Du vet så mycket och så lite om mig

Tåg är fascinerande må jag säga. Alla är på väg någonstans. Ett par norskar är på väg hem, några på väg mot första klass ser ut som om de ska på semester, en halv kupé med medelålders män med varsin plåtburk i handen är uppenbarligen på väg hem från Danmark och min bästa kompis gamla pojkvän är på väg till samma stad som jag. Det svämmar över av folk. Väskor längs gången, svettiga konduktörer, kissnödiga medelålders män på väg från Danmark letar efter en fungerande toalett och barn skriker. Mitt i röran sitter jag.

Det har varit en bra helg. Upptäckte hur skönt det är att vara på besök i den lilla staden vid havets nattliv, att inte vara en permanent del av det. Allt är så utstuderat. I minsta detalj beräknat. Alla vet allt om alla. Det är viktigt vilka man hälsar på och vilka min inte hälsar på.

Massor av människor jag inte pratat med på länge länge. Inga nära vänner, men människor jag lärde känna på den tiden jag var permanent. Folk som på något vis ändå spelar en roll. De gjorde mig glad. Värdet i att faktiskt komma tillbaka då och då är tryggheten. Trots alla koder finns det alltid någon att prata med.

När jag satt där på tåget började jag fundera på om jag någonsin kommer att bli permanent i den lilla staden igen. Nästa sommar är ju en möjlighet. Eller en risk. Hoppet om att få uppleva en sån där sommar med ändlösa nätter, dans och cykelturer i soluppgången sinar inte. Samtidigt infinner sig känslan av att vilja prova något nytt. Att ständigt vilja vara på väg.