If i only could relax in this confusion, if I could dance with you the way we used to

Allt känns bara sjukt... öh... tragiskt? just nu. Sliter häcken av mig på jobbet. Folk sliter och drar i julskinkorna och sillburkarna. De pälsbeklädda damerna frågar efter grönkålen när jag står och fyller på den. Plötsligt tycks aladåb vara synonymt med handgranat.

Jag och min kära vän Hedda hade kommit på en sjukt bra idé till studentfesten igår. Hackspetten i Kalle Ankas jul skulle vi bli. Sen blev Humlan sjuk och jag somnade. När jag vakande en halvtimma innan förfesten skulle börja kändes det inte så kul med Hackspetten längre. Det var ju faktiskt våran idé, tillsammans. Så jag hittade ett par renhorn och lite bruna kläder. Lekte taxi till en hel hög med människor den natten. Somnade. Vakande. Åkte till jobbet efter 5 timmar sömn. Kastade aladåber på minkbeklädda damer. Åkte hem. Blev omkörd av polisbil. Och nu sitter jag här. Fan vilket liv.

Jag har inte hunnit bestämma vilken av mina 56 tomtar jag ska uppe i år. Inga julklappar är inslagna. Det finns personer som förtjänar att få aladåber i huvudet, för tydligen är de mitt ansvar att se till att det händer något i folks liv. Skaffa något att göra. Hör av dig. Skaffa ett liv. Och så är jag ju ganska känslokall. Utåt är jag varm, men bara till en viss gräns. Vid gränsen står personliga kylskötaren och stänger dörren. Vidare kommer man inte. Stopp! Halt, här får ingen passera!

Likgiltig, trött och känslokall. Wow. Det är ju nästan så att statyerna på torget verkar mer levande. Kanske borde äta dagens tjugoförsta julgodis och sova. Förhoppningsvis har jag kommit på en lösning på hur man bli varm inifrån och ut istället för utifrån och in imorgon när jag vaknar. Eller så kanske morgondagens umgänger med julmaten och de hemska julmatsköpande kunderna har svaret.

Allvarligt talat: Alla hatar egentligen julen, så varför slopar vi inte bara den?