Seriepremiär mot Hylte. Delad glädje är dubbel glädje. Det här är nog en bra dag ändå. Slutsats: musiken du väcks av speglar, oftast inte, din dag.

Och ikväll blir det stan med precis rätt människor.

Snartsnartsnart

Det finns planer. Stora planer. Hopp om dans, vältning av staden, popfrälsning, rullande i lera på festivaler och annat trevligt.

You & Me

Park-as

Jag försöker verkligen komma på banan igen. Det kändes bättre när jag började om där allt startade i morse. Som att spola filmen baklänges liksom. Jag hämtade ut cyklen ur det enorma parkeringshuset, som också fungerar som djurbostad, och började skjutsa hem Matilda. Min mindre kopia gör mig alltid glad. Just idag tyckte hon att ordet parkas var väldigt kul. Skillnaden mellan anorak och parkas verkar inte vara så stor i Matildans värld, så jag tror hon fick stoffet från min blåa anorak. Till sist tyckte till och med jag att det var kul när hon kallade mig för park-as-syster. När vi kom till det ruttna trädet i svängen blev hon en park-bänk. Till sist låg båda i diket och skrattade. Sånt som händer i sällskap med likasinnad.

Kureringen fortsatte hemma. En stor kopp varm choklad med chokladdrömmar är precis vad man behöver när man är nedtryckt i skorna. Har upptäckt att man blir immun mot chokladen. Det är inga problem att ha i (minst) två stora matskedar kakao i min blåa kopp. Tyvärr går chokladeffekten ur kroppen efter en stund. Nu tycks det enda som hjälper vara Phoenix. Introt till Long distance call är ryggradsrysning.

Lite mera på banan igen. Eller åtminstone i diket.

Rädda träden

Det finns dagar då man inser att det hade varit bättre att man stannat hemma. Kastat väckarklockan i golvet, lagt kudden på huvudet och bra struntat i allt.

Jag cyklade som en dåre till bussen (tänk Tour de France). Andfådd som en hund i 45 graders hetta vacklar jag av cykeln i cykelgaraget*. När jag stängt porten ser jag den stora bussen från Hallandstrafiken närma sig busshållsplatsen ute vid vägen. Trots att jag har gårdagens fotbollsträning och Tour de France i bena är det bara att sätta igång att springa 100-metersloppet. Man är så fräsch när man inser att man är Hanna Ljungberg, Floyd Landis och Carolina Klüft på samma gång. Kändes schysst.

Väl framme i skolan (där jag fortfarande sitter) är det nationellt svenskaprov. Heja mig. Särskilt när man sitter över tiden och skriver rent, för att sedan gladeligen skrynkla ihop kladdpappret i papperskorgen. Eller… Det var ju inte kladdpappret. Det var min svenskauppsats. Fåret trodde att det kanske skulle bli läsligt i kopiatorn. Och med tanke på att jag skriver så löst att man kan ifrågasätta om jag skrivit något överhuvudtaget, så känns ju själva kopieringsgrejjen väldigt hoppfull.

Efter att jag lämnat in pappersbollen till Fåret knatade jag iväg till matsalen. Väl där insåg jag att jag lika gärna kunde knata därifrån och hoppas på att strömmingen simmat hem till imorgon. Och som grädde på moset råkar jag sedan skriva ut 50 sidor till vad jag tror är studiehallsskrivaren på natur. Det visar sig vara skrivaren på lärararrummet. Dagens utskällning och moralpredikan (om att träden också har känslor, att jag är en idiot och att jag borde veta bättre) sväljer jag med hull och hår.

Dessutom är den här dagen inte slut än. Ett inplanerat avsked av atombombskaliber kommer antagligen att ske idag.



* Den enorma ladugården

Utmanad

(Sorry folket, nu dyker det upp ännu en formulärslista här. Något lär ni er säkert!)

Jag har, så att säga, blivit utmanad av Ia. Och bara för att jag är lite smått evul utmanar jag Hedda.

11 FAVORITER
Färg: Just för tillfället gräsgrön
Mat: Grillspett med majs, paprika, fläskfilé och kyckling är mums
Band: Alldeles för svårt att välja! Måste man säga? Suck...
Solosång: Annika Norlin är dagens husgud
Film: Amelie från Montmarte
Bok: Jag är typen som egentligen är bokintresserad, men som inte kommer ihåg sist jag rörde en för nöjes skull.
Sport: Fotboll såklart!
Årstid: Sommar (höhö)
Veckodag: Lördag
Glassmak: Sån från GB... vad heter den nu igen. Rund ask. Kola, nötter, sjukt god glass. Texas Pecan! (Tack google).
Tid på dygnet: Kväll/natt

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Trött och stressad
Smak: Smak på vadå? Favoritsmak: citronsurt. Jag har bra smak.
Kläder: Gammal röd klänning och fårskinnstofflor (Signalerar: snart sova).
Bakgrund: Fågelkvitter från hagen genom öppet fönster, fläktsurr från datorn, flugsurr.
Nagellack: Lite rester av ett rött.
Tid: 20:23
Omgivning: Litet och trångt datorrum med otroligt ospacklade väggar. Ganska nymålad ljust turkos färg. Jag har skapat diverse konstverk på väggarna med en lite mörkare turkos färg. Ser ut lite som livsglada kvistar med knorr.
Irritationsobjekt: Skolan och människor utan sympatisk förmåga.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina bästa vänner: Nej.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej. (Bara tillsagd att sluta skjutsa på cykel en gång).
Badat naken: Nej.
Varit med på TV: Nope, inte vad jag vet. Tidningen har jag dock en tendens att dyka upp i ibland.
Kysst någon du inte känner: Ja.

3 PERSONER
En person Du kan berätta allt för: Ellen
Du tycker om: Matilda
Du inte gillar: Nä, sånt säger jag inte högt.

2 VAL
Kaffe eller te: Te möjligtvis. Jag drack turkiskt te hos Alvali igår! Astufft. Som äppeldricka blandat med te.
Vår eller höst: Vår.

Cocoon

Med en touch av folk och singersongwriterpop a la Anna Ternheim och med stämsång som The Magic Numbers lägger sig musiken som en fluffig, mjuk och värmande filt runt själen. Det är vackert. Riktigt vackert.

Lyssna på den franska duon Cocoon.

Det här vet du inte om

När människorna i norra Sverige hittade på ordet paltkoma tyckte de att deras nyuppfunna ord var ett av de starkaste adjektiven man överhuvudtaget kunde använda sig av. Idag har paltkoma petats av popkoma*.

Jag säger bara Billie the Vision & the Dancers, The Radio Dept., Säkert! och Almedal. Som grädde på moset damp ett färskt nummer av Sonic ner i lådan.

Herregud. Att trycka i sig så här mycket musik på en gång gör att jag känner mig helt proppmätt och alldeles, alldeles... AAAAAAAAAAAAAA!

Lyfter någon på locket till min låda lär de bli knockade.



* Ett tillstånd av fullständig upprymdhet och onkotrollerbarhet orsakad av musik ur genren pop.

Och så har de lyckats igen

Dagens utmaning bestod i att slå småsystrarnas bravad, på hela 2 kassar, genom att komma hem med minst 7 kassar var. Om vi lyckades? Hrm, ehh...

Det finns nog inga som kan shoppa som jag och Ellen. Materialistisk tillfredsställelse i rätt sällskap. Tidigt i morse puttrade den småkrassliga lilla blåa bilen iväg till stationen. Vi dog inte av avgasförgiftning och hoppade på tåget. Dagen började bra med lite planering av Skottlandsresan. Framme i Göteborg inträffar Pressbyråincidenten. (En kille råkar nästan välta en tant då han får syn på oss. Han i kassan frågar om vi alltid har den inverkan på killar. Och tja, med tanke på slipsmannen så?). Efter det traskar vi en bra bit förbi Saluhallen och hänger på låset till Weekday. Efter detta jobbar vi oss metodiskt igenom hela stan upp mot stationen, för att till sist komplettera med Nordstan. Feinfeint upplägg I tell you.

Jag lyckades nog hitta precis allt jag ville ha idag. Förutom den där studentklänningen då. Jag har en bild av en lite 50-talsinspirerad klänning i huvudet. Lättare sagt än gjort att hitta något sånt... Fanns överhuvudtaget knappt några vita klänningar i hela stan. Under klänningsjakten blev vi på kuppen upptryckta mot väggen av en mycket angelägen expedit. Denna var sedan ett återkommande inslag, vilket upplevdes som mycket traumatiskt. Åtminstone lite.

Det kändes lite bättre när man tittade ner i påsarna. Blå anorak från Cheap Monday, gräsgrön klänning från H&M, svarta ballerinaskor från Nilson, ugglehalsbandet från Indiska och en hel hög med andra saker. Nu behöver det alltså inte shoppas på ett år eller två. Känner jag mig själv rätt är det dock något som kommer att ske ändå, men kanske i en lite mindre omfattning.

Jag tror ändå på att man behöver shoppa helt ohämmat ibland. Den här dagen gjorde helt klart susen. Fint väder, onyttig mat, mycket promenerande, slösande, folk överallt och tågåkande utgör en bra kombination.

Dagens Lista

Råkade bli utmanad av Hedda för en stund sedan. Så here goes Listan Med Tre Svar:


Tre namn du har:
Johanna
Jolanta
Gertrud Stenyxa


Tre delar av din härkomst:
Haha, jag är Falkenbergare sedan alldeles för många generationer tillbaka. Kan du den halländska byhålegeografin är kanske följande tre platser intressanta:

Gunnarp
Vinberg
Sibbarp


Tre saker som skrämmer dej:
Elakhet
Sprutor
Broccoli


Tre saker du använder varje dag:
Gitarren
Tandborsten
Kudden


Tre saker du har på dej just nu:
Alldeles för tajta Wrangler-jeans
Brun t-shirt med blått tryck från Carlings
Svart- och vitrandiga sockar


Tre av dina favoritband, just nu:
Billie the Vision & the Dancers
Death Cab for Cutie
Suburban Kids With Biblical Names


Tre av dina favoritlåtar, just nu:
(Herregud... okej då. Svårt ska ni veta. Svårt.)

The Radio Dept.- Strange things will happen
Rilo Kiley- The execution of all things
Shout Out Louds- A track and a train


Två sanningar och en lögn:
Jag äter inte svarta hemska brödkanter
Jag äger en skruttig och underbar blå bil
Jag var en gång nära att bli av med min lilltå


Tre intressen:
Musik
Fotboll
Umgås med folk


Tre saker du vill göra, just nu:
Shoppa med Ellen (Gôteborg imorgon!)
Pilla bort mitt röda nagellack
Sova bort allt plugg


Tre platser du vill åka till:
Skottland
Thailand
Kalifornien


Tre saker du vill göra innan du dör:
Påverka någon
Sova under en stjärnhimmel
Ta dagen som den kommer


Det är bara att härma efter. Listor är intressanta folks!

För litet och för stort

Journalist lämnar kommentar, jag ringer upp, hamnar i Falun och blir inte ens förvånad.

Fyll havet en gång till och du ska se att det känns bättre

Just nu känns världen bara sjuk. Som aspartamsötad mat full av gröna larver, inlindad i förra numret av den rosa tidningen med bilaga. Det krävs liksom en stor brandgul dödskalleskylt över alltihopa. När man ljugit för många gånger. Struntat i att säga vad man tycker. Gått in för hårt för något. Fastnat i ett mönster av mekaniska rörelser. Fallit i en krater med lavaglödande väggar. När man offrat det som verkligen spelar roll. När det handlar om att synas istället för att hjälpa andra att synas. Vänskapen är död. Jag vet inte vems fel det är. Mitt, ditt, vårt. Om det nu är någons fel.

Det är en sorglig historia. En historia om hur någon tröttnade. Om hur jag alltid vill att saker ska självdö. Att aldrig våga säga det rakt ut och bli av med det. Utsmetad smärta istället för koncentrerad atombom. Atombomer passar sig helt enkelt inte. Atombomen skulle skära sönder dig. Du skulle tyna bort. Det har aldrig varit min grej det där med bomber.

Musiken i bakgrunden får revolten att tumla runt i bröstet. Jag skulle kunna säga det till dig. Hur trångsynt du är. Hur lite du och alla andra förstår. Att du aldrig känt mig och att jag inte förstår mig på dig.

Är det mitt fel, ditt fel, vårt fel eller någon annans fel? Det går att säga alldeles för mycket och alldeles för lite om. Jag tar på mig skulden om du tar väskan och går. Det är mitt fel, försvinn!

Varför?

Jag hatar att behöva ge vänner nobben, men ibland har man inget val. Du får inte följa med. Det går inte. Verkligen kul att höra. Vilken underbar vän du är Johanna.

Men vad ska man göra? Man måste värdera saker här i livet på olika sätt. Det går inte engagera sig i allt och alla lika mycket. Ibland behövs ingen fysisk bestraffning. Samvetet räcker alldeles tillräckligt. Men idag får jag ta det straffet. Orubblig egoist. Sorry folks.


Nu: Middag med mormor, morfar och farmor.

Sen: Välta staden med vapendragare och co.

Trots allt

Lördagar klockan 09:15 brukar jag, allt som oftast, sitta och bläddra igenom hela utbudet av kvällstidningar på jobbet. Den här lördagen var inget undantag. Allt som oftast suckar jag bara åt att journalisterna verkligen kan konsten att koka soppa på en spik. När Knugen petar sig i näsan har han den dödliga varianten av pollenallergi. Kändishype, skrämselpropaganda och annat smaskigt i ett praktiskt format.

Idag dök dock den här artikeln upp. Först muttrade jag lite för mig själv. Jag och min kära syster "upptäckte" halvsvenska Razorlight precs efter att de släppt första skivan. Låten Vice spelades varenda eftermiddag hela hösten -04. Dels för att låten är bra, men kanske mest för att Johny Borrell är överdrivet het i videon. Det var ett bra tag sedan. Ett väldigt bra tag sedan faktiskt. Och nu, helt plöstligt, duger det att börja skriva om dem. Första skivan är klart bäst. Precis lagom oputsad och riktigt skön. Senaste skivan tenderar bitvis att bli lite tråkig, men det finns en hel del bra där också. Jag skummade hur som helst igenom artikeln. Och längst ner, vad tror ni att det står där?

"Razorlight har inte gjort mycket väsen av sig på svensk mark, men kommer till Hultsfredsfestivalen i sommar."


Det är fan underbart. Särskilt med tanke på att det antagligen, trots biljettpriset, blir Hultsfred i sommar. (Och Emmaboda också för den delen). Det mest spännande just för tillfället tycker jag dock är att Aftonbladet tryckt in ovanstående fakta som slutkläm i en artikel som handlar om något helt annat. Och så råkar det vara så att inte ens Rockparty avslöjat det hela. De kanske har ingått en pakt för att starta rykten? Eller så har inte Aftonbladet någon koll överhuvudtaget och avslöjar hemlisar.

Vi får hoppas att de inte har så dålig koll att de bara hittat på alltihopa. Det krävs nog en mindre sorgestund då.

Vuxenpoäng deluxe

Deklarera. Smaka på ordet. Dammigt, grått, tråkigt, äckligt, hemskt...


[VARNING! Följande textremsa innehåller tråkigt miljö/energibesparande tänkande. Om du, p.g.a. ordet deklarera, drabbats av uttråkning, bör du trycka här och vänta tills faran är över.]

Först skickar de hem en jäkla massa papper till dig. Fullständigt onödigt om man frågar mig. Papperhögen var från början träd som växte upp någonstans i Smålands djupaste skogar. Efter att de blivit kapade vid fötterna åker de med lastbil till pappersmassabruket. Pappersmassan tar sedan pappersmassataxin till papperstillverkningen. Pappret trycks sedan i Nässjö. Visst ligger Nässjö i Småland, men med tanke på att Småland är ganska stort blir det en hel del onödiga transporter. När den femtioelva sidor långa deklarationen tryckts åker den lastbil till ett postkontor. Från postkontoret åker deklarationen postbil till en brevlåda. Fruktansvärt onödigt.


[FARAN ÄR ÖVER]


Efter att ha stirrat på den enorma pappershögen i 23 minuter insåg jag att jag aldrig skulle förstå mig på något i den. Dessutom visade det sig att jag sålt (?) två aktier i år. Herregud. Inte lätt ska jag tala om för er. Bilaga hit och kapitalvinst dit. Som tur var lyckades jag hitta sidan där det stod att man kunde deklarera via internet. Busenkelt i jämförelse med den gula pappershögen. Och så släpper internet inte ut luftföroreningar.


Pekpinne.


Usch vad jag är vidrigt uppblåst.


Men ändå: Papper is SO last year.

Hörru

Jag blev, så att säga, befodrad idag. Från att ha varit sommarjobbare/extrajobbare är jag nu vikarierande avdelningsansvarig/extrajobbare. Vilka de exakta fördelarna, med att vara beställningsansvarig m.m. på chark- och brödavdelningen, är har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.


Om fembarnsmamman Lotta klagar över att Dennis-korven i storpack är slut, är det mitt fel.

Om rullatorburna Asta, som söker igenom hela affären grundligt 3 gånger i veckan, hittar ett paket 2 veckor för gammal kokt skinka är det definitivt mitt fel.

Om det kommer 3 lastbilar med formfranska är det nog... tja... mitt fel.


Skulle det däremot visa sig att alla beställningar, datumkollar, sommarjobbare och skyltningar funkar, är det min förtjänst. Och visst ska det funka. Det har jag gett mig den på.

The Weepies - World Spins Madly On

Benvärmd fest

Föresten är jag inte troende. Däremot är jag sjukt festsugen. Folk ska på studentfesten med 70- och 80-talstema ikväll. Jag vill också. De gångerna jag säger nej till fest har jag antingen magsjuk, stressad eller ambitiös. Idag det sistnämnda. Alldeles för avgörande prov klockan 8.00 imorgon + 3 timmars sömn = alldeles för mycket på en gång. Det handlar nog om att prioritera. Festen får bli till helgen istället.

Suck.

Det får bli Susanne Lanefelt och hennes knipövningar en annan gång. Jag hoppas dock att resten av kniperskorna får kul ikväll.

Klocktornet

Jag har återigen kommit in i en period av frenetiskt lyssnande på Jonathan & Hjältar. Det enda som snurrar just nu. Visst är många av låtarna fulla av svärta och konstateranden. Om att känna eller inte känna. Om att sjunka ner i en bar. Om att glida ifrån vänner. Det som kan göra ont. Man kan dock inte k0mma ifrån att det finns hopp om bättring. Det handlar om vänskap och kärlek och allt det där som spelar roll. Den gnista av hopp som brinner i musiken är precis vad jag känner just nu. Det finns något mer.

Det där hoppet gör dock att man tänker alldeles för mycket. Jag behövde vara ensam och grubbla idag. Längst upp i skolan, på vindsvåningen, finns det en vrå som jag brukar gå till när jag måste vara ensam. Om man tar trappuppgången vid huvudentrén och går uppåt tills man kommer till det enorma fönstret, innehållandes klockan mot framsidan, har man hittat rätt. Där uppe har man utsikt över byggarbetsplatsen. Människorna som skyndar från sina cyklar mot skolan ser minimala ut i jämförelse med de stora gula maskinerna.

Jag trodde helt klart att jag var, i princip, ensam om att utnyttja denna plats. Visst skvallrar "kuk" och "Jag har varit här 4 gånger"-klottret på väggen om att jag inte är ensam, men klottrarna brukar aldrig stanna vid brottsplatsen särskilt länge. När jag suttit där uppe och studerat molnen, DNA-polymeras och anledningen till att min mp3-spelare visar kinesiska tecken i menyn i drygt en timma fick jag en mindre chock. Mitt gömställe var avslöjat.

Jag satt precis och diggade till en bra låt när någon dök upp. Först stack hon upp huvudet. Jag mötte ett par mörka ögon och ett stort leende.

"Hej!" sa jag lite chokad
"Hej, jag ska bara be." sa kvinnan
"Ehh... oj... förlåt... öhh... ska jag gå?"
"Nej nej, sitt du kvar. Det är ingen fara!"

Så där satt vi på golvet. Två till ytan helt olika människor. Hennes hy var svart som mörk choklad, min vit som snö. Slöjan och de stora vackra kjolarna i kontrast mot mina tajta jenas och fullständigt sönderslitna gröna converse. Ändå var det på något vis ett naturligt möte. Platsen sammanförde oss som sökt ensamheten för en stunds reflektion kring hopp och tro.

Vill du lyssna på Jonathan och Hjältars Ok ge mig timmarna kan du gå in på hemsidan och klicka dig vidare via Musik/Video. Vill du lyssna på lite nyare material ska du spana in Jonathans myspace.