Hultsfred

Nu är Hultsfredsbiljetterna inhandlade. Nu är det inte länge till den 4-växlade Volvon rullar in i de småländska skogarna! Camp Kalles Klätterträd har i år utökats med en ny medlem. Väldans trävligt, så att säga. Först ska dock en massa andra saker hända. På torsdag är det studentbal. Dagen efter det är det studieresa till Göteborg (kan lika gärna åka i min enorma balklänning, eftersom bussen går 8.00). På kvällen match. Sen helg och party och sova. Veckan därpå är det gymnasiaden, förfest med studentsvagnsklädning hemma hos mig, champangefrukost, middag på Bratt och sen... ja, just det: Student!

Två saker ska övervinnas innan dess. Nationellt prov i Fysik B och det där telefonsamtalet som, tur är, inte har dykt upp. Men det kommer det att göra. Det är bara att svälja och se glad ut.

Tio

Järnspöken

Igår kväll kom min syster inte hem. Jag visste att något hade hänt. Det bara slog mig att något inte stod rätt till. En och en halv timma senare satt en gråtande syster med ett uppskrapat knä i min famn. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hänt något allvarligt.

På lunchrasten idag hade jag fått ett sms: "Johanna! Ring mig så fort du kan när du har lunch!!". Jag ringde upp direkt. Rösten jag möttes av var den motsatta mot den jag pratade med igår.
- Hahahaha, Johanna det är helt sjuuukt!
- Hehe, vadå?
- Jag har legat och skrattat på golvet i en halvtimma. Ska jag dra hela historien?

Det visade sig att någon ringt upp. Någon från dåtiden hade ringt upp och ville prata med mig. Om studenten. Hon vill fira mig. Först tyckte jag också att det var hysteriskt roligt. Efter ett tag insåg jag dock vad det var som höll på att hända.

Den gula skolbyggnaden i trä ligger i utkanten av ett villaområde, med utsikt över hela dalen. Samhället kan tyckas vara mycket vackert. Varför inte kalla det idylliskt? Ett par elever spelar fotboll på den stora gräsplanen på framsidan, lindarna sträcker upp sig mot det blå och fåglarna kvittar. Barn springer runt och leker lite här och var. När man var barn var allt så enkelt, säger en del. Den som sa det har aldrig suttit i det gula gräset upp mot elljusspåret och gråtit av ensamhet.

Jag kan aldrig minnas att någon sa något elakt till mig. De sa nog ingenting till mig överhuvudtaget. Jag sa ingenting till dem heller. De ljusgula väggarna i klassrummet kunde lika gärna varit jag. Men eftersom alla har ett behov av att bli sedda hittade jag mina sätt. När lärarna berömde mig fick jag bekräftelse. Jag syntes. Jag var någon. Min duktighet belönades särskilt av en person. Personen i fråga är mycket speciell. Tänk er kjolar. Många, mönstrade, mörka och långa. Föreställ er två meter grått hår, upprullat i en svinrygg. På detta en skorrande och sönderrökt skånska. Mycket speciell dam.

Hennes intresse för mig ökade. Till en början var det väldigt peppande, men efter ett tag nästan skrämmande. En dag lyckades hon klämma ur mig att vi inte hade något uppslagsverk hemma. Det hade tydligen hon. Hon hade tydligen ett över till och med. Jag, mamma och Matilda åkte hem till henne och drack juice, pratade med katterna och hämtade ett uppslagsverk i 32 band. Och så köpte hon frimärken till mig på en auktion. Vad skulle jag göra? Det var bara att tacka och ta emot.

En eftermiddag, precis innan vi skulle sluta femman och börja sexan i stan, bad hon mig att stanna kvar i klassrummet. Framför mig stod damen med de stora kjolarna. Det var hon som livnärde mig. Den enda anledningen till att jag inte stannade hemma stod precis framför mig. Där, öga mot öga med mig, gav hon den största belöning jag kunde få. Precis innan jag började dra mig ut ur klassrummet sa hon: Jag vet att man inte får sätta betyg, för du går ju bara i femte klass. Men om jag hade fått sätta betyg på dig så hade du fått MVG. Jag hade gett dig MVG i alla ämnen. Du kommer bli något stort Johanna.

Fyra år senare står jag på scenen i en fullproppad aula. Rent fysiskt närvarande, men med tankarna någon helt annanstans. Alla applåderar. Rektorn räcker över ett kuvert och tar i hand. Just då inser jag att det var den sista dagen på mitt dåvarande liv. Från den dagen skulle jag komma att värdera saker på ett helt annat sätt. Den dagen insåg jag att man inte bli lyckligare av att ha högsta betyg i alla ämnen.

Nu håller jag på att avsluta ännu en skolperiod. En lycklig skolperiod. De, hittils, tre bästa åren i mitt liv. Men idag gjorde sig dåtiden påmind. Imorgon kommer hon att ringa och bjuda in sig själv. Damen som visste allt om mig. Hon som gjorde allt för mig. Förnuftet säger att jag borde vara otroligt tacksam, känslan säger någonting helt annat. Jag har spenderat hela dagen i det gula gräset upp mot elljusspåret. Det som var borta har kommit igen.

Hurry up, we're losing time!

Man ska inte be om ursäkt för sig. Det tänker jag inte göra heller. Men räkna inte med någon större aktivitet här de närmaste 1-2 veckorna. Vill ni ha en sammanfattning? Okej då. Ni får en varken ni vill eller inte.

• Jag har precis fått hundra fräknar (Hej solariestekning!)
  
• För första gången på 2 veckor struntade jag idag i att platta mitt hår. Imorgon ska det dessutom klippas.


• Bandsläppet till Hultsfred innehöll en del som jag kommer att se fram emot så fort jag får tid. Vid en snabb skummning: Timo Räisänen, Bobby Baby, Steso Songs, Those Dancing Days och Ida Maria. Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.


• Jag är sugen på glass. Helst den där underbara kokosglassen som fanns att köpa på Lanzarote när vi var där för något år sedan.


• Jag har bara 8 stycken saker att göra kvar i skolan. Bara.


• Helst hade jag, just för tillfället, viljat ägna mig åt aktiviteter som: gitarrspelning, surfande och promenerande i solskenet. Dessa aktiviteter lär dock bli bortprioriterade för dagens huvuduppgift.


• Dagens huvuduppgift är: ost! (otippat va?)


• Välskrivna och sammanhållna inlägg får vänta. Så länge kan ni ju alltid roa er med spelschemat för Hultan '07.

Vem påstod att det var enkelt?

Birds Are Singing

Jonas Heijkenskjölds förmåga att förmedla växer inte på träd. Tyvärr går inte allt att fånga på film. Live kommer de till sin fulla rätt.

(Jag gillar när Åsa brottas med pillerkartorna.)

Berg- och dalbana

Ena stunden helt euforisk och med spasmer ut i fingertopparna. Inget kan någonsin stoppa mig. Full av energi och med målen tydligt uppmålade på väggen, går jag in i ett tillstånd av djup koncentration. Sedan sömnlös och tänkande. Med sömnlösheten kommer tröttheten. Välkommen till zombiernas värld. Ingen mat och jättestressad. Runtruntrunt. Allt på samma gång. Av med dig.

Så blir man avkastad på perrongen, skrapar knäna blodiga och fulla med grus. Men det bränns att stå stilla. Den som precis kastade av mig välkomnar mig ombord. Uppförsbacke. Nedförsbacke. Sedan lite choklad och ett par skivor. Och så är vi där igen. Från början. Det bara kryper. Rastlös.

Man blir immun. Kräver hela tiden större nedförsbackar. Till sist är fritt fall det enda som kittlar i magen. Kanske är det som att gå på något piller? Mer! Mer! Mer! Hög på livet. Baksmällan får man på köpet.

Marit Bergman feat. Cecilia Nordlund - Adios Amigos

Dagens Låtar

Jag har inte tid att blogga. Bara för det får bli en lista idag. (Inte tid att blogga var det...)

1. Shout Out Louds- A track and a train. Det är eftertänksamt, ensamt och lite förvirrat. Men det är bra. Jag gillar när Bebban också får sjunga.
2. Voxtrot- The start of something. Det är mycket lördagnatt. Först tänker man bara; dans! Men efter att ha läst texten inser man att första versen säger för mycket.
3. Peggy Lejonhjärta- Att dansa och slåss. Jag har bankat igång min skiva med Peggy Lejonhjärta igen. Höstens sönderspelning gjorde att skivan fick en välbehövlig paus. Hur som helst är det fortfarande jeans, gymnastikskor, poeter och nätter.
4. Klaxons- Golden skans. Jag skulle ju inte börja lyssna på dem. Det var ju inte min grej. Saker blir dock inte alltid som man tänkt sig... Så, varför inte?
5. Sambassadeur- Between the lines. Fram med fluortabletterna. Det här är sött.
6. Monastir- Wasted. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om den här låten eller inte. Något gör att jag måste spela den igen och igen, bara för att komma på vilken sida jag ska ställa mig på. Ibland blir den för mycket, ibland sitter den perfekt.

Schvettis

Kursen Idrott och Hälsa B är en väldigt trevlig kurs. I den ingår att man ska genomföra något slags ledarmoment.

Jag och fröken Fräken genomförde idag ett gympapass. Tänk Friskis & Svettis. Tänk svettdroppar på golvet. Och så mjölksyra. Detta eviga djävulskap. Men när man tror att musklerna låst sig i ytterläge är det bara att ta i lite till.

- JA, KOM IGEN DÅ! HÄÄÄRLIGT JOBBAT!


Jag tror att jag måste ringa min äldre kopia (farmor) och fråga om jag kan få låna hennes rullator.

Televisionen

Vi har alltid haft vissa tv-problem i vår familj. Oftast gäller inte problemet vilken kanal man ska titta på eller vem som ska hålla i fjärrkontrollen. (Styran säger vi, andra säger fjärren. På svenska: fjärrkontrollen.)

För längesedan provade vi att ha en vanlig antenn. Det funkade inte. Vi bor nämligen bakom ett enormt berg. Då provade tv-Lennart, som inte längre behöver knacka när han kommer, att sätta tv-antennen på berget. Det dröjde inte länge för en åskan slog ner. Det kom upp en parabolantenn. Framför parabolantennen växte det upp ett plommonträd. Och en björk.

Det går inte att såga ner träd. Synd om träden. Lösning: Tv genom bredbandet.


Du är; nummer 86 i kön. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan.


Det funkade inte heller. Efter att 10 minuter av det mest spännande avsnittet av Desperate Housewives förvandlats till en svart ruta fick familjen nog. Tillbaka till parabolen. Jag kommer inte ihåg när jag tittade på tv sist. Det var nog två år sedan jag földe en serie. Ändå förväntas jag, den mest tv-ointresserade på den här sidan av Sverige, att koppla in den där parabolen.

Motivering: Då kopplar du in parabolen då! Du är ju ändå så teknisk.


Efter att den tv-tittande delen av familjen spenderat 84 minuter med att hitta uttaget för scart-kabeln lär det inte var uthärdligt längre. Men än så länge står jag emot.

Euh

Plötsligt fick strumpor i sängen och Borats gröna baddräkt stenhård konkurrens av Eurovsion Song Contest. Listan över de mest avtändande fenomenen måste uppdateras.

Det där med att prioritera

Jag borde genast ta min bridgeblandning och lämna datorrummet, till förmån för min Matte E-bok.

Okej då

Har du missat The Lovekevins? Det är okej att spela Private life of a cat 10 gånger på raken. Det gjorde i alla fall jag första gången jag hörde låten.

Jag & Du

Ibland utvecklar jag förhållanden. Vår vi-känsla blir ofta mycket stark. Så stark att jag inte vill låta någon träda in på vårt revir. Magiskt, vackert och underbart. Det är jag och låten. Ingen ska någonsin få komma emellan det vi har.

Men så är det ju inte riktigt. För ingen har ju någonsin, vad jag vet, skrivit en låt till mig. Ibland slår det mig att jag inte är ensam om att lyssna på något. Jag sörjer ett par dagar, läker såren och inser att det inte är hela världen. Därför ska jag avslöja en liten hemlighet. De heter Celestial.

Låten Nothing happens twice har snurrat flitigt ett bra tag nu. Det är shoegazeljud, reverbgitarrer, en röst som låter som bomull och ettrigt trummande. Jag blir uppfylld av det. Lite Halleluja moment varje gång liksom. Annat kan man ju inte förvänta sig av just Celestial.

Nya plattan är förhoppningsvis på väg hem till mig snart. Och vill ni att jag ska avlöja en hemlighet till? Deras nya platta går att beställa hos Fraction Discs. Om det inte varit så att jag har en hel hög med utgifter som väntar (student, festivaler m.m.) hade jag beställt lite fler skivor därifrån.

(En skiva med Language Of Flowers råkade slinka med, men det låtsas vi inte om.)

Minns du när vi spelade fotboll och du inte fick någon luft för att du hade en så stor snorkråka?

Bussen stannar ute vid den stora vägen. Himlen är grå och det duggregnar lite. Busskuren står där och fryser. Bilarna svoschar förbi. Nästan inga hus. Bara rundbalar. Överallt dessa rundbalar. Det här är en ensam plats, tänker jag.

Och visst är det så. Det är långt mellan husen här ute. Jag känner ingen här. Dem jag en gång kände finns inte längre. Han som jag brukade spela fotboll och äta mariekex med i hagen har jag inte pratat med på länge. Oftast blir det bara ett hej och vad händer i helgen. Skulle jag fråga mer hade han nog sprungit iväg. Hon som jag brukade cykla till och leka med ser jag då och då, men mest på avstånd. Kanske finns hon där, kanske inte. Och så finns det pojken som kom fram till mig på badplatsen för en sisådär 10 år sedan. Han hejade på mig och presenterade sig. Han hade varit en av mina bästa vänner. Om jag sagt hej tillbaka vill säga.

Men det är svunna tider. Saker jag inte tänker speciellt mycket på längre. Det vi hade betydde något då. Vad finns det nu? Ingenting. Och nu stod jag vid den där busshållplatsen. Jag tänkte lite på er. Min klänning började bli blöt. Om inte asfalten varit så hård skulle jag lagt mig ner och rullat några varv. Bara för att få känna lite.

Mannen i fickan på min svarta kofta sjöng:

När tiden är rätt ska jag plocka upp dig

och ta dig långt härifrån

och jag var 18 år

18 år, för tio år sen

Jag cyklade hem, gjorde en stor kopp varm choklad och tog fram gitarren. Dagen kommer. Jag vet att den kommer. Vänta bara.

Förhoppningar och regnbågar

Jag fick just ett mail från Boplats Göteborg. De tyckte att jag borde logga in någon gång snart, annars skulle min köplats försvinna.

Jag blev sugen. Fruktansvärt sugen.

Tänk när man kan göra precis vad man vill till middag, ta hem folk utan att det stör och ha vilka möbler man vill. Och tänk så mycket folk man kommer träffa. Vill nu! Känns som om det kommer bli Göteborg eller Linköping om jag ska plugga någon gång. Men till hösten blir det ju en korttidsflytt till Belle & Sebastian-land. Min mamma funderar redan nu på vad hon ska skaffa för ett substitut (ännu mera fågelskådning, stensamling, bullbak och hundpromenader?). Hon kommer gråta hysteriskt när jag åker.

Och visst känns det tråkigt att lämna allt man har här. Men jag kommer hem, det gör jag. En vinter till i den här stan kommer att ta kål på mig. Den bästa lösningen är helt enkelt att få lite nya utmaningar, och samtidigt upptäcka världen lite.

Först av allt ska i alla fall sommaren njutas av. Det har varit den bästa våren på hur länge som helst, så sommaren har potential! Det här kan bli så bra.

Timmar, minuter och sekunder

Igår var en spännande dag. En kontrasternas dag. Efter middag var jag uppe i skogen. På vägen dit hamnade jag ett par meter från en ekorre. Vi tittade på varandra i någon minut. Antagligen trodde den att den var osynlig. Hur som helst skuttade den vidare och började knapra på en kotte. Själv skuttade man vidare till kärret för att fiska skalbaggar. Vad underbart kul liksom... Det var åtminstone fridfullt.

Några timmar senare var vi på väg till Halmstad för att se Sahara Hotnights. Attityd så det bara stänker om det! Och kan undra hur många gånger trumsetet spreds över scenen? (7?) Tyvärr började jag lyssna in mig på nya plattan 4 timmar innan konserten, men det ryktas ju om att det kommer fler chanser. Om jag har räknat rätt kommer det blir minst 3 Sahara Hotnights-konserter den närmaste tiden. En i maj, en i juni och en i juli. Och nu är ju för övrigt stommen till Hultsfred fixad. Det här bådar gott!

När konserten var slut damp det ner ett sms i min inkorg. När jag kört hem konsertsällskapet kände jag att det fanns energi kvar. Äh... man lever bara en gång, tänkte jag. Det fick helt enkelt bli stan med Åsas gäng. Helgen är inte fullbordad utan dansdansdans! Efter att jag agerat fylletaxi ända in i de djupa skogarna blev natten nästan morgon. Medan solen började skicka iväg sina första små strålar över himlen tog jag ett bett på mitt äpple, höjde Shout Out Louds-skivan några snäpp till och kände hur fjärilarna spred sig i magen.

Intet nytt

Fältbiologen goes: Mmm, yummie!

Jag hittade tre sorters mygglarver i en pöl i skogen igår. Det finns mygglarver som ser ut som mikroboaormar. Och så finns det vanliga mygglarver. Och så finns det ju mygglarver som andas vid ytan. De ser ut som svarta räkor.

Räksallad till kvällsmat igår.

Behöver jag tala om för er att jag gått och blivit äckelmagad?

Ba ba ba bababaaaap

Suburban Kids With Biblical Names gör mig alltid glad. De funkar lika bra till cruising (att spela Noodles för Falkenberg en fredagnatt är helt klart uppmärksamhetsväckande), till fest och till vardags. Man skulle helt enkelt kunna kalla dem husgudar. Har sedan en tid tillbaka förstått att bandet har nytt material på gång. Deras fjärde släpp kommer helt logiskt att heta #4. Ny låten Europa ligger uppe på bandets myspace. Vore kanske läge att få för sig att dyka upp på någon festival i sommar?

Tydligen har de fått igång en gammal störtad dator och hittat Partysmoker. Låten är långt ifrån färdig, och de uttrycker att den aldrig kommer att bli det heller. Istället har man själv möjlighet att hitta på en text/lägga till instrument. Good idea.

Mitt andra hem

Kan man bo i bilen?

Sökes: Steril bostad

Jag är i akut behov av en bostad. Efter att alla i familjen, en för varje dag sedan i tisdags, har lagt i backväxeln i matspjälkningsapparaten, känns det lagom lockande att bo kvar hemma. Idag är det dessutom fredag. Jag förväntas helt enkelt följa resterande familjemedlemmars exempel. Det ser ju snyggt ut i statistiken. Mor: tisdag, far: onsdag, syster: torsdag och Johanna: fredag. Tyvärr kan jag inte spy. Eller jo, det kan jag nog. Det är bara det att jag inte kommer ihåg när jag gjorde det sist.

Jag har klarat det förr. Sist vi hade den aggressiva varianten av magsjuka i huset var jag den enda som klarade sig. Heja heja, liksom. Men det krävs ju en del åtgärder för att lyckas med denna bedrift. Följande åtgärder har vidtagits:

• Intag av måltider på udda platser. Frukosten intogs både igår och idag på min säng till Acid House Kings Will you love me in the morning. Fönstret öppet och dörren mot pesten stängd. Underbar start. Tänk positivt.
• Resterande måltider intas på altanen. Blåsten tar bort alla äckliga bacillusker. Typ.
• Om det känns jobbigt att laga mat till ljudet av hulkningar: Åk till McDonalds. Det gjorde jag. Donkan kan kännas lite halvsunkig i vanliga fall, men igår kväll var det himmelriket.
• Akta alla farliga handtag. Ta i eventuellt pestsmittade indredningsdetaljer med ett papper.
• Närma dig under inga omständigheter den toaletten med varningstriangeln.
• Använd inte handdukar att torka händerna på. Papper är det enda som duger.
• Om du måste kommunicera med någon smittad: släng en sjal runt ansiktet och inta ett säkerhetsavstånd på minst 2 meter.

Jag har alltså en utarbetad plan. Förhoppningsvis hjälper den även denna gång. Nu ska jag späda på det positiva tänkandet med en liten tur i naturen. Ekologisk statistik ska föras över två vattenhål. Det är bara att dra på sig stövlarna, plocka fram håven och börja studera de små liven. Bildbevis kommer att dyka upp.

Hilfe

Chefen fick en bekymmersrynka mellan ögonen när jag berättade att jag var tvungen att vara ledig för att kunna åka på Emmabodafestivalen. Men har man lovat så har man... Eller?

Gul låda

Det finns ett varuhus som heter Ge-kås (Ullared? NEJ, det heter inte Ullared. Namnet på orten som Ge-kås ligger i heter Ullared. Okej?). Det du behöver veta om Ge-kås är följande:

• Ge-kås ligger i skogen. Eller en före detta skog. Skogen är numera en parkeringsplats.
• Själva byggnaden är ett plåtskjul som tycks växa likt en exponentialekvation. Alltså mer och mer för varje gång du ser den. Du kommer inte missa den. Annars: följ bilköerna.
• Normala människor åker inte till Ge-kås runt löning. Och absolut inte under industrisemestern. Och aldrig på klämdagar eller innan jul.
• Inne på Ge-kås finns det vissa oskrivna regler man måste följa. Till exempel ställer man inte sin kundvagn, fylld med tandkräm, schampoo, bilvax, 50 par sockar, tre skrikande dagisbarn med tillhörande pyjamasar, åtta mosade chipspåsar och en trädgårdstomte, mitt i en vältrafikerad "gata". Inser ni inte att folk inte kommer förbi?
• Allt på Ge-kås är billigt. Nästan i alla fall. Ibland smyger de in ordinarie priser bland de billiga sakerna. Folk märker det inte, de är förblindade. Men oftast är det mesta billigt.
• Det finns en skivavdelning. Här har klassiker som Smurfhits 1 och 2, Arvingarna och Patrik Isaksson inhandlats. Dock vill jag här höja ett finger i luften. När jag i förrgår besökte varuhuset, för att införskaffa en stereo till bilen, hade något hänt. Där, mitt emellan Amy Diamonds senaste partyplatta och Christer Sjögrens smörigaste hits, stod den: Shout Out Louds nya platta.

Jag vill prata med personen som sett till att denna platta säljs där. För den är bra. Riktigt bra. Och 30 spänn billigare än på CDON.

Kan undra om det är mina högtalare i bilen (extra indiesprak och shoegaze är standard), som gör plattan så bra? Vi får väl se när plattan snurrat några varv i den ordinarie stereon. Men jag tror inte att jag inbillar mig. Den kan mycket väl komma att bli en topp 10.

Den gröna skylten säger: Exit

Precis som de flesta andra, om man räknar bort fåret Dolly och några till, har jag två föräldrar. Två på många sätt olika och på många sätt väldigt lika personer. Min mamma är typen som vill alla väl. Alltid lika snäll och förstående. Som till exempel den där gången när min röda handsväska kom bort i diket ner mot ån. Det spelade ingen roll att det var mitt i natten, jag var full och det ösregnade. Min pappa är inte så dum han heller. Det var ju han som tog på sig fiskarbyxor och letade rätt på den där handväskan. Normala föräldrar hade låst in sin dotter på rummet i tre veckor, skällt ut henne och beordrat strafftjänstgöring vid diskmaskinen det närmaste decenniet.

Hur som helst råkar min pappa ha en annan egenskap som jag, just idag, är förskräckt över. Min pappa älskar att prata. Han pratar med vem som helst, var som helst, när som helst och hur som helst. Oftast är denna egenskap mest till nytta. Idag är inte en sådan dag. Den har nämligen börjat slå igenom på mig. Helt hejdlöst öppnades luckan, utan en tanke på omständigheterna. Min mammas blyghet och inte vara ivägen-tankar tycktes bortblåsta.

Efter att jag tjatat på en bra stund om allt och inget, (Läget? Har ni franska, jaha ja! Och hur det måddes igår... Inte så bra? Nähää, jag mådde skit. Usch ja. Und so weiter...) insåg jag vad jag höll på med. Heja mig.

Det kan jämföras med att gå in i ett random klassrum, där en lärare har genomgång, och börja föra ett samtal med en hop människor. Man gör det helt enkelt inte. Och man börjar absolut inte reda ut gårdagens bakfylla.

Jisses.

Jag får helt enkelt skylla på att jag inte hade möjlighet att vara fjortis när jag var fjorton. Uppmärksamheten jag inte fick då måste ju fås på något vis. Så är det nog. Eller så var det helt enkelt inte så farligt. Bara lite lätt hänsynslöst.

Kristian Anttila - Paul Weller

Sluta inte dröm

Engångsgrillarna sänder ut små rökpuffar över dem som samlats. Inifrån badstugan strömmar musiken ut: "Åh doktor! Kan du ge mig något så jag blir sjuk, helt ur balans". Och där, på golvet, dansas det. Fullständigt hämningslöst sjunger de för den sena kvällen. Alla var där. Och just då kände jag att jag levde. Livsgnistan tycktes vara av samma storlek som solen. Om man jämför med engångsgrillarna då.

Men kväll skulle bli natt. På skinande cyklar under gatlampornas sken sjöngs det: "Sluta dröm om det ljuva livet, du kommer aldrig att vara med om det!". Men det var nog precis vad vi var med om. För det ljuva livet är nu. Och sen dansades det. Stanna tiden. Snälla stanna tiden så att jag kan få suga ut varenda liten droppe. Stopp då!

Hem till den gula villan. Natten mer än ung. Då, halv 5 på morgonen, plockar Ellen fram en present till mig och säger att hon tänkte på mig. Just då kändes allt så fulländat. Jag tycker om mina vänner mer än allt annat. Ni är bäst. Äh... allt känns så banalt när man ska skriva ner det. Men jag vet inte hur jag ska skriva det annars. Ni är helt enkelt bäst.

I morse verkade en hop med bergsgätter a la Sound Of Music ha flyttat in i mitt huvud. Och tro inte att de var så där underbart vackra, trevliga och gemytliga, nej nej. De var rejält stridslystna. Och många. Familjen von Trapp skulle behövt flytta till månen för att undvika dem.

Jag lever i alla fall. Och inte så lite heller.