Trångboddhet (2)

På lågstadiet spelade vi blockflöjt med en bitter musiklärarinna från Kommunala Musikskolan. 10 stycken små ettor tutade sönder damens trumhinnor i ungefär två års tid. Jag kände att det var dags att uppgradera mig. Tvärflöjt blev valet. Tyvärr är mina läppar felkonstruerade och kan inte spela tvärflöjt. Jag ville skära av den lilla tappen på överläppen. Tvärflöjtskarriären varade i två veckor. Min nye musiklärare bestämde att jag skulle spela klarinett istället.

När jag gick i 9:an fick jag en gitarr. Efter det ville jag aldrig mer spela klarinett. Klarinettkarriären varade i 7 år.

Men nu kanske klarinett inte är så dumt i alla fall? Måste be päronen rota fram den ur garderoben och ta med den nästa gång. Klarinettsolo!

Shout Out Louds- Tonight I have to leave it (PSL)

Pengapung schlutt

Det går sådär med den ekonomiska diciplinen. Den har inte helt och hållet skenat iväg. Eller så läcker den som ett såll. Jag vet inte. Egentligen är allt jag köpt väldigt onödigt. Därmed inte sagt att det är obehövligt!

Råkade slinka förbi Bengans och inhandlade Jens Lekmans When I Said I Wanted To Be Your Dog. Han är som bomull för själen. Köpte en rutig skjorta igår. Ganska onödigt, med tanke på att jag inte längre har koll på hur många rutiga skjortor jag har. En svart topp råkade också slinka med i rena farten. Men det var en sån där tröja som man blir snygg i. Klassiskt snygg. Och så köpte jag ett par nya jeans idag. Faktiskt befogat. De andra faller samman.

Kan undra om det finns tuggben för människor? Jag behöver sysslsättning.

Trångboddhet (1)

Ibland ändrar sig volymen på min cd-växlare utan att jag gjort något. Min första tanke var: spöken! Tanke nummero två var: jag har inte råd att lämna in manicken på lagning. Sedan insåg jag att grannen vägg i vägg antagligen också har en JVC.

För 10 minuter sedan sällskapslyssnade jag på Håkan. För 2 minuter sedan startade discot. Shake it!

Tro och tvivel

Stod inte ut med mig själv och alla tankarna. När jag bollat dem i huvudet tvåhundraåttiosju gånger fick jag nog. Tankarna studsar alldeles för bra mellan väggarna i lägenheten. Jag har inga tavlor på väggarna än. Drog på joggingskorna och bara gick iväg. Det har gått en vecka nu. En vecka och en dag.

Man kan se havet inte så långt ifrån där jag bor. Fint.

När man inte har något att göra får hjärnan för mycket näring. Övergödning är ju dödligt på lång sikt. Kvällens energi kommer antagligen läggas på att spika lite på min snurrfåtölj. Eventuellt koka lite päron eller äppelmos av all frukten som ligger i kylskåpet. En smak av farmors trädgård. Och om jag vågar, kanske kanske, ringer jag dig.

Pennan är din

Långsamt långsamt kan man skymta något vid horisonten. Så här många lösa band har jag nog aldrig knutit på ett dygn. Vilka som kommer att bli starka och hålla spelar faktiskt ingen som helst roll just nu. Jag bara njuter av att bygga upp något från början. Ett helt blankt och jättefint papper med en enkel skiss på. Vackert gjord, men lätt att sudda ut.

Gårdagens smygpub, med drygt en fjärdedel av oss 80 blivande personalvetare närvarande, gav helt klart mersmak. Utanför fiolaffären på Övre Husargatan stod vi och väntade och väntade. Som tur var blev vi hämtade av ett par tvåor som sa att de angett fel adress. (Vad hade vi gjort annars? Suttit oss på en parkbänk i Slottskogen?). Vi började på Sociologen och drog sedan vidare till två krogar i Vasastan. Ett riktigt gott gäng med öppna och pratglada människor! Dessutom väldigt intressant att prata med tvåorna och några av treorna. Man börjar liksom få ett litet hum om vad allt kommer att handla om. På måndag börjar det på riktigt.

Orange Grammofon

Gratis är gott. The Second Band bjuder på senaste sången No Song på MySpace. Konstaterar även att gamla låtar som till exempel Bellystings and Sunshowers fortfarande sitter där de ska.

Nu ska jag ta den röda och punkterade cykeln Gunilla och åka på cykelrunda bland spårvagnsräls, alléer och jourlivs. Jag är i stort behov av en orange lampskärm.

Tjoho!

Mina favoriter Fanfarlo ska spela in sitt debutalbum! Läsa om det här

Paltkoma

Dagens uppdrag: samla in kurslitteratur.

Jag har åkt spårvagn idag. Och buss. Och ännu mera spårvagn. Hämtat en tjock psykologibok. Kollat på folk i ösregn vid Korsvägen. Hälsat på hos en blivande personalvetartvåa och införskaffat en dryg handfull böcker. Verkar intressant det här!

Är dock fullständigt utkörd och jättetrött. Gårdagens fylla frysen-mani och kapplöpning i Slottskogen verkar ha tagit på krafterna. Nu är magen full av potatisplättar och 74 procentig choklad. Det är helt klart bud på att jäsa med datorn och Nile City i soffan.

Omkörningsfilen

Efter bullbaket fick jag för mig att springa en runda i Slottskogen. Det visade sig att fler tänkt samma tanke som jag. På lång sikt kommer det att ge mig grym kondis. Imorgon däremot lär jag få uppsöka närmaste ålderdomshem för att få låna en rullator. För det går ju inte springa långsammare än alla andra.

Go kväll

The Essex Green är good shit. Jag har druckit för mycket te. Jag är sugen på dans. Det är typ tisdag.

I just don't get it.

Hemmafruliv

Det faktum att jag är en kvällsmänniska framkommer extra tydligt när jag inte har några tider att passa. Ge mig en vecka och jag äter frukost till middag. Framåt 8 på kvällen börjar jag bli effektiv. Så har det alltid varit. Det är efter 10 som alla stordåd begås.

Dagens stordåd måste alltså ha varit pappershögen med försäkringsbrev, terminsbetyg från HT-04 och kvitton från Sainsbury's. Resten av papprena i högen blir kanske identifierade imorgon natt.

För övrigt verkar mina grannar väldigt tysta, eller så är väggarna otroligt välisolerade. Eftersom jag är rättså sällskapssjuk just för tillfället lyssnar jag på musik hela tiden. För var dag som går höjer jag volymen ett snäpp. Än har jag inte fått besök. Men imorgon kanske närmaste grannen kommer och knackar på? Hoppas hoppas. Han kan få äta av bullarna jag tillverkat idag.

Jag har sprungit in i kanske en handfull grannar vid det här laget. Större delen är utbytesstudenter. Igår pratade jag lite med Österrikaren i cykelbyxor. Han hade en kastrull i handen och var på väg ut genom ytterdörren. (Eventuella användningsområden för kastrullen; skyddshjälm alt. mordvapen). En italiensk dam med sin resväska i gul gladpack har även hälsats artigt på. Bra grannar, med all säkerhet.

Soffdag

Havregrynsgröt med extra firbrer till frukost, Anna Ternheim i stereon och grått regn utanför fönstret. Joggingturen i Slottskogen får ge vika gör någon av mina hemmafruaktiviteter.

Anna Ternheim feat. Fyfe Dangerfield- Lovers Dream

Augustihimlen

Eftersom Majorna är fullt av alternativa ekologiska återanvändningsbara grönsaksaffärer, små jourlivs, Coop Extra och überdyra Ica Nära fick jag för mig att åka någonstans och storhandla. Det är ju så man sparar pengar säger de. Willy:s i Gamlestaden verkade jättelätt att ta sig till med 11:ans spårvagn tyckte jag. Sagt och gjort.

När 11:an rullar in består spårvagnen av just en vagn. En sillburk av rang. Jag åker och åker och åker. Till sist känns det rätt att hoppa av. Lite lagom långt bort. Jag frågar mannen i tobaksaffären vart jag ska gå. Han bara skrattar åt mig.
"- Haha, Willy:s säger du?" (Han pratar på ett okänt språk med sin kollega, tillika kusin.)
"- Ja, hrm.. hehe"
"- Vill du gå? Det är bara tjygo minuter härifrån!"
"- Ehm, jo, visst! Jag kan gå!" sa jag hurtigt.

Lite väl hurtigt. Mannen blev jätteentusiastisk och började vifta med armarna. Vi gick ut utanför den lilla affären och han började peka och beskriva vägen. Jag nickade och förstod precis. Färden började.

Jag gick igenom ett bostadsområde, över en åker och kom fram till en kyrkogård. Kvibergs Kyrkogård. Den största kyrkogården jag någonsin sett. Det tog mig säkert en halvtimma att knata förbi alla massgravar med franska soldater, sega fiskare, sluga torghandlare och runda hemmafruar. Med lite hjälp från de få människor jag träffade på vägen lyckades jag ta mig in i en skog. Jag hamnade på ett berg med jättestora bautaledningar. Tilläggas kan att jag var nära på att vända just här.

Till sist lyckades jag ta mig ner från berget. Dagens största vinst var helt klart plåtlådan med de röda och svarta bokstäverna på.

Jag trillar in i hallen och tittar på klockan. 4 timmar. Konstaterar att min avståndsbedömning fortfarande är inställd på Småstad.

Gunilla, den röda och punkterade

Min gamla cykel orkade ända till registreringslokalen på andra sidan Slottskogen. (Knappt jag. Kondis Johanna! Vart tog fotbollsmusklerna vägen?). Misstankarna om punka är dock fortfarande rätt stora. Inte konstigt. Stackarn har ju stått i en lada i sådär 15-20 år.

Jag rullade förbi en cykelaffär för lite luft och sadelhöjning. Hojjen mår alltså, efter omständigheterna, helt okej. Själv känner jag mig en gnutta ensam. För ett par veckor sedan var jag inte själv en enda sekund, nu suger jag åt mig sekunderna av umgänge som en torr trasa. Wettex Deluxe Edition.

Men umgänget kommer säkert smygandes snart. Har lyckats hitta en halvfärdig personalvetare som kan tänka sig att sälja en stor del av de böcker jag behöver i höst. Ska bli intressant att höra vad damen tycker om programmet och om staden och om hur det är och om hur det kommer att bli och allt allt allt. För trots allt så är det ändå väldigt spännande.

När jag rullade hemåt på min nyservade cykel tänkte jag att jag valt precis rätt. Vi får hoppas att det fortsätter så. Nu ska jag ta spårvagnen till Willy:s för en hederlig storhandling. Som den hemmafru jag är kanske ett bullbak väntar? Den som lever får se.

Söndag 24/8

Himlen är blå. Än är sommaren inte slut i Göteborg. Nu ska jag ta cykeln och cykla på upptäcksfärd i Majorna. En nybliven storstadsbo kan behöva bekanta sig lite med staden. Dock känns inte storstadspulsen just här, vilket känns skönt. Precis lagom.

Guldsnöre

The joy of DH Lawrence kan mycket väl vara dagens soundtrack. Om den här dagen varit en film. Regnet färgar himlen grå och turisterna har försvunnit från stan. Ändå finns det hopp. Jag är så otroligt tacksam för att jag har det så bra. Jag ska försöka plasta in hoppet. Linda in det i bomull och wellpapp. Slå in paketet fint och ge lite av det till den som behöver. Det hade känts bra.

Nu ska sista helgen firas. Gött.

Att orka vara ensam

En kvinna jag känner tog bilen och åkte iväg. Hon hade funderat på att göra det ett tag. Ett telefonsmatal blev flera. Ett beslut måste tas. Ensam i huset. Den röda katten är inte mycket till stöd, men kanske ändå ett sällskap. Ett beslut att fatta ensam.

När hon knackade på dörren till lägenheten öppnade mannen. Hon visste inte ens om han skulle öppna. På vinst eller förlust hade hon gett sig av. Han möter henne med ett glas i handen.

Precis som kvinnan i telefonen sagt.

Och vad gör man. Vad säger man? Är det där din kvällsmat? Ett bord, ett samtal, fyra ögon. En mor och en son. En för länge sedan fullvuxen man med barn och jobb. Någon som egentligen borde se till att dottern kommer hem om natten och att sonen från körkort. Men nej. Istället sitter mannen där. Ett barn. Ett barn med en tår i ögat. Så liten och hjälplös.

Kvinnan åker därifrån. Hon fick all den styrka som sonen inte fick. Styrkan att orka möta världen helt själv.

Sista helgen

Nu åker jag tillbaka till Falkenberg. Sista helgen innan sommaren är över. Ikväll blir det utgång med ett par jobbarkompisar, imorgon fika med farmor och ut på stan med Åsa och Karin på kvällen. Lite vemodigt. Det är alltid lite svårt att släppa taget om något som är hemma. Hur som helst tar det bara 58 minuter med tåget hem, men ändå.

Men innan Falkenberg kommer Varberg. Hos min moster finns min efterlängtade 20-årspresent; den prickiga handgjorda tekannan! Teparty!

I'm From Barcelona- Paper Planes

1:21:32

Tog den långa vägen hem
Andra Långgatan upp utan brutna hjärtan
Det är nära hem
Över spårvagnsräls

Vem vet vad tid är?
Den finns inte
Ett citat eller hundra
Jag hört men aldrig sagt

Det kommer bara att leda till något ont
Du stjäl mina repliker

Min grabb

IKEA borde låta alla genomgå kursen Monteringsteknik 50 poäng innan de släpper lös folk på sitt brädlager.

Bokhyllan Billy är i alla fall på plats. Han är stilig. Mycket stilig ekfanér. Än har han inte bågnat på grund av trycket från böckerna och skivorna. Bra tecken. Duktig Billy.

Ingvar och hans bröte

Nu ska jag till IKEA. De som känner mig vet att första gången jag någonsin köpte något i förut nämnda varuhus var när vi flyttade till Skottland. Skottska IKEA. Idag är alltså första gången jag åker till IKEA i Sverige med avsikten att köpa något.

Jag har varit på IKEA i Sverige en gång. Vi gick igenom hela varuhuset efter att vi varit på Liseberg, bara för att jag och Matilda i huset tjatat så om att vi skulle åka dit. Vi köpte ingenting. Däremot myntades ett av familjens favoritcitat. När vi var på väg ut genom kassorna kände pappa att han var tvungen att ursäkta oss för att vi inte skulle se ut som tjuvar:
"-Vi har bara ätit köttbullar", vinkade han glatt till närmsta kassörska.

Hon tittade lite konstigt på honom. Lite.

Reds. anmärkning

Det var inte Ellen som ringde igår.

Våning 3

Mina händer skakar. Jag är oftast inte den som brukar skaka. Ellen är av naturen darrig på händerna och stadig på rösten. Nu sitter hon i en lägenhet i Malmö. Jag sitter i min lilla lägenhet i Göteborg. Långt borta. Vi kommer börja prata roligt. Fast jag pratar nästan göteborgska allaredan. Och din mamma är ju skånsk, så det ska vi nog fixa.

Allt utom böckerna och cd-skivorna är på plats. De ligger fortfarande nedplockade i bananlådorna jag fått från jobbet. I kylskåpet finns ingen frukt, men däremot en halv hushållsost, lite ketchup i en burk och två wiernerkorvar. En ungkarlsmiddag av rang. (Ungkvinna? Ungmö? Ungtant?). Det finns i alla fall 10 sorters té att välja mellan. Ett par koppar har det blivit idag. Tankarna benar ut sig med något varmt i händerna.

Tankarna blev extra klara klockan 20.00. Min supersnabba bredbandsuppkoppling är fixad. För första gången på säkert 12 månader gav jag MSN en ärlig chans. 12 minuter senare undrar någon vart jag bor, om jag kan skicka kort på mig själv och om jag är singel. Jag får panik och vill kasta ut datorn genom fönstret. Hur blir jag av med människan??? Efter ett tag kommer jag på att det finns en sån där blockeringsfunktion. Den är användbar. Det tog en stund för mig att fatta varför jag inte använder MSN.

Det går för fort.

23:05 drar någon i handbromsen. Helt plötsligt slungas jag ur datorn och står på golvet. Telefonen ringer. Någon har tryckt på stoppknappen. Allting går så otroligt långsamt. Jag fattar ingenting. Slowmotion. Blockeringsknappen är den röda luren. Jag vill inte lägga på.

Jag letar rätt på min skiva med Säkert! i en av bananlådorna. Man ser inga gatulampor från min lägenhet. Svart natt. Mina händer skakar. Vissa saker förstår man inte.

Farväl Falkenberg II

Nog för att jag flyttat för ett bra tag sedan, men nu börjar det bränas på riktigt. Imorgon åker en av gitarrerna, datorn, alla kläderna och de sista heligheterna upp till Göteborg. Kvar lämnas den underbara LP/radio-möbeln som vi hittade i grannens ödetorp. Skivspelaren ska till TV-Lennart för att få lite kärlek. Sen så blir det boogiewoogie! Eller mest Belle & Sebastian faktiskt. Fast det är ju lite dans i det också. Man kan ju faktiskt dansa till det mesta. Nästan.

Världens bästa

Någon gång på mellanstadiet skrev vi en bok om oss själva. Jag skrev att min största idol var farmor. Kvinnan med vilja av stål, åsikter om allt, hon som lagar de bästa sockerbullarna, händigare än Ernst och Martin Timell tillsammans och som alltid finns där. Alltid.

Så här ett par år senare är hon nog fortfarande bäst.

Vi har klätt om ett av mina loppisfynd idag. Många timmar, många nålar och mycket vilja.

Måndagnatt

En hel box med världens bästa bibliotekarie ligger på bordet i vardagsrummet. Nu blir det popcorn och Sally!

Lite kaffe från Costa...

...leder till...

Old McDonald

Vi hyrde, till Pappa Pärons stora förtjusning, en bil i Perth. Jag styrde och han körde. Efter att vi lyckats köra på vänster sida i säkert mer än 3 brittiska miles, hamnade vi utanför Angus. Där fanns det Beligan Blue-kossor som kommunicerade på det viset kossor brukar kommunicera på. På gården stod bondfrun och sålde smörgåsar med bacon och hamburgare i. Round-up, stängsel och Galna Ko-sjukan var heta samtalsämnen. Alla mätta, alla glada.

Sukie in the graveyard

Du vet, gatorna är nog fortfarande mina

Det har varit en konstig vecka. En lite småstressad kulturkrocksvecka, som på något sätt urartat i feberförkylning. Mycket energi har gått åt till att leka reseguide och tolk. Framförallt har jag försökt få min kära päron att förstå hur det var att spendera 7 månader av sitt liv i en främmande stad i ett främmande land. Det har inte gått så bra. Det går helt enkelt inte alls.

Jag antar att det tar tid att inse att tiden, minnena och känslorna egentligen bara finns hos mig, Ellen, våra vänner och gatorna i Edinburgh. Om jag haft möjlighet hade jag stannat länge länge. Gjort allt det där som jag älskar så att göra. Dansat ännu mer, spelat på någon open mic, promenerat i någon park, suttit i timmar på något café och skrivit. Bara varit.

Men jag ska inte klaga. Jag lyckades, med eller utan mening, träffa på i princip alla jag lärt känna. Och dans blev det ju faktiskt. Nu ska min febriga panna gå och vila sig. Rapport om skottska tanter, nattsurr och sånt kommer!

Noah and the Whale- 5 years time

När jag tryckte in mitt skottska VISA-kort i bankomaten hördes nog panget från när min haka åkte ner i trottoaren utmed hela South Bridge. £157 egenhändigt ihopknegade pengar.

Det är inte mycket kvar av dem. En liten del gick åt till att köpa Noah and the Whales debutalbum. De spelade skivan på Fopp och, vad ska man säga... Love at first tune?

Kika in på deras MySpace

Fanfarlo- We live by the lake (Black Cab Sessions)

Youtube hatar mig. Inlägg jag postade för veckor sedan verkar ha surrat runt i cyberrymden på någon slags virtuell semester.

Videon är dock fortfarande wunderbar. Sandra har fortfarande min EP som jag införskaffade på Way Out West. Sådeså!

Det är för sent...

...hon är redan som jag.

Jag vill också ha skägg! (eller hur du lyckas dansa dig förbi en dörrvakt)

På Pusterviksbarens dansgolv tog jag liv igen. Jag har nog omedvetet varit död i några månader eller så. När Woody West drar Shout Out Louds, Camera Obscura, Hello Saferide, mer Shout Out och Magic Numbers i ett svep är jag så nära himmelriket att jag tror mig höra Sankte Per predika. Herrejesus. På spårvagnen hem skakar jag på huvudet mot Matilda.


Helgen med Göteborg och Way Out West kunde inte avslutats på ett bättre sätt. Men innan slutet snurrade vi staden runt ett par varv. En av fredagens toppar var helt klart när vi fick våra VIP-armband och traskade in bakvägen. Överhuvudtaget har min ganska vuxna, men inte riktigt fullvuxna, syster Telia att tacka. Utan armbanden hade vi slutat i lägenheten med en bitter kopp te varenda kväll.


Fredagen inleddes med Iron & Wine i Linnétältet. Det gnistrade till och blev småmagiskt någon gång ibland. Kanske hade förväntat mig mer? En stund senare konstaterade vi att Björn helt klart är snyggast i Mando Diao. Skottarna i Franz Ferdinand visade sig vara ett utmärkt festivalband, Sonic Youth misshandlade gitarrer med trumpinnar och Sigur Rós kröp in under skinnet. Ett par låtar på Broder Daniel, sen tog jag vagnen till Storan. Det var helt klart värt att avbryta den sista gudtjänsten med Broder Daniel för en frälsning av Fanfarlo. Matilda och Sandra dök upp lite senare. Dans för hela slanten.


Efter dans kommer sömn. Och efter sömn kommer köttbullar och makaroner. Vi drog ner till Slottskogen ganska sen eftermiddag för att se Sahara Hotnights. Jag trodde jag lämnat dem för längsedan, men de överraskar och är snortajta. Hit efter hit. När de river av Hot Night Crash får jag gamla replokalsvibbar och ståpäls. Tyvärr är damerna ganska kyliga, publiken likaså. Frida Hyvönen välkomnar oss till savannen. Hon är oputsad och galen. Trots att det är vint och skevt kan man inte låta bli att gilla henne. När savannen stängt för dagen börjar jag och Matilda frysa. Vi laddar upp med lite käk innan Håkan.

Klockan 20.00 sätter kröningen av Göteborgs kung igång. Det blir danskalas och gråtkalas. Hurricane Gilbert gråter, pandafjortisarna gråter, jag gråter. Nu kan du få mig så lätt träffar rakt i hjärtat. Jag förstår inte hur han lyckas nå så många människor.


Vi kikar på när Flaming Lips skjuter konfetti över hela Slottskogen. På scenen dansar ett 20-tal teletubbies. Det är ballonger i bautastorlek, laser, trumpet, rymdvarelser och teletubbiesvakter i reflexväst. Vi går genom Göteborgsnatten och jag känner att jag mår så otroligt bra. Så otroligt otroligt levande.


Det är kan komma att bli det bästa jag gjort. Men innan Göteborg blir min stad på heltid ska jag till ett annat hemma. Imorgon åker päronen och jag till Skottland. Så bloggen är, tillfälligt, på stand by

Försök att fånga, du kommer aldrig att lyckas

Marit är magisk. Marit är skitsnygg. Marit är underbar, rent utsagt bäst. Konserten på Majas höll toppklass. Alla ord tycks löjliga.

Imorgon gör jag mina sista timmar i plåtlådan för den här gången, sedan sticker vi till Way Out West!

See you folket.

Ploppen

Jag har blivit med dator. Vi har kvalitetstid med varandra just nu. Tyvärr har vi ingen router i familjens ägor, alltså blir det till att leka offline. Men kärlek är ju tvåsamhet. Ni andra får inte vara med. Höhö.

Fredagstipset

Gillar du Billie the Vision, Belle & Sebastian eller Jens Lekman? I så fall är sannolikheten att du gillar Pelle Carlberg mycket större än om du lyssnar på typ Lordi. Eller nått sånt.

Fast det går ju klart att gilla både Lordi och Pelle Carlberg. Hur som helst ligger ett par nya sånger upp på MySpacen.

Det börjar bli sent. Högkvalitativa inlägg är gött.