Fyll havet en gång till och du ska se att det känns bättre

Just nu känns världen bara sjuk. Som aspartamsötad mat full av gröna larver, inlindad i förra numret av den rosa tidningen med bilaga. Det krävs liksom en stor brandgul dödskalleskylt över alltihopa. När man ljugit för många gånger. Struntat i att säga vad man tycker. Gått in för hårt för något. Fastnat i ett mönster av mekaniska rörelser. Fallit i en krater med lavaglödande väggar. När man offrat det som verkligen spelar roll. När det handlar om att synas istället för att hjälpa andra att synas. Vänskapen är död. Jag vet inte vems fel det är. Mitt, ditt, vårt. Om det nu är någons fel.

Det är en sorglig historia. En historia om hur någon tröttnade. Om hur jag alltid vill att saker ska självdö. Att aldrig våga säga det rakt ut och bli av med det. Utsmetad smärta istället för koncentrerad atombom. Atombomer passar sig helt enkelt inte. Atombomen skulle skära sönder dig. Du skulle tyna bort. Det har aldrig varit min grej det där med bomber.

Musiken i bakgrunden får revolten att tumla runt i bröstet. Jag skulle kunna säga det till dig. Hur trångsynt du är. Hur lite du och alla andra förstår. Att du aldrig känt mig och att jag inte förstår mig på dig.

Är det mitt fel, ditt fel, vårt fel eller någon annans fel? Det går att säga alldeles för mycket och alldeles för lite om. Jag tar på mig skulden om du tar väskan och går. Det är mitt fel, försvinn!