Maslow

Min hjärna är möööör. Gick upp aptidigt och gick en promenad för att sedan sätta mig med Emma på biblioteket och plugga. Och där har vi suttit. Sida upp och sida ner. Tog dock en välbehövlig paus där en sjukt lyxig sallad med valnötter, kyckling och chèvre intogs. Traskade runt en stund på julmarknaden i Haga, som i och för sig inte var så mycket till julmarknad men som däremot innehöll en hel del annat. Som människor till exempel. Massor med människor. Och blåsorkestrar! Hela två stycken. Jag blev jättefascinerad.

Nu är jag inte riktigt lika fascinerad längre. Reptilhjärnan har kickat in eftersom ordinarie blivit överbelastad och tagit en restresa till jagvetintevart. Jag fryser om fötterna. Behöver kärlek. Behöver ett varmt bad. Behöver popcorn.

Så får det bli. Popcorn i soffan i brist på annat. Kanske borde slå på tv:n? Händer inte särskilt ofta att den står på. Har ingen koll alls på vad som går på lördagskvällar.

7 dagar imorgon

Tentandet brakar lös nästa lördag. Ser ändå fram emot att man har fyra timmar på sig att göra den, istället för en hel veckas hemtentaångest. Men på ett sätt ser jag inte fram emot den. Psykologi är otroligt intressant. Jag vill liksom inte att halva kursen ska vara färdig alla redan. Får jag för stora cravings kan man ju alltid ta ett sabbatsår och endast läsa psykologi eller läsa en master, eller helt enkelt gå till biblioteket och låna en bok. Fast det hjälper inte riktigt. Psykologilärarna är liksom en del av paketet. De är guld. Och psykologiska instutionen är som en egen liten hemtrevlig värld. Me like.

Allas vår drottning

Marit Bergman fortsätter att skänka finfin musik till världen. Månadens låt är en duett och heter We're not gonna take it. Gillar att låtarna mer och mer kryddas med lite folkinslag och fina stämmor. Keep up the good work Marit!

Vid horisonten

Nu är det nära, fruktansvärt nära. Jag kan nästan ta på det. Allt ligger nu i händerna på en människa som ska trycka på en grön eller en röd knapp. Ja eller nej. Himmel eller pannkaka.

Båda parterna har förutsättningarna. Intervjun är avklarad. Min andra, ever. Och förhoppningsvis kommer jag hoppa av lycka nästa vecka. För det ska bli mitt. Jobbet.

Jag är mest väldigt ostrukturerad och lullar runt och har inget mål och tänker och hoppas och

vill men lyckas inte
ta mig någonstans
vilja något helt och hållet
bara nästan

en tanke i huvudet
eller flera
på dig och det du gör
i ett försök att nå dig

Anna Maria Espinosa- Glowing with you

Strandad

När jag och min vapendragare varit i Thailand en månad ville vi hem. Nog för att Thailand är ett schysst ställe och så, men vi hade ju inte varit hemma ordentligt på 9 månader. Efter att vi prutat ner vår taxiresa så mycket att vi trodde vi skulle bli avslängda någonstans på motorvägen av den ilskne chaffisen, kom vi äntligen fram till den enorma flygplatsen. För den är verkligen big bauta. Ett glaskomplex fyllt med Sawadee Kaaaahhh-ande damer, rullband för att det är så långt att gå mellan en gate och en annan och turister. Överallt turister.

Jag minns att golvet vart hårt och kallt. För vi fick vänta där länge. Jag minns inte hur länge, men länge nog för att den tappraste backpackers skulle kollapsa. Jag tycker synd om de här stackarna som är fast. Just där. På det iskalla och hårda golvet i varma Thailand.

Positiva gatan

Morgonen fördrevs genom ett vankande fram och tillbaka i väntan på resultaten från organisationsteorin. Inga koppar med kamomillté kunde lugna den oroliga själen. Inte ens ett försök till avreagering på gymmet klockan 8 morgonen tycktes hjälpa.

När dagens föreläsning började hade tentaresultaten fortfarande inte kommit ut. Hjärnspöket höll sig dock på behörigt avstånd. Det var längese jag fick träffa alla klasskompisar och märkte att jag faktiskt saknat dem. I pausen visade det sig dock att resultaten dykt upp på portalen. Jag ville inte titta. Väntade och väntade men gjorde det till slut.

Första 15 poängen är säkrade! Halleluja. Dags att lämna sociologin bakom sig och fokusera på psykologin. 12 dagar kvar till nästa tenta.

Sen ansåg jag att dagen var fulländad och åkte och handlade. När jag samlat ihop mellanmjölk och bananer och allt vad man kan behöva ställde jag mig i kassakö. Jag blev tvungen att gå ur kön. Inte förän jag ringt mamma kunde jag återgå till kön. Lätt skakig och förvånad.

Vilken dag. Det är konstigt hur saker kan sammanfalla. Jag kokar risgrynsgröt och försöker smälta saker och ting. Ingenting i världen är lätt, men med rätt inställning kan man nog göra vad som helst.

Du vet så mycket och så lite om mig

Tåg är fascinerande må jag säga. Alla är på väg någonstans. Ett par norskar är på väg hem, några på väg mot första klass ser ut som om de ska på semester, en halv kupé med medelålders män med varsin plåtburk i handen är uppenbarligen på väg hem från Danmark och min bästa kompis gamla pojkvän är på väg till samma stad som jag. Det svämmar över av folk. Väskor längs gången, svettiga konduktörer, kissnödiga medelålders män på väg från Danmark letar efter en fungerande toalett och barn skriker. Mitt i röran sitter jag.

Det har varit en bra helg. Upptäckte hur skönt det är att vara på besök i den lilla staden vid havets nattliv, att inte vara en permanent del av det. Allt är så utstuderat. I minsta detalj beräknat. Alla vet allt om alla. Det är viktigt vilka man hälsar på och vilka min inte hälsar på.

Massor av människor jag inte pratat med på länge länge. Inga nära vänner, men människor jag lärde känna på den tiden jag var permanent. Folk som på något vis ändå spelar en roll. De gjorde mig glad. Värdet i att faktiskt komma tillbaka då och då är tryggheten. Trots alla koder finns det alltid någon att prata med.

När jag satt där på tåget började jag fundera på om jag någonsin kommer att bli permanent i den lilla staden igen. Nästa sommar är ju en möjlighet. Eller en risk. Hoppet om att få uppleva en sån där sommar med ändlösa nätter, dans och cykelturer i soluppgången sinar inte. Samtidigt infinner sig känslan av att vilja prova något nytt. Att ständigt vilja vara på väg.

Mini me

Vissa saker är ganska flexibla. Som det där med att vara vit till onsdag. Vissa saker går helt enkelt före. Som att festa med min mindre version. Vi måste ju celebretera att hon äntligen blivit 18!

21 november

Det snöar utanför fönstret. Bakgrunden är klarblå och det är något väldigt... stillsamt över det som ligger utanför huset. Eller dom som vilar där.

Du och jag måste bli bättre på att lägga oss i tid

Vit Päls är lite som indiens Björn Rosenström. Den stora skillnaden är nog att Vit Päls texter är närgångna på ett smart sätt. De är enligt rykten ett ganska odefinierbart kollektiv bestående av en massa småband. Klasskamrat, tillika festiavlarrangör i de småländska skogarna, tipsade om att de spelar på Kontiki den 30:e och att det kommer att bli lajbans. Och visst kommer det att bli det. Ser fram emot lite eufori och dans. Det var ett tag sedan. Häng på vettja!

Popsicle - Sunkissed

Det här är egentligen riktigt bra (och ni kanske känner igen rösten från videon nedan?). En sak är dock ett faktum. Låten är för evigt märkt: Nile City 4 life.

Tidsfördriv

Oj oj... dags att ta tag i något. Har provat kläder. Konstiga kombinationer. Så som man alltid gjorde när man var lite yngre. Det finns ett kort på mig, 5 år, i mammas högklackade svarta pumps, en enorm landstinget t-shirt med skärp i midjan och solglasögon. Ni vet vart nivån ligger. Ett tecken på att jag försöker fördriva tiden. Ännu ett är att jag surfar runt på olika skivbolags hemsidor och laddar ner fria mp3-filer. Och att jag surfar runt på youtube. En godbit till, sen är det dags att rota runt lite i mina böcker.

Andreas Mattsson - So old it's new

Änna go gôbbe de dä du, å ser genom allt de gôr han

Det läskiga med att ha seminarium med en psykolog är inte att man ska svara fel. Det finns ju inte alltid så mycket rätt och fel i psykologin, mest teorier. Är man delaktig och lite lagom påläst så fixar det sig, med all säkerhet.

Men på något vis blir jag misstänksam. Tänk om han har ett vapen som ingen annan har!? Han ser rakt igenom oss allihopa. Analyserar oss och vet mer om oss än vad vi själva vet. Tänk om jag avslöjat något?

Så är det självklart inte. Psykologer har nog inte röntgensyn. Men tanken bara slog mig när han spände ögonen i mig. En del har verktyg som man själv inte har.

Med fanan i handen

Har haft en batteriladdningsperiod nu. Höstlovet tömde energireserverna både psykiskt och ekonomiskt. Det tar tid att komma igen. Rent mentalt kan jag nog säga att jag är ikapp. Lite avstressning, fasta rutiner och ett par timmar med gitarren så är saken biff. Att jag dessutom fått in en träningsrutin som innebär att jag tränar varje dag, utan att tycka det är jobbigt att släpa mig till träningen, vilket är otroligt positivt. Hittils den lättaste hösten hittils. Om en höst nu kan vara lätt. Peppar peppar.

153 kronor och 5 dagar. Det går. Med tanke på att det enda jag köpt sedan helgen är en kursbok, så lär det inte vara några problem att klara lika lång tid till. Jag har matlådor för 5 dagar i frysen och pasta för en månad i skåpen. Och blåbärssylt. Dessutom ska helgen spenderas i Falkenberg. Pepparkakorna som jag tänker baka kan få agera nödproviant. Inte så dum sådan.

Drömmarna och hoppet tar mig framåt. Men jag börjar ana det: varje dag får mer och mer en mening. Och det är schysst. Riktigt riktigt schysst.

Shelter from the storm

Lite innan middag fick jag ett sms och ett knastrigt samtal från Hedda, på flykt från Den lilla staden vid havet. En timma senare satt hon på min soffa. Det är så skönt med en del. Tiden har liksom stått still i vår värld, samtidigt som allt runt omkring rör sig. Och nu ska hon iväg till la franski alpinus och leva livet en vinter till. Till helgen flyr jag hem till den lilla staden. Idag sa vi hej, men hej då tänker jag nog inte säga förän till helgen.

Vi stack ner mot stan, jag drog mig iväg för att spela lite fotboll och mitt sällskap åkte vidare mot nya äventyr. Det tenderar mer och mer att vara jag och killarna på fotbollen. Helt klart en utmaning, men en utvecklande sådan.

Någon påstod att jag är med i en sekt mot tv-tittande. Men vem behöver tv när man ha Dylan i stereon?

Sesam

Det har uppenbarat sig nu. Precis vad jag vill ha. Det passar mig som hand i handsken, eller nej.. nej.. ännu bättre! Det geografiska läget är perfekt, arbetsuppgifterna verkar schyssta och det handlar om något jag brinner för.

Och när jag brinner för något ska ingenting få stå i min väg. Jobbet ska bli mitt.

Fler vagnar på tåget, tack!

Lite surt att Anna Ternheims spelning på Röda Sten varit slutsåld sedan länge. Lite kontrast mot när hon värmde upp för Joseph Arthur på den lilla källarpuben Cabaret Voltaire i Edinburgh vid den här tiden förra året. Knappt ingen visste vem hon var. Och tur var väl det, annars hade jag och Ellen inte fått reda på vilken sympatisk person hon är. Vid ett litet bord satt hon och signerade en och annan skiva och pratade om Schweiz, vill jag minnas. Här i Sverige hade det nog krävts lite mer kravallstängsel. Inte för att Ternheim är typen som behöver ha ett kravallstängsel. Men ni fattar grejjen. Typ.

Skrothörnan

När musklerna är trötta kan hjärnan äntligen få tänka igen. Funderar på att börja varva gymmet med lite pass. Fick nog av gänget som skrek könsord i skrothörnet under en timmas tid. Tanterna på gympapassen skriker i alla fall inte könsord. Eller vad vet jag? Det kanske finns en massa snuskiga tanter? Ja ja. Lite variation är nog bra.

En kopp té och lite psykologiuppgift om en stund.

Du skulle vilja

Tillfreds. På något vis är jag i fas med mig själv idag. Jag vet vad jag vill. Bäst att glida på så länge det varar! Nu ska jag rulla iväg till gymmet. Tyvärr verkar min cykel Gunilla har råkat ut för en lättare misshandel. En avsliten baklampa borde bestraffas med ett par dagar bakom galler.

Slow Club- Come on youth

Ännu ett tips

Celestial har lite nya låtar på sin myspace. Det är inte riktigt lika mycket shoegaze som innan, fina slingor och väldigt vackert. Nästan så att man vågar tro på framtiden trots att det är November. Har väldiga cravings efter deras nya album. Men icke, icke!

Blind Terry

Det här är hemtrevligt och fint.

Fångad

Under bron

Det finns folk jag saknar för mycket just nu. Vänner på olika håll. Nere vid vattnet känns det som om man befinner sig lite närmare. Hamnen tar folk någonstans. Vattnet binder ihop världen. Någon sa att människan består av 65% vatten, eller var det 90? Nej, gurkor är vi inte.

Inte är det konstigt att det är till vattnet man söker sig. Det är ju det vi har gemensamt. Och jag skulle nog kunna skicka mig själv som en flaskpost. Jag orkar inte vänta ända till juldagen. Det är för långt bort. Vänta. Bara vänta.

Röda Sten

Möt mig där båtarna rullar ut, senare idag...

Frigolit

Har äntligen bestämt mig för att lämna sängen. 13 timmar i sträck, med undantag för intagandet av soppa och ett par pepparkakor, har jag spenderat under mitt fluffiga täcke. Höjden av lathet. Mycket välbehövligt. Har haft den underbara boken Arbetsgrupper- Från gränslösa team till slutna rum framför näsan sedan i förmiddags. Jag sover jättegott under den. På något vis är den lagom tung och skärmar bort ljuset från fönstret. De borde skriva det på framsidan. Arbetsgrupper- Från gränslösa team till slutna rum, eller hur du bäst sover bort en hel söndag.

Var på en trevlig fest igår, pimplade vin, diskuterade grupperingar i klassen (typiskt personalvetare...), diskuterade halländska dialekter (det heter Falkenbäj, inte Falkenberg), lämnade den trevliga festen, irrade runt på stan en stund och bestämde mig sedan för att åka hem.

Man bli knepig av vin. När jag kom hem kändes det som om någon ökat lufttrycket i mitt huvud med ett par bar. Fylllt det med frigolit. Knökfullt. Kanske är det vad de kallar för vinskalle? Kunde inte somna och bestämde, för plånbokens, leverns och det allmänna välbefinnandets skull, att jag ska vara vit tills csn trillar in. Bra Johanna.

The Castle Garden 8/11

Kaktus i celibat

Min kaktus är döende. Med tanke på att en av mina favoritsysselsättningar är att vattna mina blommor börjar jag misstänka att jag gett den alldeles för mycket kärlek. Alla de andra åtta förökar sig som om de fått för mycket av fönsterträdens viagra; knakar, växer och skjuter skott.

Intresseklubben antecknar.

Ett plus ett

Folk droppade av. Vi droppade av från klubben. På vagnen hem från Vasaplatsen började jag fundera på varför jag fått för mig att följande morgon skulle spenderas i en beachvolleyhall. Regnet slog mot rutan och jag simmade i melankoli. Och överallt dessa par. Småfulla lutar de sig panna mot panna, kysser varandra ömt och ser barnsligt lyckliga ut.

Eller så skriker de åt varandra. Någon håller fast sin hysteriskt gråtande flickvän och försöker gulla henne till rätta. De bli sams igen. Åter ett plus ett är lika med ett istället för ett plus ett är lika med två. Så bra då.

Vagnen släpper av mig ganska många hållplatser från hemma. Löven fastnar på mina skor. Varning för halka. Gatlyktorna vajjar. Hemma sitter gatlyktorna på stolpar, i Göteborg hänger de på trådar. Somnar 03:07, klockan står på 08:20.

När jag vaknar vet jag inte riktigt vart jag är och varför min snart döende telefon börjar vissla på Young Folks. Jag önskar att telefonen vore död. Hittar lite müsli och en skvätt mjölk i kylskåpet. Det står även två öl i det nästan tomma kylskåpet. Jag kommer på vad jag gjorde igår. Det måste ha varit lite fest här. Hittar en halvpackad väska med ett ett par surfshorts, som mest påminner om Thailands stränder. Just det ja. Beachvolley var det.

Väl där inser jag varför jag valde att trotsa Herr Ågren. Helt sinnes kul med volleyboll. Hade jag haft tid hade jag börjat träna igen, med all säkerhet. Kicken har gjort min dag.

Svanen i Parken

Plagiat. Kopiera. Göra om. Härma? Jo, jag hade tänkt stjäla den här bilden från Emmas blogg. Men nej, blogger jävlas lite med mig. Det blir inte alltid som man vill. Hur som helst var det väldigt trevligt med lite förfestmys hemma hos mig på våning 4. Drog oss till Jazzhuset för att se Parken.

Visst fanns det ett par ljuglimtar på Jazzhuset igår. Musiken var bitvis bra på dansgolvet och förväntingarna på Parken var från min sida rätt stora. Men bandet borde nog sätta sig och knåpa lite på nya låtar innan de ställer sig på scenen. Hade alla låtar hållt samma standard som Jag har varit vilsen Lisa hade saken varit biff. Nu känns det hela mest halvfärdigt.

Rum

Något plugg har det då inte blivit idag. Har, förutom dagens råa fotbollsdrabbning, endast ägnat mig åt att njuta av hur luftig min lägenhet helt plötsligt blivit. Börjat på en låt om min förvirring. Sprayat badrummet fullt med kemikalier. Dammsugit. Lagat mat för en vecka. Tittat ut genom fönstret. Lekt med facebook.

Och jag som aldrig skulle skaffa facebook.

Imorgon måste jag dock förtjäna att gå på Parken på Klubb Svanen. Råplugg tåmarowl, slöa idag. Efter 8 dagar som trebo kan man nog förtjäna det. Lite andrum.

The Flying Scotsman

Han har visst för sig att han ska bli pilot.

Korsvägen

Jag står i en stor jäkla korsning. Mitt i kaoset. Antingen blir man påkörd av en spårvagn och känner att man helst skulle varit någon annanstans, eller så lyckas man hoppa på en som precis ska iväg och då blir allting bara rätt rätt rätt. Eller fel. Hur ska jag kunna veta?

Hade jag kört bil hade det varit lättare. Då styr man lite mer själv. Fast man kan ju fortfarande bli påkörd av andra. Sådana som vill något annat och som inte bromsar utan bara gasar. Kör utan ljus på dagen, och till och med på natten. Livsfarliga lagbrytare.

Mitt i den där korsningen vet man aldrig vad som händer. Det finns för många vägar att välja på, för många som rycker och sliter. Kanske skulle jag tagit cykeln istället? ENSAM är stark brukar det ju heta. Men då ramlar jag säkert. Slår mig hårt och ingen skulle hitta mig.

Eller så handlar allt bara om att våga chansa. Att kanske stå i vägskälet och kaoset och njuta av att det finns så många val. Jag kan göra precis hur jag vill. Nästan.

WV

Lavineffekt på den manliga fronten

Tro inte att man kan bli av med ett par skottar så där bara. Jag lämnade av dem på stationen i morse och tänkte "Tjaa, nu dröjer det nog en två år innan jag får se ena halvan i alla fall. Nya Zeeland ligger ju rätt långt borta".

Om sisådär tio minuter kommer de snart stå där. Bröderna. Utanför min dörr. Igen.

Så det är vä bara att plocka fram madrassen igen antar jag? Tur att jag inte brydde mig om att slänga upp den på vinden. Har man stått ut i 7 dagar kan man ju klara 8. Inga problem. He. Neischneisch. Jag skulle ju bara till gymmet ikväll. Och läsa socialpsykologi. Och tänka på.. nä. Nu räcker det.

Det har hänt en hel del konstiga saker idag. Men jag tror att det är trevliga saker? Jo, det är nog bra ändå.

Svenska för nybörjare

- Daryl, you're so bööööög.

Den yngre brodern öppnar ett skåp och hittar en flaska glögg.

- Glög is bög.
- No guys, glögg dosen't ryhm with bög.
- This glög is for bögs.

(Suck)

Gbg regn

Natten har spenderats på två soffkuddar i Sofias rum. Fem personer gick och lade sig klockan fem. Eller tja, en hade nog redan gått och lagt sig vid den tidpunkten... Innan dess fick jag tag i en gitarr. Det var längesedan. Korridorsfester är bra grejjor.

Och nu är vi hemma och vänder. Mitt inneboende herrsällskap envisades med att vi skulle gå till McDonkan och käka middag på väg hem från Sofias. Jag hatar McDonalds. Jag stod en bit ifrån och protesterade medans de käkade. Om cirka en timme ska vi se på GAIS-AIK i regnet. Ser redan fram emot varm glögg när vi kommer hem. November regn och rusk går rakt igenom allt och kan göra vem som helst apatisk. Det gäller att värma sig inifrån.

Kulturkrockeri

Det är lite som att vara med i någon konstig film. En trevlig, men lite konstig film. Igår var vi hemma i Falkenberg. På landet. Vi åt middag hemma hos farmor, kollade på kort och åt lite till. Farmor pratade på och vandrade runt som farmödrar alltid gör och jag översatte. Efter en sväng hos farmor tog vi oss in till stan. När vi började närma oss stranden gick Tomorrow is today på av en ren händelse. Vi lekte på stranden en stund innan vi åkte in till centrum och jag bestämde att vi skulle se Farväl Falkenberg. Väl hemma firade vi jul i November och åt Jansons frestelse och prinskorv. Jag, de skottska bröderna och mina päron. Vi tittade på kossor och traktorer och på Farväl Falkenberg den kvällen. Otroligt surrealistiskt.

Från Skottland till Sverige. Från storstaden till ingenstans. Tillbaka till storstaden.

Och Hello Saferide var bra. Men konserten var alldeles för kort och vi hamnade alldeles för långt från scenen. Hur som helst en nöjd Johanna. En sväng på Avenyyyyn där vi konstaterade att jag är systern och de är mina bröder. Jo, minsann. Det har jag nog märkt.

Två skottar och en vildvittra

Vi har varit svenska idag. Traskade in på Weekday och köpte fyra par Cheap Monday-jeans. Först en skeptisk min, sedan : amaaaazing! Efter det blev vi typ 8 år och sprang runt på Universeum. I 4 timmar. Hemgjorda köttbullar och lingsonsylt. Nu en stunds paltkoma, sedan en sväng på Andra Långgatan. Oh yeah.

Helrenovering

The tenta är i land! Inlämnad och för ett par veckor borta ur världen. Har i rena farten städat hela lägenheten med tandborste. Ska nu renovera mig själv och lyfta lite skrot på gymmet, det kan man förtjäna efter en veckas stillasittande arbete. Åhå jo. Minsann.

Snart!

Tillbaka i Götlaborg. Jag hatar trafiken på motorvägen, eller så är jag bara trött. Jag brukar ju gilla att köra bil. Har fått massor med mat och kärlek i helgen. Päronen dansade linedans för mig när jag kom hem, vilket framkallade århundradets skrattkrampsanfall. Släktkalas och allt vad det innebär. Sammanfattningsvis proppmätt och lycklig. Mellanlandade hos Emil och Åsa en sväng och fick senaste nytt innan jag körde hem. Välbehövligt.

Nu ska jag slipa på tentan och skriva källförteckning. Och efter klockan 12.00 imorgon är jag ledig. En hel vecka. Ledig en hel vecka. Herregud. På tisdag blir det dessutom två personer till i lägenheten. Mina 25 kvadrat blev genast inte lika stora. Men skoj ska det bli. Och intressant.