For ett tag sedan

Jag skulle valdigt garna beratta for er om hur bra Anna Ternheim ar, men det kanns som en upprepning. Det jag kan saga om spelningen pa Cabaret Voltaire ar att den var alldeles for kort. Istallet for en djupgaende analys kan jag tala om att hon ar en mycket sympatisk person. Och sa vill hon tydligen flytta till New York. Ingen kanner riktigt till henne har. Det var en trevlig pratstund. En dag nar bibliotekarierna inte flasar mig i nacken ska jag lagga upp lite bilder.

Karnkraft

Regnet har ost ner pa de enkelglasade rutorna i flera natter. Nar man gar ner for trapporna och oppnar dorren inser man att det inte ar bara inomhus det regnar. De sista loven tinglar ner. 3 veckor.

Den sena hosten skar inte pa samma satt har som i den lilla staden vid havet. I den lilla staden drar invanda monster och brist pa inspiration ner manniskorna i rannstenen. I den stora staden vid havet, lite vasterut, finns det ingen brist pa inspiration. Det finns alla mojligheter.

Men det spelar ingen roll. Det enda som aker in genom mitt brevinkast ar elrakningar. Nasta rakning lar bli enorm. For det ar nu jag inser vilken min storsta energikalla ar. 3 veckor utan energi. Jag kommer att behova ga over till att driva mig sjalv med elektricitet

Tyvarr ar inget karnkraftverk i varlden en likvardig ersattning. Det har ar bara borjan. Jag har blivit beroende. Av nagon.

Sysselsattning

Idag sprang jag mellan vaggarna i var lagenhet. Jag hoppade mellan de tva sofforna i koket tre ganger, sprang ett varv till och insag att det ar for kallt for att stanna. Det ar alldeles for dyrt att varma upp en 2:a med kok, eller 1 bedroom flat som det heter har, med hjalp av elektricitet.

Pa koksbordet: Tidningen The List och 10 varmeljus. Tidningen talade om for mig att Into The Wild visas 1.40 pm pa bion i vart kvarter. Jag gick dit. Och det angrar jag inte. Into The Wild ar sa otroligt vackert filmad, sa den ar vard att se bara for det. Sjalva filmen har jag dock inte lyckats smalta annu. Den ar alldeles for tankvard for att domma. Jag kan i alla fall saga att manga rysningar etablerade sig fran nacken och ner langs min ryggrad.

Kolla in hemsidan.

Semester

Efter att ha jobbat alldeles for manga dagar pa raken far man plotsligt 4 dagars ledigt. 2 dagars betald, jag ni laste ratt: betald, semester. Hur otroligt vuxet ar inte det? Sjalva problemet ar att jag redan efter en dag haller pa att riva lagenhet 2F2.

Nar jag atit min frukost i Johannatid (12.00) beslutade jag mig for att dra pa joggingskorna, packa ner kameran och planboken och bara ga. Utmed Leith Walk finns det en massa Second Hand-affarer. Bethany Trust fyllda av tanter, precis lika sysslolosa som jag. Trevlig sysselsattning. Jag fortsatte min vandring ner mot hamnen. I Water of Leith seglade en stor vit svan runt. 10 minuter senare kommer jag pa mig med sjalv med att ha stirrat pa svanen alldeles for lange. Den sag nastan ut som om den var gjord av papper. Nere vid Ocean Terminal vander jag. Solen i ogonen.

Dag 1 avverkad.

Morgondagens uppdrag, forslag:

• Reumatismframkallande gitarrmarathon i mycket kylig lagenhet
• Besoka minst en av kvarterets mystiska arabaffarer
• Kopa nytt harspray
• Lyssna alldeles for mycket pa Jens Lekman
• Nar du trottnat pa Jens Lekman har du ungefar 90 andra skivor att tjata ut
• Ta nyckeln till var s.k. tradgard och se om det finns nagra lov att plocka
• Kanske finns det nagon dagledig i var trappuppgang?
• Bestig Calton Hill och blas bort.
• Gratis ar gott. Ga och prata med tavlorna pa National Galleries. Renassansdamer ar mycket trevliga!

Jag kommer att bli galen.

Varlden ar inte sa stor

Precis nar jag lagt mobilen pa koksbordet plingar den till. Med ens ar jag tillbaka vid bron inne pa konsertomradet, Hultsfred 07. Nar jag och Annie narmar oss Pampas marker vi att hon redan borjat spela. Vi springer. Natten ar djupt bla. Bjorkarna star helt stilla. Kanske lyssnar de ocksa?

Jag vet att jag berattat om det forut. Kanslan av att vara mitt i en film. Val framme vid scenen var det svart att sta pa benen. Nagot sa stort och djupt har jag nastan aldrig varit med om. Anna Ternheim har nagot som manga saknar. Avvapnande och svart pa samma gang. Det har nastan hant forut, men nu var det ett faktum. Tarar ner for tva kinder. Stanna tiden.

Anna Ternehim spelar pa Cabaret Voltaire pa lordag. Det kommer att bli riktigt riktigt bra. Huvudakten heter Joseph Arthur.

Nagon saknas dock. Om jag kunnat zappa folk over hav och nagra skottska kullar skulle jag zappa hit Annie. Men i tanken ar inte varlden sa stor.

Musik. Typ.

Det korpsvarta haret lag bakatslickat. Inte sa langt som snubbarnas pa Ostermalm, men anda ett par drag med kammen bakat. Hans ansikte talar om att han varit med om sa mycket mer an sin aldre, uttalat smartare, bror. Samtalet stannade inte sa lange vid det dar egentligen.

Istallet kom det dar med Belle & Sebastian upp. Han tyckte att jag borde lyssna pa Teenage Fanclub.

Sadesaalltsaserru.

Om att ta sig nagonstans

Nar jag klev in i skivaffaren pa South Bridge stod det snart klart for mig. Jag skulle kunna ga over eld och vatten for att fa se dem. En handfull sms senare visar det sig att ingen kan eller vill folja med mig. Kvallen haller pa att urarta i en katastrof. Nagot gnager sa hart att jag blir tvungen att springa ner till internetcafeet runt hornet.

Ingen normal manniska aker till Glasgow ensam en fredagkvall. Jag har aldrig varit i Glasgow forut. Kvinnan pa stationen varnade mig; Barrowlands ligger i ett av Glasgows varsta omraden. Hoppa av taxin och ga dit. Efterat maste du lova mig att ta en taxi direkt till stationen. Val framme gick jag fram till baren. Jag kopte mig en cider, en pint Magners, och satte mig pa kanten av en liten scen. Tva sekunder senare berattar tva broder hela sin livssituation for mig. Och sa kande det visst nagon i Belle & Sebastian. Eller om det var deras mamma. Efter en stund lamnar jag dem och gar upp till konserthallen. En och en halv timma angrar jag inte att jag akte till Glasgow. For The Shins ar ett sa, ursakta uttrycket, jakla bra band.

Det var en bra kvall. Det ar underligt vad mycket manniskor man pratar med nar man reser ensam. Sinnes.

Det ar sa det snurrar

Nar man inte har statt still pa 3 veckor ar det latt att man glommer att se sig omkring. Dagen ar utstakad. Vakna till radioplagan Young Folks (ni kan inte forestalla er), ga upp, oppna kylskapet, springa ner for trapporna och ut pa gatan. Som tur ar skiner solen nastan alltid har i Edinburgh. Pa vag till jobbet snubblar jag alltid pa en gatsten utanfor nattklubbarna vid rondellen. Rosten vid rodljusen nara St James center sager: Traffic comming south from Princes Street has been signaled to stop. 3 minuter senare serveras dagen forsta latte. Eller espresso. Eller mocha.

Efter att alla golven blivit stadade och vakterna stangt glasdorrarna finns det tva alternativ. Du kan, i sallskap av ett par slovakier eller en man med alldeles for manga munspel, traska hemat. Eller sa kan du bege dig mot valfri bar.

Nu finns det dock ett tredje alternativ. Forra veckan kopte jag en gitarr. Imorgon ar jag ledig. Dags att lara kanna min nya kompis battre. Jag har vantat pa dig alldeles for lange.

Jag ska lara dig allt jag kan

En sen natt