This was the year

Det här har varit ett bra år. Jag är helt säker på det. Hultsfred, 18-årsdagen, körkortet och alla människor man träffat. Kanske det bästa året hittils? Jo, faktiskt. Ny känsla! Nu är ett nytt år på ingång. Nyårsafton är ofta en ganska överskattad tillställning, men sånt kan ju ändra sig. Innan det nya året ska in och det gamla ut ska jag hinna räkna alla kaffepaket och torkade persikor på jobbet. Inventering är min absoluta favorit. Sen blir det våldgästning hos Hedda och vidare mot middag hos Moa.

2007 ska bli ännu bättre. Det ska bli så bra. (Platt fall? Neisch.)

Slöseri med tid

Det börjar bli lite sent. Lite väl sent. Har precis plöjt igenom en vacker/svår fransk film som heter.. ehh.. vad var det nu igen den hette.. Broderier var det nog. Det stora enorma huset är tomt på folk och bara väldigt kallt. Chipspåsen är tömd och hunden har gått och lagt sig. Och så sitter jag här och lyssnar på Minnen av Aprilhimlen och Nu kan du få mig så lätt. Sentimentalt kära bloggläsare.


Låtarna påminner så mycket om i somras. Om promenader över motorvägar, då någon kunde fått mig så lätt. Full i den ljumna natten. Något att bygga en dröm på. Men något som är byggt på inte så mycket alls suddas ut, tyvärr. Jag skulle bara vilja ha svar på om det bara var något att bygga en dröm på, eller om det var på riktigt. Äh. Skit samma. Slöseri med tid. Patetiskt lilla du. Inte fundera mer på det. (Bara ägna ditt liv åt att undra.)

Akuten nästa

Om jag får tid ska jag recensera den Årliga Rockersåtersamlingen. Måste bara fundera hur jag ska trampa folk på fötterna först. Blå lilltå, fotledsbrott eller amputation? Den som lever får se. Först måste den naturalistiska texten skrivas. Eller rättare sagt: svenskalärarinnan Fåret har bestämt att vi ska skriva något som mer eller mindre liknar en sexnovell med inslag av soptipp. Åh, så härligt svulstigt! Hrm.

Jag säger då det, pråååpupp vingdåv?

Varsågod! Jag har fixat ett popup-fönster, så att du kan jämföra Åsa i Consequences (lite längre ner) med Filippa Reinfeldt. Efter som Fröken Solskenspartikel tycker de är lika. Jag får nog hålla med. Även om de kanske inte har så mycket annat gemensamt.

Konsumera mera

Den här dagen var egentligen vikt åt hårt pluggande. Hur gick det med det då? Hrm... det ska vi nog inte snacka om. Dags att ta tag i naturalismen nu när timmarna snart inte går att räkna på händerna längre. Har ägnat hela dagen åt att försöka hitta en ny cd-spelare som uppfyller följande krav:

- Bra ljud
- Snygg
- Inte för dyr


Inte lätt alls ska jag tala om. De snyggaste anläggningarna är av modell väggstereo, men de låter fruktansvärt kakburksaktigt. De gick alltså bort direkt. Efter det började jag leta på prislapp, vilket inte heller gick speciellt bra. Det blev till sist en svinigt dyr kombinerad dvd/cd-spelare med finfina högtalare till. Högtalarna får plats i min bokhylla, själv spelaren däremot är nästan på gränsen till för stor. Och så har den skiv-växlare. Lyxigt. (Röda hjärnan skriker: Mooooodeeeerrraaatdjvl, kptlst, sluta konsumera din pryltönt!). När jag försöker ställa in radion med de hundra miljoner knapparna hittar jag Rix FM. På spelaren finns en sån där trevlig textremsa som man oftast bara hittar i nya stereoapparater i bilar. Med ett litet knapptryck kommer en massa reklamtext upp. Och gissa vad som rullar upp när jag rattat in kanalen?

MODERAT
ERNA
I
HALLAND


Prisa radioguden, halleluja i radiomasten. Jag har redan samvete så det räcker, tack! Men mackapären låter bra. Riktigt bra.

Hello Saferide goes Säkert

Det här ska bli spännande! Trenden lutar åt att många pop/rockartister från Schweden skippar engelskan och gör sin grej på svenska istället. Kolla bara in Moneybrother. Trevligt på ett sätt, för det kan bli bra. Det mindre trevliga är nog tillgängligheten, och med den kommer Svensktoppen och dess närmaste bekanta. Kul? Näe.

Beware of the Consequences

Okej, ibland är jag lite självisk. Försvarar mina domäner och täcker över dem med rutiga filtar så att ingen ska se dem. Min erövring, jaaag har hittat och fyndat! Dagens tips är i alla fall Consequences. Öh, just det.

Jag tror helt enkelt att vi får se upp för det här energiknippet i framtiden. Såg dem live tidigare i höstas när de var förband åt Marit Bergman, och det fullständigt bara sprudlar om dem! Melodier som väcker hopp, glasögon som gör att man inte vet åt vilket håll solen ligger och en röst som inte är ljuv, men som däremot träffar på rätt ställe.

Kika in på deras hemsida eller myspace och kolla läget.

Hard to be vain

I min lilla stad finns det mest rockers. 80-tals hårdrock och sleaze så det ryker om det. Hårspray, snusnäsduk och stuprörsjeans är klädkoden. Ikväll är det den årliga rockersåtersamlingen. Haha, jag ska störa ordningen.

Bap bap bap

Kill Christmas before it's too late

Världen rasade, migrän och två timmars gråtande i mammas famn. Ibland önskar man bara att man var 5 år igen. Jag önskade mig aldrig fälgar eller varningstrianglar i julklapp. Det får vara nog nu. Ska det vara på det här viset kan man lika gärna skita i det.

Järnspik.

Julkvot

Jag tror att jag har ändrat uppfattning om julen ändå. När man pyntar i lagom omfattning (en tomte och julstjärna) orkar man längta lite mer. Kvoten för hur mycket julfirande man tål blir lätt fylld. Högg en gran i morse. För att inte den ska bli lika ful som vanligt satte vi pyntransonering på prov. Reslutat: En smakfull gran! Herregud. Det är inte var dag man träffar på en sådan.

Det här kan nog bli en bra dag ändå, även om min ena päronhalva jobbar. Just nu ser jag mest fram emot Kan du vissla Johanna?. Den är otroligt fin i sig själv, och så påminner den mig om min farfar. Han brukade alltid sjunga Kan du vissla Johanna?. Min farfar sjöng väldigt fint kommer jag ihåg. Och så satt jag i hans stora varma farm, medans katterna sprang runt på golvet. Det var ju farfar som lärde mig vissla också. Men God Jul på er!

Genomskådad

Jag står lite försynt och plockar bland några förskrämda oxfiléer och frontar lite. Tanterna verkade för tillfället vara hemma och koka sin julskinkor. Plötsligt knackar någon mig lite försynt på vänster axel. Framför mig står en liten farbror med jättestora, snälla och frågande ögon:

- Få jag berätta en sak?
- Öhh, jo visst får du det! ler jag tillbaka (alltid le, alltid titta i ögonen, kunden har alltid rätt).
- Jo, veet du vad. Jag är 87 år och äter grönkål VARJE dag. Fö det e så att jag har sånt där.. blodvärde... lågt blodvärde. Innan hade ja 78 och nu har jag 128.
- (Jag nickar förstående).
- Å serru, två av mina barn är läkare. Och de sa till mig att sluta keka sånna där järntabletter, och nu eter jag TVÅ matskedar grönkål om dagen. Aaa, just det. Och nu är det så förstår du, att jag har börjat bunkra (farbron visar sin påse med 20 grönkålskorvar). Fö jag har hört att de inte har så mycket kål, och det ska vara Harplingekål, ja Haaplingekålen e fin! Och det är ju jättebra för flickor i din ålder, då din lämnar blod varje månad. Ja, det är jätteba!
- Jag får väl börja grönkålsträna då.
- Ja, det får du göra. Hej rå på dig.


När jag kommer hem inser jag att jag har ett rött hårdband på mig. Kom just på att de stackarna som jobbar på Lidl måste ha rött hårband på sig när de... ja... så att säga lämnar blod. Trodde farbron att han hamnat på Lidl och såg som sin uppgift att vara omtänksam och upplysa personalen? Eller såg han på 5 meters avstånd att han hittat en grönkålshatare? Söt farbror hur som helst.

If i only could relax in this confusion, if I could dance with you the way we used to

Allt känns bara sjukt... öh... tragiskt? just nu. Sliter häcken av mig på jobbet. Folk sliter och drar i julskinkorna och sillburkarna. De pälsbeklädda damerna frågar efter grönkålen när jag står och fyller på den. Plötsligt tycks aladåb vara synonymt med handgranat.

Jag och min kära vän Hedda hade kommit på en sjukt bra idé till studentfesten igår. Hackspetten i Kalle Ankas jul skulle vi bli. Sen blev Humlan sjuk och jag somnade. När jag vakande en halvtimma innan förfesten skulle börja kändes det inte så kul med Hackspetten längre. Det var ju faktiskt våran idé, tillsammans. Så jag hittade ett par renhorn och lite bruna kläder. Lekte taxi till en hel hög med människor den natten. Somnade. Vakande. Åkte till jobbet efter 5 timmar sömn. Kastade aladåber på minkbeklädda damer. Åkte hem. Blev omkörd av polisbil. Och nu sitter jag här. Fan vilket liv.

Jag har inte hunnit bestämma vilken av mina 56 tomtar jag ska uppe i år. Inga julklappar är inslagna. Det finns personer som förtjänar att få aladåber i huvudet, för tydligen är de mitt ansvar att se till att det händer något i folks liv. Skaffa något att göra. Hör av dig. Skaffa ett liv. Och så är jag ju ganska känslokall. Utåt är jag varm, men bara till en viss gräns. Vid gränsen står personliga kylskötaren och stänger dörren. Vidare kommer man inte. Stopp! Halt, här får ingen passera!

Likgiltig, trött och känslokall. Wow. Det är ju nästan så att statyerna på torget verkar mer levande. Kanske borde äta dagens tjugoförsta julgodis och sova. Förhoppningsvis har jag kommit på en lösning på hur man bli varm inifrån och ut istället för utifrån och in imorgon när jag vaknar. Eller så kanske morgondagens umgänger med julmaten och de hemska julmatsköpande kunderna har svaret.

Allvarligt talat: Alla hatar egentligen julen, så varför slopar vi inte bara den?

His big eyes saved him

Min myrslok i marsipan överlevde helgens släktkalas. Han räddade sig själv. Knäcken satte däremot livet till. Hade jag varit hemma hade jag försvarat dem allihopa med mitt liv som insats. Eller typ.

I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you you you

Mina glupska släktingar åt upp all knäck jag gjorde i fredags. I lördags dracks det Minttu och sen låtsas vi som om vi inte kommer ihåg resten. Igår var det söndag. Idag blev jag irrititerad på en provocerande psykologilärare. Just nu är jag såld. Billie the Vision and The Dancers vet hur det ska låta. Damn! Jag vill också låta så.

Men nu: Jesus och hans fiskar.

Hahahaha

Ibland sker det tillskott av sjuka saker i ens livsmemoarer.

Moralpolisen

Om folk får beskriva mig med ett par få ord blir det: snäll, snäll, rolig, glad, snäll, smart, snäll, klok och snäll. Det är precis vad jag är också. Oftast är jag snäll och vill inte göra folk illa. Smart är jag ibland, glad och rolig händer också. Men bara för att jag är snäll och glad tolererar jag inte hur mycket som helst. Jag kan faktiskt bli arg också.

Jag har aldrig käftat emot förut, aldrig dragit upp något. Det är nog slut på det nu. Så här nära har jag aldrig varit ett öppet gräl ibland folk. Visst är det ett tecken på att vi känner varandra rätt bra, lite syskonaktigt grälande som är på vippen till dödligt seriöst. Samtidigt kan jag inte låta bli att ifrågasätta varför vi är såpass bra vänner. Man måste nämligen dela ett par grundläggande värderingar för att kunna lita på varandra. Att vara ärlig och inte fuska hör t.ex. till mina grundpelare.

Rätt och fel fröken Fräken.

Tänk Johanna, TÄNK!

Ibland får man för sig att slita av håret. Som när man, hoppsan, råkar vråla ut en lätt förnedring mot någon över hela skåpshallen. Inte nog med att jag öppnade munnen. Personen i fråga stod bakom skåpen och såg lätt röd ut. Halshuggning. Förhoppningsvis lyckades jag kompensera personen några minuter senare.


Hur lyckas jag?

Suck.

Där mellan björkarna i dammet var det inte lätt att välja

Fick just fruktansvärd panik över att jag inte såg Tiger Lou på Hultsfred. Men vad gör man när Tiger Lou och kent spelar samtidigt? Som att välja mellan makaroner i form av fjärilar och makaroner i form av hjul. Samma smak men olika form. Bläää.

Tiger Lou- Nixon

John Travolta

Gissa vem som fick nobelpriset i kemi igår? Haha, trodde man inte... Helt sjukt kul kväll! Bästa nobelbalen hittils. Min date hade två storlekar mindre fötter än mig, men taktkänslan var det inget fel på. Lite lätt förvånande att bugga med någon som verkligen kan bugga. Man stöter ju på en hel del udda stilar (gorillastilen, trioltaktstypen, ryck och slit, o.s.v.), och helt plötsligt råkar man ut för någon som vet vad det går ut på. Dansgolvsägandet var ett faktum.

Det där nobelpriset har gjort mig lite uppblåst. Ursäkta mig, men jag tänker inte censurera det.

Yo, dynamit och pompa!

Om en liten stund ska jag hoppa i festblåsan och guldlocksperuken, för snart blir det nobelbal! Hoppas bara att jag blir insläppt och slipper stå utanför på stranden och käka sand. Råkade nämligen betala lite sent... Otroligt smart gjort. Blir kanske wienervals på bryggan på Skrea Strand med tillhörande saltdopp? Härliga tider! Ska i alla fall röjas runt ikväll.

One night to be confused

Plötsligt har världen börjat öppna sig. Någon har tagit bort tejpen från nyckelhålet och man ser ljuset. Det är starkt och sticker rätt mycket i ögonen, ändå kan man inte låta bli att kika på andra sidan med vidöppna ögon. Ljuset håller mig vaken om natten. Jag tänker mycket. Drömmer mycket. Funderar på lösningar. Tänker att jag helst vill ta allting som det kommer. Se världen. Lära känna ny människor. Uppleva saker. Få hjärtat krossat några gånger. Skaffa ett kreativt jobb.

Just för tillfället är det ljuset som gör mig glad. Samtidigt får jag vissa kväljningskänslor. Ska jag lämna det här? Det enda som håller mig kvar just nu är ett fåtal personer. Men just den lilla skaran är mitt nuvarande liv. När man kollar på ljuset i nyckelhålet blir det dunkla rummet man står i mycket mörkare. Skrämmande. Riktigt skrämmande.


Heartbeats är... underbar.

Jättebebis till plastmaskin

Maskinen som packar köttet på jobbet höll på och spottade jätteklistriga etiketter på sig själv och snottrade in sig i dem. Maskinen väger typ 500 kilo och är 12 år gammal. Fan vad omoget.

Glukosresten omvandlas till en fruktosrest

Ett tecken på att man pluggat för mycket kemi är att glukosestern omvandlas till en frukostrest.

Snutt

Vad jag har letat efter det här klippet! Förra helgens taxiagerande till stationen har vissa kopplingar. Inte mindre är 7 stycken hånglande par på 5 kvadrat perrong! Helt sanslöst hemskt.

[aestraer]

Jag tycker om människor som brinner. Människor som verkligen ÄLSKAR det de håller på med. Efter 3 månader fulla av motgångar har jag hittat rätt. Mitt projektarbete är räddat. Det håller på att ta sig upp på land. Vad sägs om att åka till kemistädernas kemistad och bo där några dagar, få privatundervisning av ett par som ägnar sina liv åt kemi och använda 5 miljonersutrustning? Sa jag att jag skulle bo hemma hos dem? Sa jag att jag är en liten brådmogen naturtrea?

Idag är det kul att gå natur. Alla som hackat på mig och sagt att du är dum i huvudet som ger dig in på sådant ska få se. Äntligen på väg någonstans. Äntligen något att se fram emot.

Some people just got it

Linjär ökning av julbelysningar

En del människor bränner sig på magen eller näsan. Heter man Johanna bränner man sig på handen. Och min granne har 12 julbelysningar. De har ökat med i snitt 3 om dagen sedan den 1 december. Hur ska det här sluta? Nä, dét vet man aldrig. För övrigt håller mitt projektarbete på att störtlanda totalt, jag stör mig på att verktygfältet här ovanför har försvunnit helt spårlöst och nu borde jag ta tag i citronsyracykeln. Halleluja. Kommer verktygsfältet tillbaka ska jag ladda upp en bild från i fredags natt. Och känner jag mig själv rätt så slutar allt alltid med min gitarr och en rosa popdröm. Jag säger då det...

Shake ya

När man vaknar och tror att man har fått en lätt wiplash-skada tar det ett tag innan man inser att man inte krockat eller kastat sig ner från en bro.


Lite dansgolvsägande dans har väl ingen dött av?

Storstädning

Har slängt sju påsar med skräp. Det är ganska bra att slänga all skit som inte borde finnas när päronen inte är zu Hause. Vad sägs om sex enorma buketter med eterneller av årsmodell -94? Bye bye! Hoppas ni ruttnar fint på soptippen!

Nu: Äta i stan som belöning.

Britta Persson - Winter Tour

V som i virrig

Ordet SYO har aldrig varit särskilt mycket flärd och fart. Inte så mycket status heller. Därför har Studie- och YrkesOrienterarna bytt namn till SYV. Efter dagens visit i Malmö kan man konstatera att de inte direkt gör sig förtjänta av det där V:et. Vägledare? Näe.

Dagens är i alla fall Chalmers. Teknisk design hade varit trevligt. Skulle däremot behöva en halv pinne till för att komma in, tyvärr.

Passion: Majskolv med salt

Det behöver faktiskt inte hända speciellt mycket för att jag ska vara nöjd. Idag åt jag t.ex. en majskolv med salt och beslutade mig för att förr eller senare tacka ja till ett erbjudande. Erbjudandet med stort E som jag egentligen inte har tid med, men som är det enda jag är helt säker på att jag vill göra här i världen. Tid är för övrigt mitt största problem. Prioritera var det...

Fröken Präktig

Dagen då jag började ta tag i mitt liv igen är, förmodligen, idag. Har varit äckligt flitig, blivit nobelbalsdejtad, varit social, bakat pizzabullar och gått promenad med hunden. Och åkt buss istället för bil. Den ni! Tyvärr har alla bra dagar en dagen efter. Men imorgon är förhoppningsvis också en bra dag.


Man kan ju i alla fall hoppas.

Tillbaka till religionen.

I'm a cuckoo

I keep taking everything to be a sign...



...och nu ska jag snart äta falukorv.

Var vänlig lägg på luren

Åh, anpassningarnas tid... jag ger mig hän! Soffockupationen lättar. Jag ombedes lämna datorn för att lägga mig. Tack. Tack för att jag får bo i mitt eget hus.

Det är läge att skriva en låt. En riktigt hård en.

Symphony

En del dagar går bara till historien till dagar som är sämre än snittet. Inte för att det hänt något otroligt dramatiskt eller olyckligt. Det enda som hänt är att all småskit har slått ihop sig till en stor hög. Snöflingorna har enat sig i en lavin.

Chefen ringde igår när jag satt på bussen hem. Klart jag ville jobba 12 till 19 en lördag. Dubbelt betalt hela tiden (yes yes yes!). Fick ju faktiskt en liten sovmorgon också. En normal människa hade gått till jobbet och glidit lite lätt. Tyvärr är jag, även om folk inte tror det, en fruktansvärd tävlingsmänniska. Även om jag vill ta det lungt och glida runt så går inte det. Det enda som ekar i huvudet är när de på 11-mötet klagar på folk som "packar upp en pall på två timmar". Aldrig jag, tänkte jag. Så florsockret, ketchupen, knäckebrödet och kaffet åkte ut i butiken med en väldig fart.

Det gick hur bra som helst. Tills min förkylnings började känna sig bortglömd. Den krävde sin uppmärksamhet genom äcklig slemhosta. Åh, fräscht. Helt underbart med ett butiksbiträde som gubbhostar bland kexen. Sedan insåg jag varför jag fick hoppa in så där helt plötsligt. Personalfest. Alltså förfest i personalrummet. He he. Kul för er att ni är fulla och glada. Själv stod man där ensam i butiken tillsammans med människor som inte hittar fruktdisken när de sitter på bananlådorna.

Sen kommer man hem. Gå ut eller inte gå ut? Hepp. Inte gå ut. Istället hittar man jobbtelefonen i fickan och kommer på att man skrev fel datum på lappen vi stämpelklockan på jobbet. Tur att man inte ska gå ut. Åka till jobbet imorgon bitti och pika bakfulla människor är ju alltid trevligt.

Eller så får man höra om hur kul det var igår.


Första lördagskvällen sen jag vet inte när som jag sitter ensam. Det blir inte bättre av att syrran sitter ihopklistrad med något i soffan. Höjden av ensamhet är nådd. Och jag är patetiskt bitter. Heja mig.

The green independent penguin

Det är alltid väldigt trevligt när man upptäcker band före media gör det. Som exempel kan vi ju ta banden som spelat innan Marit Bergman på hennes turné. Consequences är recenserade i Sonic idag och Steso Songs är omnämnda i (!) VeckoRevyn som jag tjuvläste på håltimman. Det lilla djuret på vänster axel hoppar och studsar: Jag var först, JAAAAG var först!.

Det lilla djuret gillar även att spotta på människor som fortfarande sjunger "Cause everytime we toooouch i gääät this feeling". Det är elakt, det vet både djuret och jag. Ändå kan det inte låta bli. Egentligen har djuret nog aldrig varit först med att upptäcka något band. Däremot tycker det att det är kul att hitta det före den breda massan. Lite först i alla fall.

Svenssonpäron på utflykt

Muhahaha. Från och med söndag och en vecka framåt är huset Päronfritt! Det betyder:

• Själv bestämma vad som ska ätas
• Fri tillgång till bil med betalat bränsle
• Frihet, ljuva frihet

Däremot verkar inte hunden kunna gå ut med sig själv. Men det är smällar man får ta. Han är rätt trevlig för det mesta. Förutom när han äter kaniner. Eller jagar Pangsionärer. Eller skäller på dreverkorsningar.

Bra gjort

Första gången jag åt en Fishermans Friend trodde jag att jag skulle dö. Frätande råttgift.


Idag har jag säkert käkat 20 stycken.

Brinna

Folket i lokalen står och småpratar utmed väggarna. Rödlätt viskar i örat på guldlock och fnittrar bland skuggorna. Det enda ljuset i lokalen är den gröna lampan som lyser på stolen framme på scenen. Alla människorna har tagit sig hit av nyfikenhet. Den lilla lappen på lyktstolpen vid stationen hade lyckats hålla sig kvar med näbbar och klor trots ösregn, alkisar och kråkor. Men det hade inte spelat någon roll om det inte kommit någon. Bara hon får spela.

Hon lämnade ut sitt hjärta till alla i det dunkla rummet.

Eller hon kommer att göra.

Freudisch

Psykologikursen började idag. Wohoo säger jag bara! Det är faktiskt min grej. Fast i längden kommer jag analysera sönder allt och alla... Som om jag inte tänker och grubblar tillräckligt redan. Hmm.

My love

Marit kan konsten. Hon får i alla fall mig att känna lite mer än vanligt. Lyssna bara på Marits version av Justin Timberlakes My love. Timberlakes version säger mig ingenting, Bergmans säger allt.

Från mörkret och tillbaka

Mina kära syster Matilda tycker att korsstygn med gråsparvar är jättestiligt. Jag instämmer totalt. Det är ungefär lika kul som ärtsoppa på träfat.

Men det är ju farmor som har gjort det.

Hon blir ju ledsen om man inte har det framme.

Eller?

Ärtsoppa på väggen är inte bra.

Alltså: tillbaka till garderoben.

Trevligaste inlägget sedan Gustav Vasa rensade skägget

Böjer jag mig framåt rinner det ur min näsa.
Sitter jag rakt upp beter sig min näsa som en fontän med epilepsi.
Lägger jag mig ner slipper jag äta frukost.

Jag håller helt enkelt för näsan.


Följd: Brist på syre, vilket i sin tur leder till hjärndöd.
Åtgärd: Riktigt mörk choklad, tjock filt och Belle & Sebastian.

It

Kravlöshet är mitt nya favoritord.

Arsenik

All min energi går åt till att agera fallskärm till de som betyder något. Batteriet är urladdat. Energinivå noll. Helt öppen för vad som helst. Den här kvällen kan bli livsfarlig. Uppmärksamhets- och bekräftelselampan blinkar envist röd. Måste ladda om batterierna. Kommer kasta mig in i vad som helst eller fullständigt kapsejsa annars.

In de nnnäääääääjm ovf lööööv

Det råkar vara Öppet Hus på skolan på lördag. För att locka (lura) fler att gå natur ska vi ha konsert ett par gånger. Det blir alltså till att lära sig gitarren till Pride, Lovefool och Don't blame your doughter snabbare än snabbast. Och få det tajt. Men med lite vilja ska det nog gå. Pride lyfter lätt som attan, även om mitt lillfinger är lite för långsamt för solot. De andra två låtarna har koftorna svängt ihop, och dem har jag inte direkt något emot.
Hej Positiva Klubben!

Små gnistor

Dåligt samvete kommer krypandes sakta som en riktigt lömsk orm. Idag kom jag till insikt att det fan inte är lätt alltid. Mina och de flestas problem är småsten mot det berg som försöker mosa Sockertoppen. Jag har dömt, varit trött på och velat skaka vett i henne. Men de blanka, klarblåa ögonen sa nog precis allt idag. Precis hur det är.

De bryter ned henne. Aldrig känna sig glad eller stolt, nej nej. Hur mycket Sockertoppen än försöker att vara till lags och inte vara i vägen och göra sitt bästa, så blir det aldrig bra. För snål, för utseendefixerad, gör inte det och borde göra så. Och jag som klagar när mina mamma ligger vaken på natten tills jag kommer hem. Av ren omtanke.

Jag blir förbannad. Uppriktigt skitförbannad.

Livsfrågor

Finns det någon skapare av något slag? Lyder första frågan på religionsuppgiften.


Om det gör det så får han allt sätta igång att rådgiva mig. Skulle han vara allvetande hade det varit väldigt trevligt. En liten detalj i alla fall? Nähä.

Han tycker nog inte om mig. Jag bidrar ju till växthuseffekten. Dålig människa. Vettlösa minipunkt i universum. Dessutom dyrkar jag Jocke Berg mer än Gud. Och om man strider mot Guds bud ligger man inte bra till. Lite att jobba på alltså.

Regnproblem

Jag ska sluta bete mig som en stalker och skaffa ett liv. Ungefär så känns det nu. Fast å andra sidan går det inte skaffa sig det där livet man vill ha än. Alltså hoppar jag till ett nytt moln och testar om man kan gå på det. Det gick fin fint att gå på molnet idag. Efter att ha genomfört ett väldigt lyckat uppdrag körde jag och en mätt bil hem. Satte till och med igång med att tvätta bilen när jag kom hem. Molnet verkade väldigt stadigt tills jag... ehrm... körde vindrutetorkaren rätt upp i ögat. Det började regna och jag ramlade ner på marken igen. Pladask.

Bu och bä

Du kunde väl åtminstone slita ut hjärtat brutalt. Stampa lite på det. Kasta det i väggen. Rulla det i dammet.

Det blir liksom lite lättare då.

Fingerkli

Aaaa, pysselabstinens. Har inte gjort något kreativt på säkert 6 veckor. Ska nog sy om lite av mina bandtröjor snart. Helt raka killtröjor med för långa ärmar är inte kul. Får nog allt ta en liten sväng runt en hobbybutik och någon second hand-affär, annars överlever man inte den här veckan.

Ullared

Snälla rara världen. Någonstans i den halländska skogsbygden finns den lilla byhålan Ullared. I denna by finns något som kallas för Ge-kås, där man förr i tiden kunde köpa skräp för 9.90 men numera köper vanliga prylar för 18.90. Detta är alltså ett varuhus. Ändå envisas folk med att kalla Ge-kås för Ullared.

Allt blir bara så fel. I mina öron är det språkmisshandel att kalla varuhuset för Ullared. När den 34-åriga kvinnan med tre ungar i famnen, en kundvagn full med tvättmedel och telefonen i örat utropar: "Jag är påååå Ullared och köper byxor till Maja och Erik, det är såååå billigt!", skulle jag väldigt gärna vilja se henne vara just på Ullared. Högt ovanför kyrktornet, svävandes i fullständig shoppingextas. Vilken syn.

Det är ungefär som att döpa om Liseberg till Göteborg. Förvirrande, minst sagt.

What i need is a program that could defrag my heart

Elden är i säkert förvar. Instängd i en flamsäker burk utan syre. Den har egentligen ingenting att leva på, men ändå brinner den. Instängd. Hindrad av medvetandet.

Jag skulle mycket väl kunna släppa ut den. Många skulle brinna ner. Förkolna, krackelera och explodera.

Gasmask

Även om Tv4 har frutansvärt dålig humor (2:a Världskriget, flygplan över Normandie= kul? Nä.), så är fortfarande Kaizers Orchestra hittils bästa livebandet. Medryckande norrmän som slår på oljefat är bara lovely!

Det är nog så här jag säger det

Medan jag satt hemma på mitt rum och skrev historiauppsatser och funderade över vad som skulle komma på matteprovet, satt mina klasskompisar någonstans och drack folköl. När någon snackade i telefonen om han i 9:an, satt jag och kollade ut genom fönstret. På musiklektionen beundrade alla prinsessan för att hon sjöng så fint. På väg därifrån bränner "Fy fan, vad fet hon är" i nacken.

Jag levde för skolan. Det var där jag fick bekräftelse. Inte av klasskompisarna, utan från lärarna. Det där extra pluset i kanten fick mig att glömma att jag inte hade någon att prata med. Konsten att kväva känslor var min. Enda chansen att kunna få luft igen var att komma igenom högstadiet. Sista dagen kom. Då stod jag där, på scenen i aulan, och rektorn sa det så att alla kunde höra. Ingen förstod nog riktigt vad det innebar. Varför jag hade lyckats med att plugga mig till full pott. Jag hade lyckats med det som under fyra års tid varit mitt mål. Det som skulle göra mig fulländad, upphöjd och oändlig.

Men så blev det inte. Det var inte vägen till lycka. En dag, knappt en sommar i rampljuset. Nä, det krävdes något annat. Jag skulle ha revansch. Dels mot dem, men mest mot mig själv. Den sommaren försvann sisådär 10-15% av mig, jag började spela gitarr och skaffade en bästa vän.



Var rädda om era vänner. De är värda mer än allt du kan operera dig till, köpa och vinna. Utan dem är du ingen. Utan dem är jag ingen.

Kärlek till er.

Topp 5 smörsyra

1. Lik

2. Kompost

3. Otränad man 58+ på Friskis & Svettis

4. Utedass

5. Soptipp

...ni har verkligen missat något.

Naaaa na nana

Deluxeutrustning

Raymond och Marias nya platta ska införskaffas så snart jag stabiliserat ekonomin en smula. Imorgon ska jag inhandla ett stycke varningstriangel till min bil. Det är liksom inte så bra att vara utan en.

Gul prick, röd prick, gröööönt!

Man kan ju alltid bli personlig tv genom rutten telefonlednings-tekniker. Höhö. Fin fin skärpa har jag fixat åt päronen som nu sitter klistrade vid burken som flugor på remsor med klister på. Sådana där vita med röda ränder på snedden. Yez.


Det är ungefär som om de aldrig sett en tv förut.


Ungefär hockeykör när testbilden lämnade in.


Jösses.

Mina skor var bara inte gjorda för regnväder

Tyst och ful och öde

Att kent kan lägga en låt som Vinternoll2 som B-sida på en singel är... helt... fullständigt... obegripligt.

Väntar på känslan

Sprang ut i ingenting. Hittade ett dött samhälle färgat av något som en gång var liv och rörelse. Om man följer gatlamporna på trästolpar några hundra meter kommer man till vattnet. Där på bron stod jag ett bra tag. Tänk vad skönt det hade varit att fly. Tänk vad skönt det hade varit att sitta på kanten. Det svarta vattnet porlar stillsamt förbi och bryts av de vassa stenarna lite längre ner. Det hade varit lätt, så lätt. Vem har inte tänkt tanken. Men jag hade antagligen ändå inte flutit med vattnet dit jag vill utan bara fastnat i någon laxtrappa längre ner. Någon medelålders man från E-on hade kommit på mitt flyktförsök ut i världen och dragit upp mig.

Vilket träsk. Vilken dag.

(Ursäkta mitt ständiga klagande, men det är det folk har sina bloggar till.)

Har stirrat på den där fysikboken hela dagen känns det som. Gick upp för tidigt för att sitta och stirra på den. När jag sedan tröttande och försökte sätta på min cd-spelare funkar den inte. Av och på. Bara erororororororor. Efter upprepade av- och påsättningar började den ta liv. När introt till Ane Bruns lugnande One more time spelats i tre sekunder börjar det spraka. Inte lite försynt i hörnet, utan riktigt härligt hackande och sprakande. Inte hata, bara älska. Lugn och fin tog jag helt enkelt cd-spelaren i händerna och ruskade runt den. Misshandel. Eller kanske inte riktigt, men nästan. Sen spelade den snällt skivan. Frågan är om det inte är misshandel. Ruskandet har trots allt pågått sen 6 augusti. Fast den misshandlar mina öron med sitt ständiga sprakande.

Min kära vän Astrid ringde för en stund sedan. Bilderna på mig till hennes projektarbete hade blivit totalsågade. Jag tycker i alla fall att de är bra. Bläää. Ingenting är nog. Ingenting räcker.

Hinner dessuton inte träna ikväll. Tragiskt som bara den. Jag kommer bli tjock och deprimerad och arbetslös och aldrig komma ur sängen. Det är i alla fall det bästa argumentet för att inte plugga fysik.

Wild creatures

Det bor något i mitt huvud. Har gått och fundera på det en stund nu, och faktiskt kommit fram till vad det är. Det är ett metallband. Ett riktigt hårt, svart och brutalt metallband. Fast de är inte så där purunga, färska och hungriga. De är snarare typ 53 och ett halvt och går på mindre än halvfart. Och jag vill inte ha mer tårta. Mitt föråldrarde metallband till bakishjärna hajjar alldeles för långsamt att det räcker.




Åh. Tårta. Åh. Tårta. Åh. Tårta.



Hata tårta.



Aldrig mer äta tårta.

Helgskinkan är, tyvärr, slut

Jag har bara käkat två smörgåsar och lite fil idag, fryser om tårna, är likblek i ansiktet, men ändå lite hoppfull. Världens bästa dag att jobba på idag faktiskt! För det första sjukt bra betalt (dubbelt upp hela dagen!). För det andra är det söndag på en lördag. Folk bojkottar blandfärsen och köper innanlår i bit och oxfilé. Eller helt har de nog inte bojkottat färsen. Fick ju trots allt spendera en timma i kylrummet tillsammans med min evigt trogna partner köttkvarnen. Därav fryser jag om tårna och är likblek i ansiktet. Orkade dessutom inte göra matlåda till jobbet och mikrovågsmat är sjukt äckligt, därför blev det två smörgåsar. Laddar inför the big släktkalas ikväll. Mamma har bullat upp med massor av mat som vanligt. Anledning: Mini me fyller år imorgon. Och det är faktiskt lördag idag, även om det är söndag. Jag ska ut. Fast jag ska sluta hoppas, det funkar liksom aldrig. Ut ska jag i alla fall. Nä, nu ska jag sanera mig från diverse slaktavfall och andra avlagringar. Visst låter mitt jobb skoj? Välbetalt Johanna, välbetalt. (Döööööda kossorna, döööööda Johanna). Usch.

Språkpolisen

Jag. Glömde. Kråksprark. Te med måsbajs ovanpå. Ni bry er?
Jag inte bry mig.

Syntlugg goes papperskorg

Hade jag haft rakt hår hade jag klippt en inihelvetes extrem frisyr. Typ syntlugg med ultrakort i nacken. Nu råkar mitt hår oftast agera som dockan i Kalles Ankas jul. Ordet fukt räcker för att det ska fatta vinken och bilda ett stötdämpande fluff. Bitter? Nej då. Inte alls.

Ursäkta mig. Jag blev ytlig. Ska bara gå och snyta ut det.

(Fräs).


Så där. Tillbaka igen. Är på ett storstilat humör. Då lyssnar man på Jeremiha, U2 och kent. Pampigt.

Te?

Var ute och gick med våran odrägliga, men väldigt godhjärtade, jakthund Dino innan. En enorm jättemåne gjorde allt ljust som i en fantasybok. Typiskt att kameran rymmt med Mini Me till Göteborg. Hennes hopp här i världen. Känns som om jag behövt henne nu. Hon är trots allt som jag. Det är jag och min andra halva tills döden skiljer oss åt. Eller nä. Det finns nog inget som kan skilja oss åt.

Yeah yeah. Själv pluggar man fysik (vi låtsas det i alla fall), stirrar in i ett flämtande litet värmeljus, dricker varm choklad och lyssnar på Ane Brun. Det är skönt att vara för sig själv. Ibland åtminstone.

Anledningen till mitt ständiga drickande av varm choklad är att jag egentligen har komplex för att jag inte dricker kaffe/te. Har gjort envisa försök att lära mig dricka det, åtminstone te. Det går helt enkelt. Smakar bara disktrasa. Euh. Nä, länge leve varm choklad. För övrigt får jag flygvärdinnevibbar av ordet te. Bilden av ett charterflyg fullastat med svettiga svenskar på väg till Islas de Canaria poppar upp i huvudet. Barnfamiljer med en skrikande mamma, en treåring som går lös på inredningen med sin Byggare Bob-hammare och en pappa som har fullt upp att trösta dottern för att godiset tagit slut. Några rader framför sitter ett gäng rödmosiga herrar och dricker whisky. Och så sitter det några utslängda tonåringar och suckar över att deras päron är pinsamma. Men flygvärdinnan ser lika glad ut varje gång man inte vill ha te. Trots att hon frågat alla de 243 passagerarna innan.
- Te?
- Te?
- Önskas te?

Appropå att liksom.

Paljetter

Följande typ av konversation kan bara uppkomma mellan två småtrötta och lätt uttåkade filurer vid namn Johanna och Hedda.

Smält vaniljglass

Västkustsnö förtjänar inte namnet snö. Snö är fluffigt. Västkustsnö är äckelpäckelvattnig, ytterst kompakt, hal och mest smutsbrun. Sörja är rätta ordet.

Ambitiös vs. Kreativ

Jag är så trött på det innan jag ens försökt. Det enda jag funderar på just nu är framtiden. Hur det kommer bli, hur bra det kommer bli. Det jag gör just nu gör jag inte för att jag vill det, utan bara för att det "lägger en så bra grund för framtiden". My ass.

Det enda som håller mig vid liv just nu är hoppet om någonting. Hoppet om att kunna bli någonting jag tycker är kul. Om det sen är psykolog, rockstjärna, fotograf, beteendevetare, webdesigner, projektledare eller musikläggare på P3, det vet jag inte. Något av det där blir det i alla fall. Som det ser ut nu. Fast just nu ser det faktiskt mest ut som om jag sitter fast med båda fötterna i Fysik B. Naturvetenskap kan ta och slänga sig i väggen. Det värsta är att jag fortfarande satsar. Inte för att jag brinner för naturvetenskap, utan för att jag brinner för det som kommer efteråt. Åh, så underbart. Eller näe. Kanske inte.

Det värsta är att jag har höstlov. Matchen Ambitiösa Johanna vs. Kreativa Johanna är en konstig match. Ambitiösa Johanna mår bara bra då Kreativa Johanna vinner. Däremot verkar Ambitiösa Johanna har övertygat Kreativa Johanna att lämna walk over. Knep. Tillbaka till miniräknare und rörelsemängd.

Det där med radio verkar inte så dumt.

Näringskedja de luxe

Blev lite smått förvånad idag. Satte klockan på 9 igår, och gick faktiskt upp då. I och för sig är det klockan 10 sommartid. (Är det någon mer än jag som hela tiden gör hopplösa försök att räkna ut vad klockan egentligen borde vara?). Kände mig riktigt ful och hopplöst äcklig. Inte så där värst ful utanpå. Mer inuti. Hade ju lovat mig själv saker och ting. De skulle genomföras. Han skulle snackas med. Det blev inte jättemycket med det. "Hej, hur står det till"-formuläret blev ifyllt, men sen sprang jag därifrån. Smart. Vad hände egentligen med Johannan som bekräftar sig med utåtriktad? Äh, nytt försök snart igen.

Gick en promenad i regnet i morse. Jag gillar hösten. Vädret sympatierar så härligt med en. Sen kom min kära vän Astrid förbi och fixade med sitt projektarbete. Det är väldans hemligt. Är sjukt sugen på att berätta om det, men det får bli till våren. Hittils tycker jag det går finfint, även om inte alla håller med om det. Kan avslöja att det är hyfsat egokickande!

Har även käkat väldigt många nybakade kanelbullar idag. Plus att jag fick en präktig hög med post. Trafikförsäkring till älsklingen, nya numret av Sonic, skivan med Anna Olsson som jag vunnit och reklam om balklänningar. Studentbalen är för övrigt en ganska panikartad tillställning. Självklart ska man gå, annars kommer jag ha ångest tills maskarna börjar äta på mig. Frågan är bara med vem. Antagligen får man tvinga någon av killarna i klassen. Kul. Verkligen kul. Dessutom har man ju skolans årliga Nobelbal att se fram emot. Nej, Johanna. Tänk på maskarna. De kommer fortsätta att föra olyckan vidare om du inte fixar allt. Typ som att folk vill äta glada köttbullar och glada ägg.

Väggarna rör sig inte

Nä. Nu får det vara nog med söndagsångest. Tar min lilla bil och fixar en film att kolla på. Det blir inte bättre av att man sitter och stirrar in i väggen. Och om man har tur... nej.. just det ja. Ingen förväntingar. Sluta med det nu Johanna. Man ska inte gå och förutspå, det slutar alltid i att man bli besviken. Eller?

Neonskyltar

Jag hatar när det blir så här. Födelsedagar, julafton, nyårsafton och igår. Alla sådana dagar har något gemensamt. Förhoppningar och förväntingar som vet att det kommer bli så bra. Det kommer till och med bli ännu bättre än förra gången vi gjorde det.

Förra gången kunde man nästan ta på känslan. Sjukt röjigt och ren glädje. Igår var det sjukt röjigt. Fast det fanns liksom ingen glädje. Bara lust att springa ut i ösregnet och regna bort.

Jag ska nog bli vattenlöslig i mitt nästa liv.

Yo, prinsen, du glömde prinsessan

Sitter och väntar på att den där stormen ska dyka upp. Den som ska bli värre än Gudrun. (Öhhh, Maud?). På P4, som för övrigt är synonymt med Pangsionärernas Skrämselradio, har de varnat allmänheten hela eftermiddagen. Igår dök för övrigt förra årets hjälte upp i backspegeln. Såg han mig? Letade efter en annan hjälte idag. Han som är som i filmerna. Hittade honom inte.

Shit också. Förra årets hjälte måste konfronteras. Avdramatisera är nog helgens ledord. Den som lever dagen efter lördag, som är söndag, får se hur det gått med det...

Skör som glas

Ebba von Sydow hade spillt nagellack över sina nya kilklackskor i ren för våning över ytligheten. Innanför huden finns bara ekon och kala, kalla väggar. Trodde jag.

Flickan i glasförpackning sprack lite idag. Hon bröt bara en nagel, men det var tillräckligt. Medvetet visade hon mig hur jävla ont livet kan göra. Hur ont det gör att inte synas. För hur mycket glasflickan än försöker att göra sitt yttersta till det allra bästa, så räcker det inte. Jag önskar att jag kunde säga till henne att hon räcker så långt. Att så många skulle lägga märke till henne om hon släppte ut det jag fått se.

Glasfasader är inte som

Raarrragggh, and take it!

Efter regn kommer solsken. Skitdålig dag kan inte följas av en sämre. Idag är helt enkelt en riktigt bra dag! Religionen är ur världen, kommer hem tidigt, upptäcker att jag vunnit en skiva med någon Ida Olsson och nu sitter jag här. Ikväll är det konsert på skolan. Jag ska spela ett inihelvetes bra elgitarrsolo och se allmännt hippie-aktig ut. 70-tals tema= me like. Kollade dessutom kollinummret på mitt paket med Vans. Enligt posten befinner sig dojjorna i en lastbil mellan Göteborg och Falkenberg. Mina Converse börjar ge upp sakta men säkert. Idag lämnade insidan på högerdojjan in och sprack med ett härligt ratch. Att de har överlevt ända sedan Hulstfred i juni är faktiskt ett mindre under. Festivallivet är ju inte direkt känt för att vara skonsamt mot något eller någon...

Burning inferno of BA BA BA

Typ

Jag är bäst på att hitta på fjantiga konjuktioner.

Got kicked in the head

Precis som hinduisterna (jaaa, jag pluggar) tror på att det finns god och dåliga handlingar tror jag att alla har ett plus och ett minuskonto. Mitt minuskonto håller på att överbelastas av all skit jag tycker är jobbig och av det som bara är allmänt pest. Leta postitiva saker är som att leta efter fjärilar i havet.


Ingen fotboll. Inget repa med bandet. Ingen fest imorgon.
Bara plugga skiten ur sig.


Urk?

Dagens lista

Jepp, her goes:

Johannas Vuxenpoäng

[x] Körkort
[x] Bil
[x] Visakort
[x] Sparkonto
[_] Pensionssparing
[_] Egen lägenhet
[x] Handlat mat helt själv
[_] Varit på charter utan päron
[x] Deltagit i galoppundersökning
[x] Varit hos tandläkaren själv (Hilfe!)
[x] Betalat skatt



Vilken fruktansvärt tråkig lista. Usch. Panik. Bläää!

Heeeeej, vill du vara med i...

Jag deltog precis i min första galoppundersökning angående Hallandstrafiken.
Och ja, jag gillar kollektivtrafik.
Och ja, jag hatar att det bara går typ 2 bussar om dagen härfrån.
Och ja, jag har bil.


Shit.

7 sorters kakor och 5 syskon

Familjen Envis, eller delar av trädet Envis, hade födelsedagskalas för farmor igår. Alla har sina särarter och drag som gör dem till vad de är. Men mest är de fruktansvärt Envisa. Sega som vindpinade tallar. En del av familjen Envis är ständigt EU-hatande och Norgeälskande (Norge är ju inte med i EU, JAAAA, Heja Norge!!). Häng de jäklarna som kom på att vi skulle gå med i EU. Värva gärna hela familjen Envis till Rädda Sverige från Det Stora Odjuret. Resten av familjen Envis är inte särskilt intresserade av värvningsarbetet som numera snart firar diamant.

Andra delar av familjen Envis är duktiga. Otroligt duktiga. Till min fasan håller jag på att bli den nya lilla Gödgrisen. Någon att hoppas på nu när det inte gått lika bra för andra. Du är så lik snutteknodden, och så duktig! I Familjen Envis är det fruntimmrena som blir något. Rejäl är förnamnet och Ordentlig efternamnet. Rejäl utbildning, ordentligt hushåll, många barn och brinn för stora frågor. Högt uppsatt inom något kommunalt, ordförande i den lokala Centerpartiavdelningen, fågelskådning på helgerna, storbak varannan vecka. Visst. Det kan hända att allt det där förväntade blir jag, men antagligen aldrig.

Under ytan på allt engagemang och envisheten finns sådant man inte pratar om. Sådant som är hemligt. Det som man inte pratar om finns inte. Hysch. Jag är helt enkelt inte sån. Släppa bomber kan jag göra, när det verkligen behövs.

Jag har planer.

Vänta

Jag har förvandlats till något som mest lullar runt och inte gör någonting. Sitter och leker med Photoshop för att man inte beöver kommunicera med datorn mer än när man skriker på den för att den tycker att Explorer har stött på ett problem och måste stänga ner världen för att starta upp den igen. Kollar ut genom fönstret på dimman och tänker att livet nog är som bäst på hösten. Gå runt och vara grå och tycka att stämningen är Elegi. (Winnerbäck är gammal och skäggig, yez). Gör något vettigt svartlackade väntan.

Still don't know is this for real

when colours they seem to fade

when I'm around

Shake ya ass

Jag ska på fest. Ovanpå en pizzeria. Vad tar man på sig då egentligen? Bläää vad svårt.

"Heeej, jag heter Johanna! Jag har klänning, spelar gitarr och lyssnar Suburban Kids With Biblical Names, har du hört dem någon gång?"

De Eminemdiggande Tigerjeansen med blingbling i örat kommer inte bli imponerade.

Suburban Kids With Biblical Names

Jag höll på att få en hjärtattack idag när min nya, otroligt begagnade, cd-spelare åt upp min Suburban Kids With Biblical Names-platta. Enligt pappa var det bara av- och påknappen som fattades. Tjoflöjt liksom. Var hos Radiodoktorn för att få den inklämd i bilen. Sedan fick jag personligen se min skiva repas när den kämpade för att komma ut, ratch-ratch. Mitt lilla indiehjärta liksom vrängde sig ut och in och skrek. Sedan fick Radiodoktorn ta fram en tång och dra ut skivan. Kalla kårar och mindre panikångestattacker innan jag kom hem och upptäckte att den faktiskt gick att spela. Även om den är lite lätt krasad i kanten.

Har liksom råkat utveckla ett förhållande till den där lilla skivan. Ett fullständigt omkullvräkande och fluffigt kärleksförhållande. Kan inte vara utan den.

Oj?

Snart kommer det ett inslag från Falkenberg på Aktuellt. Farväl Falkenberg sätter verkligen Den lilla staden vid havet på kartan!

Dåligt samvete och bra dagar

Farmor och farfar. De är och var lika mycket min familj som mina föräldrar är. Historien kring mig och min farfar är lite som en Astrid Lindgren-saga. En grusväg en aprildag.
"Kan du vissla Johanna?" Sjunger mannen med de klarblåa ögonen och de stora händerna.
"Javisst kan ja det!" Fnittrar den lilla flickan med lockigt hår och gummistövlar.
Sen fortsätter de två längs grusvägen. Lite längre bort går några svartvita kossor och betar. När mannen lockar på kossorna kommer de skuttandes. I diket växer stora klarröda smultron. Och så var det dag ut och dag in.

Så bra kommer det aldrig bli igen. Men minnet av den person som liknar mig mest kommer aldrig att försvinna. Även om vi inte bakar våfflor och spelar kort längre, så finns något kvar. Allra mest finns du kvar i farmor. Det var längesen vi sågs. Idag var nog första gången på ja... länge. Och även om benen börjar bli gamla så finns gnistan i ögonen.

"Jag har fått en sån där Boxer! (Nej inte Båkser, utan bokkser) Och jag har ettan och tvåan och fyran där de brukar vara. Ja, jag säger då det. Det gick så fort när han installerade den. Plus att jag har sexan och kunskapskanalen! Vill jag banda av från tv:n så blir det lite komplicerat. Men det ska han hjälpa mig med en annan gång, han Lennart. "


Hade jag haft tid hade jag gjort allt för dig. Älskade du. Vad är ont om tid för ursäkt?

Myror i halsen

Aousch, shit vad lampan är stark. Allt är lite så där lagom luddigt i kanterna. Okej. Stirra på tangentbordet istället. Yr i bollen och spyfärdig av att fingrarna går fortare än huvudet. Inta viloläge. Andas in och andas ut. Du har inte 10 000 tennsoldater i huvudet, nej nej. Sov nog 5 timmar igår innan jag egentligen skulle sova. Eller? Sen när jag skulle sova så sov jag också. Fast jag tycker mest att det har varit konstiga skrotkonstverk och projketarbete hela natten. Alla var liksom delaktiga i det där konstverket. Fast det var sjukt fult och jag korvade lakanen för att jag var rädd för det. Kan undra om jag sovit med ett öga öppet hela natten stirrandes på den gråa väckarklockan. Anstränger man sig lite kan man nästan komma ihåg all klockslag som de röda siffrorna passerat.

Aj mitt huvud.

Jag skolkar aldrig. Däremot är formuläret suddigt. Orsak? På TV:n susar testbilden, myrornas krig. rödhårig utväxt, avhoppade moderater, shake that ass och amerikanska hur du blir av med din svärmor. Aj. Sa jag att jag har feber? Snurra karusellen lite till. Ojojoj. Världen kan konsten att snurra.

Ljuspunkt

Söndagens lista

Lyssna på dem. Inget hot, bara ett krav.

• Rock Kills Kid- Hide away
• Kent- Socker
• Lisa Miskovsky- Mary Bell
• Britta Persson- Defrag my heart
• Cardigans- And then you kissed me
• Her Majesty- The past is not a good idea
• Kashmir- The curse of being a girl
• Marit Bergman- Come back and haunt me
• Razorlight- America
• Anna Ternheim- I'll follow you tonight

Dead inside, you wait for something...

Det kommer aldrig att bli som man tänkt sig

Har det någonsin blivit det?

Varför varför varför ser man inte bara till att göra vad man känner för? Orkar inte vänta på att det kan bli skitbra om ett år, om 5 år eller om 10 år. Det är ju inte ens säkert det blir det! Trött på allt och alla.

Man börjar kanske se slutet. Eller början om man vill se det så. Början på någonting annat. Man kan tillåta sig att drömma om framtiden. Anstränger man sig kan man nästan ta på den. Känna hur den blir verklig och formas som man vill. Stopp. Avbryt. Omtagning! Avlägset.

Skulle behöva åka iväg någonstans. Ta den lilla blåa bilen, gitarren, lite varma filtar, visakortet och bara sticka iväg någonstans. Hej då avundsjuka och oärlighet! Farväl Falkenberg! Orkar inte se dig i ögonen mer. Orkar inte se människorna i ögonen. Orkar inte med hösten.

It's as easy as 1, 2, 3!

Först telefonlös, men inte bredbandslös. Sen bredbandslös, men inte telefonlös. Nu är jag tillbaka i alla fall. Just för tillfället sömnlös (är det något som inte är löst idag?) och rödögd. Och lycklig. Är just nu inne i en livsfarlig jagskiteridetmestaochgörvadjagkännerför-period.

Igår var en av dagarna som går till historien som en av dagarna då man inte vill somna. Bara fortsätta. På med indieklänningen och sen iväg till Halmstad. Marit Bergman. Alltid samma känsla, alltid lika jäkla bra! Fattar inte vad det är för fel på den där stan. Inget folk alls knappt. Jag och Astrid är i alla fall Backdroptjejerna. För varken Åsa eller Marit verkade helt främmande till att vi skulle få köpa den när turnén är färdig. Tapeten fixad liksom. Och sen, när klockan var mitt i natten och vi var på väg hem, inser jag varför jag har världens bästa kompis. När man skriker ut You´re with me i en otroligt vacker allsång då är man lycklig. Ända från hjärtroten.

Min bil är min ögonsten. Folk som påpekar att den är ful kan slänga sig i väggen. Förnedrar man min bil förnedrar man mig personligen. Nu ska jag sova.

Inga blomkrukor har dykt ner i hamnen

Den sedan 4 oktober 2003 fick jag mitt moppekörkort i brevlådan. 3 år senare sträcker mannen på vägverket över den lilla papperslappen till mig. Jag har fått körtkort. KÖRKORT! Fatta. Det är stort. Aldrig mera fast någonstans. Frihet is the shit!

Min lilla solblekta blåa Golf av årsmodell -87. Jag har tre wunderbaumar till dig. Väntar du på mig?

Blomkruka i/ovanför ytan

På Söderbron i stan brukar det hänga otroligt fluffiga blommor sommartid. Mest för att ge Falkenberg den härligt somriga touché som tursiterna vill ha. Med hamnen, de stora blåa fartygen, och havet i bakgrunden kan det liksom inte bli bättre. Det finns i och för sig otroligt trista enorma industrier i hamnen, men de tänker man inte på. Blomkurkorna är ju så fina att det nästan suddar bort de grå fasaderna.

Ibland, när natten är ung och människorna ramlar runt, kan det hända att blomkrukorna åker från broräcket huvudstupa ner i vattnet. Imorgon är den där sommardagen som får ett så där härligt fluffigt skimmer. Eller så kastar jag mig helt enkelt från Söderbron och rakt ner ibland gamla blomkrukor, cyklar och timmerfartyg. Trots att det finns dykförbudskyltar.

Förbudskylt var det ja... Eller väjningsplikt?

Sunday in the sun

För att citera Astrid: "Livet är lite som att åka traktor på ettans växel". Idag var nästan en ännu bättre dag än igår. Sjukt spontana saker blir alltid de bästa. Som att köra traktor på ettans växel bara för att man inte vet hur växellådan fungerar. Eller när man bara sticker iväg och lägger sig på en brygga och filosoferar. Livskvalité är nog dagens ord. Det funkar faktiskt i det här sammanhanget. Annars tenderar det att dyka upp som ett av SPI:s slagord när det gäller äldreomsorgen.

Den blåa lilla traktorn rullar vidare. Man vet inte riktigt hur färden kommer sluta. Kanske kör man i diket, men för det mesta kommer man upp med lite hjälp. Färden går aldrig riktigt rakt fram, snarare hit och dit. I svängarna kan det kittla lite trevligt i magen, och det är då man vet att man lever.

Söndag

Igår tog jag kort på människor i tajts och suspensoarer. "Heeeej, får jag ta kort på dig?". Lillasysterystern hade nog helst använt sig av en tillfällig fallucka.

Resten av dagen spenderades med Astrid Varggap och hennes projektarbete. Jag är ju så att säga the Projektarbete. Hej egokick! Köra moped i mjukisbyxor, traktorer, regn, elgitarr, Sleazerockare, varm choklad och världens bästa vän. Kan det bli bättre?

Drog oss in mot staden senare på kvällen. Gröna saker är giftiga saker. Fast efter femtielva stycken så bryr man sig inte, då är man bara glad. Man bryr sig inte om att människor tycker att man dansar för yvigt och är konstig. Jag och min indievän är bäst på det. Herrejäklar. Andra människor är verkligen det enda som egentligen räknas.

Grönt gift var det ja. Lite smågiftigt så här på söndagen.

Trötta ögon

Kan undra vad det var med mig i morse... Hade sån fruktansvärd panik över mitt, för tillfället, väldigt korta hår. Det ville liksom inte bli längre hur mycket jag än plattade det. Kunde inte hitta något att ha på mig, trots att hela garderoben svämmar över av kläder. Det slutade med att jag lånade en urgammal gul kjol av lillasystern och satte mitt enorma röda diadem på huvudet för att täcka ångesten. Kul liksom. Kan undra om håret ser trevligare ut om man våfflar det?

Och varför bryr jag mig helt plötsligt så mycket? Ahum. Min personlighet kanske sitter i håret? I och med att det har vissa fluffiga drag så borde jag känna mig aningen tillplattad nu när fluffet är radikalavverkat. Stämmer nog. Vi säger så så länge. Nu ska jag börja släpa grejjor från mitt rum. Orkar inte se de småblommiga rosa taperterna längre. Fram för sjuttiotalsgrönt!

Ey, tuppkam tack!

Att gå till frisören är alltid fruktansvärt nervöst. Senast jag klippte mig var i maj någon gång. Inte så konstigt i och för sig... Hultsfredsvistelsen körde min ekonomi i botten och den återhämtade sig först för 3 dagar sedan. Så nu, när jag äntligen är skulfri, är min vanliga frisör i Kanada. I tre veckor. Bläää och urk och fågelbo och raka av sig håret. Det går liksom inte vänta så länge. Så det var bara till att gå till någon annan. Sjukt läskigt att bara överlåta sitt hår till någon man inte känner. Det konstiga med mig är att jag på något vis peppar alla frisörer att klippa lite till. Det ska ju ändå synas att man klippt sig, annars är det ju onödigt. Står inte ut med tanken att ingen ska se det. Och det blev, jag vad ska man säga.. kort. Jag är en ohyggligt kräsen och jobbig kund.

Sen gick jag till garnaffären och köpte garn till en halsduk. Tanten var så glad att se någon under 60 som stickar att hon helst hade hängt upp mig i skyltfönstret som praktexempel.

Som det kan gå

Det skulle ju varit jag! Någon mening är det säkert med det... Det är väl bara att hoppas antar jag. Om det nu räcker.

Överlistning?

Farväl Falkenberg

Två kompisar sitter och pratar i en biosalong. De planerar flykten, hur de äntligen ska slippa staden. Hur ogärna de vill bo i en stuga jämte en åker tillsammans med en man som jobbar på betongföretaget i trakten. Lite på skämt, lite allvar. De planerar att åka utomlands. Att vara totalt nollad och fri. Sen flyttar de kanske till Göteborg, om de inte får något annat för sig.

Filmen sätter igång. Tror aldrig att jag blivit så här träffad förut. Den säger allt jag vill ha sagt. Hur alla flyr till Göteborg, hur de som blir kvar klandras, om bittra föräldrar, staden som man inte vill se en vinter till i, om begravningar utan rockmusik för att de gamla vill ha det så... Och där, just där, började jag nog gråta en skvätt.

Filmen träffade inte mitt härta, den liksom talat ur det. Och den får mig att tvivla. Lämna eller inte lämna Falkenberg?

Snurraruntas

Grävmaskiner och plattatill-maskiner på det där rödljuset. Släng dit en rondell, nu!

I'm just trying to learn

Våga

Blir lite svårt att hålla sig till ett ämne idag. Ingen som helst röd tråd. Hjärnan är bara ett enda stort trassel av allt, röda trådar, blåa trådar, prickiga trådar, inga trådar alls och en massa annat... Har i alla fall precis kommit fram till att Long gone before daylight kan vara en av världshistoriens bästa plattor. Det är väl det enda jag har på rätsida just nu.

Samtidigt som jag vill att tiden ska gå fruktansvärt fort, så kan jag inte låta bli att snegla på handsbromsen. Jag vill att det ska bli lördag så att jag kan få se honom igen, det kunde även bli nästa onsdag fruktansvärt snart, och varför inte den där helgen i juni då allt är över? Samtidigt är det inte kul att bli gammal och mossig. Jag har fan tantkomplex, trots att jag är 18 år, två månader, 9 timmar och 34 minuter. Kul? Näe. Det är nu de ska vara som bäst, och jag går bara och väntar på att det ska bli bättre. Väntar på att tiden ska gå och att något ska hända. Väntar på att jag äntligen ska göra precis vad jag känner för. Kommer jag någonsin göra det om jag får chansen? Jag hoppas det. Och vad vill jag egentligen?

Ta chanserna.
Inget att förlora, bara vinna.

Visst, men vilka chanser? Ge mig nått som tar mig någonstans! Något måste hända nu, det är liksom dags att ta sig till nästa division. Accelerera lite till och komma över den där muren.

Stora lilla

Ska bli riktigt spännande att se Farväl Falkenberg. Antagligen otäckt igenkännande. Eller? Vi får se helt enkelt. Blir nog i biografen som är lika stor som staden inom en snar framtid.

Badboll

Jag är fruktansvärt kreativ. Det är, så att säga, mitt sätt att hålla mig på jorden. Hade jag inte spelat skithögt och vråldistat på gitarren, målat konstiga konstverk, sytt kläder som är så konstiga att de inte ens är indie eller skrivit kassa texter i en bok med genomskinlig blå pärm så hade jag antagligen varit stamkund hos farbror Talatillrätta och käkat piller. Att föra över saker från min hjärna genom armarna och ut i fingertopparna är mitt sätt att ventilera saker. Gosh... Fick just världens bild i huvudet av en badboll med en otroligt förlängd ventil i form av en arm. Tänk er att badbollen är fylld med allt jobbig... ÄH, skit samma. Jag har i alla fall målat om min bokhylla och min egenhändigt designade hylla idag. Det var nog det jag vill ha sagt, det var bara tvunget att gå genom ventiler på rosa badbollar. Eller näe. Godnatt. Jag tror jag ska sova nu. Imorgon Astrid fotografera.

Inte nu igen

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde
Utom minnet av allt som var vårt

M

Förhoppningar

Jag är fullt övertygad om att jag, i ett blått Sverige, kommer få det helt okej. Jag skulle bara vilja uppmärksamma en liten sak...

Jag kommer få det bättre.

Tänk lite längre nästa gång.
Tänk på dem som inte har det som du.
Tänk lite mindre egoistiskt.

Projektarbete

Sökord: Estrar

Finnes: En lycklig syntes: esterna 50 år i Sverige


Vem är det som skojar med mig?

Hej tidsplanering!

Konsten att få saker gjorda är inte min grej. När de väl blir gjorda så blir de (oftast) bra. Typ. Fast så länge de inte är gjorda så är de inte särskilt bra. Eller nått... Äh, kom till sak. Följande ska jag göra innan klockan slår 22.00 (om 37 minuter):

• Lära mig den albanska folkvisan i 7/8-delstakt
• Få krumbukt med riffet som kanske har användingspotential
• Läsa lite fakta till projektarbetet
• Lyssna på Den döda vinkeln 3 gånger och få rysningar och uppenbarelser
• Sätta mobilen på laddning
• Borsta tänderna
• Planera mitt liv bättre
• Inse att jag inte kommer hinna med allt och alla
• Grunna över när jag får mitt körkort och min fina lilla blåa bil

Hellström och hans själ

Herregud. Det kan inte slå fel. Håkan Hellström är fortfarande poeten som tar hela sig själv, hackar ner sig i perfekta små kuber och delar personligen ut sig själv till alla i publiken.

Efter att ha lämnat grannstaden bar det av till krogen i hemstaden. Och där satt min... själsfrände. Men det blir aldrig vi två. Jag offrar inte så mycket för det. Eller?

Ge mig nått som tar mig någonstans

Natt

Jag är rätt tragisk. Borde nog gå och skriva en riktigt tragisk låt eller nått. Om jag inte somnar vill säga. Imorgon är det i alla fall dags för Håkan Hellström! Något att se fram emot. Innan dess ska jag bara överleva natten och vinna en fotbollsmatch. Suck. Eller ja... eller nä.. eller jo. Suck är nog rätta ordet.

Jill Johnsson goes Crazy in love (Tired in men)

I sällskap av Flygande Fjädern i mockasiner och själv utstyrd till någonting som Jill Johnsson hade jublat över ramlade man runt på krogen. En torsdag. Efter att ha trampat Flygande Fjädern ett par gånger för mycket på tårna med sina ordentliga stövlar, både bokstavligt talat och socialt, kunde det inte bli värre.


"Du är jävligt schnygg för att gå natur"
Jill Johnsson ger honom en idiotförklaringsmin.

"Ä ru singel?"
Ja. Jill Johnsson är alldeles för independent för stadigt sällskap.

"Ha du haft någon pojkvän förut? Vi kansche kan få kontakt"
Nej. (Jill Johnsson tar en klunk äcklig Falcon till för att situationen är pressad.)
Cowboyen gör ett klumpigt försök att inleda hångel. Jill tycker det saknar magi och säger att hon inte vill och ger Cowboyen en kram.

"Ha ru aldrig hånglat med någon föwrut?"
Egentligen har Jill lust att ge Cowboyen en fet käftsmocka. För hon är inte riktigt så oskyldig som Cowboyen tror. Istället ger hon igen på helt fel sätt. Och man kan väl säga att Cowboyen inte var speciellt erfaren som han vill framstå. Jill Johnsson flyr fältet när Cowboyen inte visar sig vara speciellt erfaren när det gäller alkoholintag heller. Jill hade liksom inte lust att dela magsaft med någon som hon egentligen bara ville bevisa något för (vad?).



Jill Johnsson funderade på att skippa countryn och bli mer indian. För det var ju en indian hon var ute efter. Dessutom kanske hon kunde kommunicera lite bättre med sin indiankompis då.

Come on...

let's be alone together

Hur mycket jag än förnekar, hur mycker jag än försöker dölja och hur mycket jag än hatar det, så går det inte att komma ifrån det. Det är här jag kommer ifrån. Jag borde ju vara stolt och bla bla bla. Ibland går det helt enkelt inte. Jag är liksom stämplad. Stämplad på fel sätt. Du kommer ju därifrån, du är på det viset.

Tack för upplysningen, men vem är du att dömma?

Där jag hör hemma finns det inget som heter kollektivtrafik, inga gatlampor och inget ICA runt hörnet. Även om platsen känns öde så finns det något. Själ kanske? Eller så är det för att det är så vackert. Tappa andan och bli upprymd. Ensam på rätt sätt. Inte så att det gör ont, utan på ett lugnande vis.

Det ni.

Samtidigt avundas jag er. Längtan härifrån har stuckit som en rostig morakniv i mig sedan jag kom på att det finns ett liv utanför sandlådan. Det är nog mest min längtan som driver mig. Jag tror faktiskt det. Men så fort ni nämner så vrider sig kniven lite och frustrationen läcker ut.

Ni förstår inte.

Än finns det hopp

Fluffa håret

Hur lär man sig spela ett Europe-solo på 6 takter? Jag har till klockan 8 imorgon bitti på mig att lista ut hemligheten bakom det hela. Alternativ för att överleva ensemblen imorgon:

- Sitta uppe och traggla någon trevlig elgitarr-skala hela natten.
(Orka)

- Skit i det och säg att du bara lyssnar på indiepop.
(Som om någon bryr sig)

- Håll tyst dina 6 takter.
(Pinsam tystnad)






Jet- Are you gonna be my girl

Äntligen fattat vad låten heter. Ojoj, vad jag har undrat. Bra låt, bra platta.

Dagen Lista

3 anledningar till att huvudvärken kommer smygande:

1. Mitt projektarbete stavas I D É T O R K A.
2. Jag har dåligt samvete för att jag fortfarande inte sprungit den där rundan i skogen.
3. Gårdagens sista cider. Eller nää.. Knappast troligt.

Följa eller inte

Så mycket borde och inget gjort. En dag ska jag bara göra saker jag tycker om, umgås med människor jag gillar och komma någonstans. Någon gång snart. Eller?


Varför inte idag liksom.


Skyll på att stan hindrar dig. För det gör den. Orkar du inte med någon längre så är du hängd, för alla känner alla. Slutar man göra något så vet alla.


Eller?

Röd med blå prickar

Lite småläskigt när jag och min vän M stuffade runt på torget idag och kollade valstugorna. Inget suckande över att vi var ditskickade av Fåret, för det var faktiskt intressant. För en stund var jag Kristdemokrat. Två sekunder senare var jag Folkpartist. (Tills politikern drog upp att han tyckte vi ska ha betyg fråndetattviföds för att de dåliga ska utmärkas. Då fick han idiotstämpel och nästan käftsmocka). Lagom nonchalant Miljöpartist med oklippt hår var tråkig, men hade bra tankar. Herregud. Hur ska det här gå? Bäst att sova på saken. Kemipluggandet igår kväll känns ungefär som en lagom sövande eter idag.


Höhö.


Sova 5 minuter. Yez. Minst.

Please sister

Vågar jag säga att gårdagen kommer gå till historien som en av historiens värsta? Efter att jag varit otoligt trevlig mot den otrevlige uppkörningsmannen (han ångrade sig nästan, yeees he did), gick jag rask takt genom gamla stan och gapade i min mobiltelefon. Folk vände sig om och undrade om jag var hörselskadad eller bara upprörd. Regnet öste ner. Damp in på jobbet lagom sent. Alla log med förväntasfulla ögon, och så... nähä.. Inget körkort, vad synd och sparka på kunderna. Okej. Så här långt kunde jag hantera skiten.


Det som hände sen kändes liksom för mycket för att sätta ord på. Bästa vännen kuggad och dumpad. Mängden tårar konkurrerade ut ösregnet den kvällen.

Inget körkort

Någon skickade en röd bil till trafikljushelvete idag. Får jag strypa alla med röda bilar?

Fast det är inte så farligt ändå. Jag vet en vän som har det värre.

Snälla gud (om du finns)

Se till att alla cyklister/vägarbetare/pangsionärer och dårar håller sig hemma imorgon. Det är det enda jag begär. Onsdagen den 6:e september kan vara dagen som jag längtat efter sen jag var 7. Dagen som öppnar dörren till friheten.

Mrhrm..

Jaha. Då är det väl bara att hoppas på morgondagen. En hålstucken kevlarsjäl är nog bättre än en ensam trots allt.

Att synas utan att verka

En gång i tiden kände jag mig missförstådd. Riktigt missförstådd. Folk visste inte vem jag var (för jag sa aldrig något) och folk visste inte vad jag tyckte (för alla andra tyckte så bra). Jag var riktigt bra på en sak: att plugga. Det var den enda glipan ut i världen. Mitt sätt att få uppmärksamhet på. På sikt väldigt krävande.

På den tiden hade jag en vän. Vi var aldrig särskilt lika varandra, men vi hade en sak gemensamt. Vi pluggade oss igenom tillvaron. Satt på sängen i det blåa rummet och pratade om matteböcker och lärare. Hon hade ingen annan, jag hade ingen annan. Efter ett tag började jag ta mig ur den där cirkeln. Blev bättre på andra saker än att plugga. Kom på vad som egentligen spelade roll. Jag försökte visa flickan med det blåa rummet den andra världen. Men det gick inte. Så på sikt lät jag det som band ihop oss dö. Slutade höra av mig. För vi hade ju egentligen aldrig pratat med varandra. Och jag var feg. Men lycklig. Den dagen jag insåg att jag inte längre var vän med min gamla vän var underbar.

Idag försökte jag se henne i ögonen. Det gick inte. Människan är självisk. Jag kommer aldrig ångra det jag gjorde, däremot kommer jag alltid skämmas för att jag var så feg. Låt mig aldrig bli det igen.

Live and learn

I came home in the morning and everything was gone
oh what have I done?
I drop dead in the hallway cursing the dawn
oh come on sun why must I burn?



Jag lever på natten och sover på dagen. Folk kommer nog alltid att sucka åt det.




Och idag skrev jag 17 autografer.

Bulor

Varför är det två gupp på guppskyltarna även när det bara är ett gupp?

Iskyla

Känner mig ungefär lika kul som guppen på Murarevägen. Och trots att Koftorna försöker rycka tag i mig (Riiiiiise and shiiiine sister!), så känner jag fortfarande mig överkörd. Fast egentligen är det ingen som kört över mig. Snarare jag som kört på en massa människor jag känner. Men när jag känner mig missförstådd och ensam så blir det alla andras fel. I längden orkar jag inte vara snälla rara och alltid finns där. Istället för att kuttra som vanligt blir jag bara obegriplig iskyla.

351 paket Gevalia E-brygg

Jag har en förkylning i min högra näsborre. Och så är jag rädd att jag missat inventeringen på jobbet.


Positivt: Kanske kommit undan inventeringen.
Negativt: Mina helgjobbschanser kanske försvunnit...



Hoppas det är nästa torsdsag.

Fiskproblem

Jag har en asiktsmask påkletad. Ingen sån där snäll, mild och otroligt stärkande, nej nej. Det är en sån där som man rycker bort. Evul på hög nivå. Kletet har stelnat och jag har bara ett enda ansiktsuttyck att välja på. Ser ut som en trött fisk. Om jag var tvungen att välja ett ansiktuttryck så är nog fiskminen inte den första jag skulle välja. Känner mig ungefär som Darfs Vaders kusin. Fast jag är inte svart i ansiktet, bara grönblå.

Dagens Lista

Hur man vänder en dålig söndag till en bra söndag:

• Ha! Upptäcker som stolt Raymond & Maria-fan att ny platta är på gång. Undrade senast förra veckan om allt dött eller vad som hänt.
• En del tröstäter godis. Själv knarkar man musik.
• Kolla på Fröken Sverige. Filmen alltså.
• Rota igenom forna utklädningslådan i jakt på något väldigt sjuttiotalsaktigt.
• Lyssna på Lost Patrol och Lisa Miskovskys Alright och inse att popmusik är den enda sanna lyckan.
• Inser att det är bara är 5 dagar till lönen anländer. Kapitalist- javisst!
• Och när man har fått lön kan man köpa nya strängar. Hej då äggskivare och välkommen tillbaka gitarr!

Aldrig nöjd

Så kommer hösten och färgar allting svartvitt igen. Jag brukar faktiskt gilla hösten. Varma halsdukar, hala löv, fika på Falkmanska, regn, mys och värmeljus. Men idag. Näe. Det är augusti och jag firar redan höst. Totalt nere. The botten i nådd.

Sommarlovet existerade aldrig riktigt, körkortet är fortfarande inte i hamn, min gitarr låter som en sån där äggskivare för att de nya strängarna är alldeles för tunna, allt är grått, Astrid är inte hemma, har fortfarande inte målat om mitt rum, jag är ensam, orkar inte prata med någon och imorgon börjar skolan. Blä.

Men det går faktiskt göra något åt det mesta.

Hissa ner gitarren snyggve

Är det någon mer än jag som tycker att Johnny i Razorlight har gitarren väldigt högt upp?

Explodera!

Håkan är min hjälte. Även om han sjunger väldigt falskt (ja, det gör han), så har han själ. Han har det där äkta som så många andra saknar. Han vet liksom hur det känns. Om att våga drömma, om kärlek, lycka och olycka.

Första gången jag såg Håkan var nog på kalasturnén för ett par år sedan. Då var jag inte jättefrälst, även om det nog var då jag hade behövt just den sortens musik. Då tyckte jag nog mest att själva konserten var lite småball. Tiden gick och jag fastande mer och mer. Förra sommaren, en fredagseftermiddag gick ett ljus upp. Håkan skulle spela på Majas. Det gick inte att missa. Men det fanns liksom en del i vägen.

Problem 1: Jag var knappt 17 år.
Problem 2: Min mamma gillar inte Håkan. Alltså sällskapslös.

Det hela löste sig på följande kreativa vis: Jag utsåg en ganska nyfunnen bekant (numera bästa vän) till offer att följa med. Eftersom Humlan aldrig svarar i sin mobiltelefon lyckades jag snoka rätt på lillebrorsans mobilnummer. Tadaa! Sällskap fixat. Efter en mindre gråtattack lyckades även min kära mor ta reda på att en jobbarkompis till henne skulle dit. Och ja. Den kvällen blev jag frälst. Någon meter från den lilla lilla scenen. Blå himmel. När Nu kan du få mig så lätt ebbade ut hade man liksom inte fått nog. Lyckades senare ta oss in på området igen med hjälp av farbror Bosse. Och där stod Håkan. Livs levande. Eufori? Japp.



Nu råkar det vara så att jag är av den generationen som hänger på lunar. Av en ren slump klickade jag mig in på en Håkan Hellström-klubb. Lite längre in på sidan lyckades jag hitta ett inlägg angående något med Diezel. Om jag blev förvånad? Ja. Ringde Humlan direkt. Trots att det är sent och hennes mamma blir arg. För Håkan kommer till Diezel. Och biljetterna släpptes idag. De kan mycket väl vara slut imorgon. Det står inte ens något om spelningen på Håkans hemsida. Ta mig till kärlek! Ta mig till dans!

Smurfhits

Jag är måttligt trött på folks påhopp angående musiksmak. Låt folk lyssna på det de tycker bra för guds skull! Ni är inte så konsekventa själva som ni tror. Alla som är "äkta" i någon genre hackar på dem som nyss upptäckt den. Stick och brinn liksom. Ni har inte här och göra, för ni vet inte lika mycket. Ni är bara wannabe rock eller emo eller indie eller vad som. Men alla måste ju vara nya någon gång. Lyssnade inte ni själva på något riktigt pinsamt innan ni hittade rätt? Jo, antagligen. Alla är vi Smurfhits 3-diggare från början liksom.


Själv lyssnar man på kent. Och en jäkla massa indiepop. Låt mig göra det.

Monaural Phantasm

Schvamp. Jag är lika smörig som hela Arlas smörfabrik. Och så önskar jag att jag hade mer tid. Mitt ständiga problem. Mycket att genomföra. Många planer. Hela världen väntar. Och så är jag pank trots att jag jobbat som en mindre plastfabrik i Taiwan. Ingen vet vem som käkade upp de pengarna. Päronen och mini me besöker Tuskland några dagar, så nu är man snart ensam hemma. Hemma blir nog käka makaroner, rasta hunden och sova, sen bo i replokalen. För det är ju faktiskt så att vi har spelning på fredag. Jag och dom. Vi. Vårat band. Monaural Phantasm. Det som började som ingenting. Något fullständigt oseriöst. Som numera är något... ja... det är det vi får se. Nu är det snart allvar i alla fall. Eller hur allvarligt är det? Det vet man nog aldrig.

Så överlever du ditt sommarjobb del 1

Man kan lugnt säga att följande förgyllde en trött eftermiddag tillsammans med den eviga blandfärsen på jobbet. När man sett de vita väggarna och kaklet och packmaskinen och de gråa kunderna tillräckligt länge så blir allt roligt. Robert Wells tolkar kent . Länge lever Cirkus Kiev!

Smör

Går det leva på en dröm? Uppenbarligen. Men det är väl ändå en ganska trevlig dröm. Den är ju ändå byggd på något. Något som jag uppenbarligen fortfarande (!) tror finns. Och vad folk än erbjuder så spelar det ingen roll.

Man, I've had a few

but they wouldn't quite blow me like you

Sad but true...


Och istället för att göra något åt det hela (glömma? neisch, fortsätt drömma), så är jag bara trög. Trög som ketchup i glasflaska eller snigel på motorväg. Kastar mig hit och dit. Känner efter lite och konstaterar att det fortfarande inte känns något. Ribban är liksom så högt satt att det inte ens går att riva den. Det går bara att komma under. Och alla går obemärkta förbi. Alla utom. Ja. Du.


Gosh. Är jag verkligen så här smörig?

Ramlar

Jag ramlar aldrig, nej nej. Men igår ramlade jag och Annie hålan runt. Ojandes över bristen på indiepoppare snubblade vi över Skrea och innan dess letade vi vattenpipa och matade full sleazerockare med pizza. Skoj som attans var det i alla fall. Sov 3 timmar, och nu är jag död. Hej säng.

Natt

Finally, the sky is blue

Last night, my friends dragged me to some lake

We drove there real late, we went too fast

Sipping cheap sangria in the backseat

Everybody are laughing and we are listening to our favorite songs

But I thought you said summer is going to take the pain away

Have you ever had the feeling no one really knows what you’re all about

And when you try to show them

They all have things to do tonight

Tonight

[Ursäkta röran]

Jag bygger om. Ska göra bloggen lite mer stilren. Fixa klart loggan jag haft på gång. Nu ska jag kolla på Hipp hipp och tycka synd om mig själv. Jobba måndag till lördag borde vara förbjudet. Det är det iofs... Och så är det jag som bytat lördag. Men ändå.


Marit Bergman är fortfarande typ bäst.

Snart slut. Nästan i alla fall.

Jag tror jag börjar se slutet. 7 dagar kvar på jobbet. Nästa lördag ska jag ut och fira, för då är det äääntligen över! Nu på lördag blir det lugna gatan. Lägga sig tidigt och bara dricka saft. Fotbollsmatch är liksom prio. Men jag är festsugen. Nu igen... Nä. Man får lägga locket på och kväva mänskligheten lite. Måste nog sova nu. Upp och hoppas tidigt. Wiehoo! Tänk positivt.


Jag älskar att mala blandfärs.


Jag älskar tjatiga kunder.


Och självklart vet jag var grillkorven finns.


Tyvärr är potatisskalarna slut, men jag är trevlig ändå.




Jag ska inte jobba i butik när jag blir stor. Jag får nervösa ryck av alla och får lust att kalla dem för tröga tjockisar. Faktiskt.

Våldsamma tanter

Idag blev jag spöad av en tant. Riktigt mörbultad. Men hallå liksom?!? Jag kan väl inte hjälpa att persikorna är hårda och att hon ska ha kalas i eftermiddag och att hon måste köpa fler bananer bara för att persikorna inte hinner mogna på 3 timmar. Tantjäkeln gick och käkade vindruvor sen och smaskade högljutt, bara för att hämnas. Det är HENNES fel, den där dååååliga sommarjobbarens fel, att persikorna är hårda och inte mjuka. Jag blev i alla fall väldigt paff när den lilla krulliga och bitska (egentligen ganska söta) tanten puttade till mig. Hmpf. Dagens pensionärer.

Ingen himmel räcker till

Peggy Lejonhjärta gör den finaste musiken jag vet. Jävlar ja. För jag är bara så imponerad. Imponerad av livet. Imponerad av hur det svänger hit och dit. Och hög man kan bli av det. Och även om jag är trött och somnade klockan 5 i förrgår då fåglarna började vakna och att jag somnade 3 i natt och har gått upp halv 9 båda dagarna så lever jag. Som bara den. Fredag kväll var det snurra runt på krogarna. Upp och tappa gurka under bilen på ICA. Fest på kvällen med stor grill, piggelindrinkar och ljuva livet. Mina älskade popsnören, naturare och själsfränder. Mitt älskade band. Och flytta till Göteborg. Skaffa ett liv. Starta ett sjukt bra popband a la Hellström/Lejonhjärta/Johansson. Och livet finns. Visst gör det det. Och jag ska köpa en stålsträngad gitarr för pengarna som gudmor sparat. För man ska leva för stunden, det har hon lärt mig. Och ingen himmel räcker till. Vet du vad du vill?

Tjugo i fem, by the water

Indiepop-pojkar kan få mig att dö av förgiftning. För de är så hänsynslöst snygga. Och som jag.

Vadårå...

Jag har blivit gammal. Riktigt gammal. Eller ja, det beror ju på hur man ser det. Nu får jag helt plöstligt köpa folköl (Alla jublar. Sen när är öl gott?). Får även ta körkort, vilket jag gör allt jag orkar. Uppskrivning is da shit. 61 av 65 och jag befäster min mallighet som teoriprivatist. Eller. Lite i alla fall. Jag vet. Jag vet... Sen får man gå på krogen. Det ska jag göra på fredag. Och så får man rösta. Ska jag allt göra det också. Men känner jag mig speciellt vuxen? Näe. Inte någonstans.

Och så blev jag firad lite extra idag. Med gamla kokosbullar. Överallt. Haha liksom.

Födelsedag

Klart bästa födelsedagsmorgonen på.. tja.. 18 år! Just för att jag alltid annars lyckas förutse exakt vad jag ska få i present. Och det är alltid lika spännande. Eller inte. I år var jag till 99% säker på att jag skulle få ett presentkort på en gitarr (eftersom jag råkade ringa när mor befann sig på Törnbloms). Men nä. Paket nr ett trodde jag var en vinflaska. Det var kylvätska. Sedan blev det en tvättsvamp. Och en till. Och en till. (Varför fattade jag inte redan här?) Och en till. Och en till. Och låsmedel. Och en wunderbaum. Fick även den där bandhandboken jag önskat mig. Och ett diadem. Och en bil.


Fatta!!! En alldeles egen BIL! Har fortfarande inte sett den. Men det är en blå golf. Skruttig. Liten. Underbar. Den ska bara gå igenom besiktningen (hrm), sen så! Och så ska jag fixa det där... Uppskrivning eller vad det heter.

Snart

Okej. Delvis panik, delvis lättnad. Vill jag bli vuxen? Har nog inget val. Bara ett par minuter kvar, sen finns det ingen återvändo. Det ska skrivas ett nytt kapitel, som förhoppningsvis blir jäkligt bra. Får man önska sig lite kärlek, underbara vänner och ett lyckligt liv? Jag har en del, men jag tror resten finns där. Mindre än en timma härifrån.

Det

Tänk er att ni sitter på en sten. Det är bara tomt. Det ösregnar. Kläderna klibbar fast. Kallt. Tyst. Ensamt. Fruktansvärt ensamt.


Ensamheten är rätt skön. Fast bara om man får vara ensam i fred. Alltid finns det någon som gnager på samvetet. Ditt fel. Du är dum.


När fan ska jag inse att jag bara är en människa? En liten prick som av någon anledning fått ett medvetande. En liten prick som gör allt för att livet ska bli så där fluffigt och trevligt som man tror att det ska bli. Men det blir det inte.






Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej


Men ingen, ingen, ingen hör...





På måndag är jag 18 år. Rymma? Jo, det finns funderingar. Herregud. Hjärtat talar nog sant. Det finns något större där ute. Det och jag.

Tändsticka i världsrymden

Hela veckan har det varit hjärtat i halsgropen. Hela veckan mest bara robot robot. Invanda mönster. Utåt tror folk att jag håller på att förgås. Kanske är det så, kanske inte. Men det finns en liten gnista, en liten liten tändsticka i världsrymden.


Utsidan gör en sak. Slänger sig hejdlöst in i och väcker förhoppningar hos folk. Stackars satar, det måste göra ont. Utsidan är mjuk, men fruktansvärt hjärtlös. Hjärtat är någon helt annanstans... Skickat på evighetsposten till någon. Frågan är bara när evigheten tar slut. Och skulle det vara så att den inte tar slut, så lär hjärtat kastas hit och dit med den gula postbilen för alltid.


Kanske har jag hittat vad jag letar efter. Kanske. Det gäller bara för postbilen att hitta dit.

Intressant diskussion

Matilda: "Ätrafors är så jäääkla indie!"
Johanna: "Ja verkligen, fy för att bo i Ljungby! Det är heeelt ute!"
Matilda: "Ljungby är så mainstream."
Johanna: "Ja, fy faen!"


Två ögonblick senare.


Matilda: "Allt är så indie nuförtiden..."

Dagens lista

Dagens dagenslista

Dagens radiokanal: P3. Räddade helt klart min eftermiddag. Annars brukar Rix FM bryta ner min själ innanför plåtlådans väggar. Rix är, för det mesta, den enda kanal som går att få in. Dessutom verkar inte mina jobbarkompisar vilja lyssna på något annat för delen heller...

Dagens dilemma: Varför är de irländska kossorna mycket fetare än de svenska?

Dagens smak: Choklad. Helt klart.

Dagens låt: Du var min armé. Helt klart. De körde föresten en sjukt rolig sketch på P3. Något i stil med: Är dina favoritplattor Isola och Hagnesta Hill? Då har vi plattan för dig! Robert Wells tolkar kent. (Ett piano spelar Musik Non Stop som övergår i ett hysteriskt solo á la Fluffet). Helt sjukt kul! I alla fall när man är uttråkad.

Dagens problem: Komma på ett riktigt klockrent solo till Loneliness. Det gäller att ta steget från kompgitarrist mot sologitarrist.

Dagens ord: Hybridgitarrist.

Dagens klagomål: Jag borde operera bort mina halsmandlar. De gör ont.

Pulveriserad

Jag har världens största tålamod. Jag tolerarar, sväljer och smälter det mesta. Idag funkar det inte. Stopp i halsen och komma upp igen. Världens stressigaste dag på jobbet. Bort med en person och hundra pallar att plocka. Samtidigt som man ska vara trevlig mot otrevliga kunder. Och hjälpa de två nya i frysen med var allt ska ligga. (Observera att de två bär varenda låda tillsammans. Observera också att jag inte brukar umgås med frysta kycklingar.) En del har inget vett i kroppen. Åker hem. Blir nästan en spaghettihög på trappan. Äter. Tänker duscha, men kommer på att jag vill bada.




Först bara halvljummet vatten. Johanna börjar tappa upp det och ber mor att koka vatten.
Paus.
Johanna börjar bada, men inser att vattnet knappt täcker hälarna.
Andas.
Går upp ur badet och tappar i mer vatten.
Tålamod.
Proppen är tydligen ute. Inget vatten kvar.
Aggro.
Det ljumna vattnet i kranen är iskallt. Börja hinka vatten från tvättsället där vattnet är varmt.
Ännu mera aggro.
Hundra ösningar senare är vattnet nästan kallt och badkaret halvfullt.
Jag dör.
Hopp i och hoppa ur två sekunder senare.





Tillåt mig skratta. Ha ha ha. Det var ett kul skämt! Kan ingen bara sluta jävlas med mig nu? Det räcker. Ha ha liksom. Jag tror jag behöver något att sparka på.

Marit Bergman på Majas

Gårdagen var... Äh. Det går inte beskriva den. Jag och Ellen på Marit Bergman. Indieprinsessan, världens bästa förebild och helt fullständigt underbara och coola Marit. Först flummade vi runt på stranden en stund. Piknickade och skuttade runt i sanden. Hur mysigt som helst tycker jag i alla fall. När klockan började närma sig halv nio drog vi till en toalett. Där hittade vi en Maritaffisch som vi var tvugna att beslagta. Jag gömde den, mycket diskret, i en buske. Sen gick vi bort till Majas. Stötte på ett litet *hrm* problem. Fröken Johanna är 18 år. Minus två veckor. Var hur lugnt som helst när jag och Hedda såg Håkan förra året. Inte en jäkel som kollade leg då. Nu däremot... Jag är inge vidare på att ljuga. Men jag förskte allt vad jag orkade. Ibland måste man liksom. Som tur var dök Anna uppe med sin pappa. Fick gå in med dem som tur var. En sån liten detalj skulle inte få förstöra. Vi var sjukt laddade!



Mattias hade glömt sin munsynt eller vad det heter på hotellet, så Marit Bergmans nästan akustiska trio var lite försenad. Men den som väntar på något gott.. Under hela kvällen stod vi max 1,5 eller 2 meter mitt framför scenen. Ingen som knödde eller någonting. Ruset och euforin som skapas på Majas är så unikt. Musiken åker rakt in i själen. Att stå på scenen där måste vara fantastiskt. Marit körde en del gammalt, men också en hel del nytt plus någon b-sida. Först gick de av scenen, men det var riktigt självklart att det skulle bli extranummer. Jag sa att I will always be you soldier måste spelas. En av absoluta favoriterna. Och tror ni inte de gör det? Jo. Självklart. Det blir slutet på extranummer-biten. Låten lyfter i en mäktig allsång där publiken helt tar över, trots att den är så liten. Herregud. Halleluja moment. Sen blir det extraextranummer. Highway to hell som trion inte kört på länge länge. Marit frågar publiken efter texten. Känns bara sjukt avslappnat. Sedan träffar vi Marit. Och jag blir bara mer och mer övertygad.

Vi hade ju en affisch. Det gick ju inte. Antingen skulle den sparas till kommande tillfälle eller delas på mitten systerligt. Nä. Vi var tvugna att ha en till. Vi kollade igenom hela Apelviken. Sen kom Ellen på att hon sett en på vägen. Vi letade igenom Varbergs största rondell, men där fanns ingen. I nästa rondell fanns ingen heller. När vi gått en bit till så, taadaaaa, hittade vi en affisch på baksidan av ett cirkusplank. Den var inte ens häftade i pannan som den andra. Sjukt najs. Kolla in min bilddagbok. Har lagt upp en massa foton där! http://virvelvind.bilddagboken.se/