Jo, men stig du på. Välkommen in i värmen. Känn dig som hemma. Ta en kaka. Nähä, ingen kaka. Ska ru inte ha lite te eller? Tänkte väl det.

onsdag, januari 31, 2007

Slow moves

Nu: dricka varm choklad, lyssna på José González och sova.

Imorgon: tågfönster, projektarbete och skåningar.

Gjord av sten

När jag öppnade den grå dörren ut till studiehallen var det helt mörkt. Inte ett enda tecken på liv, bara de gröna, evigt lysande nödutgångsskyltarna. I ena handen hade jag mitt matteprov och i den andra grafritaren. Långsamma steg genom korridoren. Skuggor över skåpen med glasdörrar. När jag kommer fram till mitt skåp kommer vaktmästaren för att låsa.

Vilket liv. Allt är bara fyrkantiga rum med exakt symetriska och strategiskt utplacerade fönster. Inga avvikelser. Utanför: Asfalt. Inuti: Asfalt. Har jag helt tappat förmågan att känna? Den där glöden jag hade i maggropen har någon släkt med en kartbok över Antarktis. Kartbladen blir nästan levande. De spetsiga isbergen trycker sig ur de platta bladen och lämnar iskalla sår efter sig. Visst ser isen och snön vacker ut. Och den gnistrar, visst gör den det. Men inuti är den bara kall. Molekylerna har fastnat i ett hjälplöst läge. De kan inte röra sig, utan bara titta på när världen utanför handlar. Ingenting spelar någon roll längre.

Tina upp mig. Ge mig något som känns. Något som känns på riktigt.

tisdag, januari 30, 2007

Primitiva funktioner

Mitt huvud är fullt. Jag är slut som människa. Matte D-kursen kan fan ta kål på den mest seglivade av maskrosor. Efter imorgon är det över. Förhoppningsvis. Har suttit med näsan i den turkosa boken och med miniräknaren i handen hela dagen. Nu ska jag plugga mig till sömns.

Finns inga starkare doningar än Marabou Schweizernöt hemma. Den 78%-iga gick åt i torsdags när de vita rockarna lagt sina plasthandskebeklädda, talkade och sterila händer på mig.

Måste ha. Måste ha.



Man tager vad man haver.

måndag, januari 29, 2007

Är du färdig snart eller?

MSN-beroende, koffeintankad lillasyster:

- Johaaaannnaaaaa! Jag vill sitta vid datojn nu!
- Jag ska bara tillfredsställa dagens behov...
- Vill du kissa?

lördag, januari 27, 2007

Lilla späda

Efter en 8 timmars filosferande tillsammans med tanter, ruttna clemementiner och bananer ställs jag inför veckans moraltest. Har man lovat så har man lovat. Men jag vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte.

Folk viskar bakom hennes rygg, säger att "den där bruden är konstig". Och visst är hon det. Hon gör både mig och andra illa. Allt för att synas, allt för ett par minuter i rampluset. Uppmärksamhetskåt. Kändiskåt. Yta är det som räknas. För det som finns innanför vill man inte veta av. Det är bara förknippat med smärta.

Nu står hon där. Ensam i ett rum fullt med folk. För blåögd för att se att hennes försök inte räcker. Att komma nära människor handlar inte om att vara populär eller snygg. Det handlar om att öppna sig. Att våga känna och sedan berätta. Inte att känna och sedan stänga in det.

Det finns tusen anledningar att hata henne. Hennes förutfattade meningar och ständiga skjutande mot folk får mig att vilja kräkas. Men det finns något som hindrar mig från att bara säga tack och hej. När någon berättar om hur den gråter sig till sömns och hur ensam den känner sig blir det bara så svårt. Tjejen har så dålig självkänsla att hon drivs i fördärvet.

Att mosa någon som redan är plattare än plattast och sedan se den i ögonen. Nej, det gör inte jag. Även om jag har lust.

fredag, januari 26, 2007

This is a lovestory

Efter att ha spenderat hela dagen i Lund, bar det av till Göteborg och Trädgårn på kvällen. Stämningen i lokalen var skönt avslappnad, och det var inga problem att bara gå längst fram och ställa sig vid den stora scenen. (Vår andraplats i kön utanför förvandlades till en förstaplats då smålänningar med cigarrer har en tendens att glömma leg).

Huvudakten var de två syskonparen The Magic Numbers. De ser inte mycket ut för världen. Men jag erkänner: Man kan inte annat än älska dem. Det spelar ingen roll att de är lite runda och goa och oklippta, för det enda man vill göra är att krama dem. När de går ut på scenen sprider de värme och glädje omkring sig med sin fina stämsång. Inget Lordi-röj, bara blyga och duktiga britter som vet hur bra popmusik ska framföras. Och det gillar vi.

Att älska eller älska butylacetat, det är frågan!

I onsdags gjorde jag något ganska udda. Det krävs nästan att man varit med om det själv för att förstå. Jag åkte till Lund, blev hämtad av en professor, umgicks med han och hans fru, fick privatundervisning, sprang igenom hela kemicentrum och var helt sjukt mycket i centrum. Sen åt vi middag på Grand Hotel. Efter det satte jag mig på tåget och åkte hem igen. Och inom ett par dagar ska jag bo hos dem. Jag är snart adopterad.


Ja ba:
"Tjena herr Professorn! Johanna heter jag. Jag är en liten gymnasieplutt som gör ett projektarbete om ditt favoritämne. Har du lust att hjälpa mig eller? Är nämligen lite smått panikslagen."

Och han ba:
"Wow! Äntligen någon som är intresserad! Det är klart jag ska hälpa dig. Du kan få komma hit, få privatundervisning, 5 jättedyra böcker, labba i vårat högteknologiska 15 miljoners-labb, käka fin middag och dessutom bo hemma hos mig och min fru. Kan du komma imorgon eller?"


Jisses.

torsdag, januari 25, 2007

Hahaha

Har bildbehadlarna på Aftonbladet halkat på en knapp i Photoshop, eller har Fröken Fahrman glömt trosskydd?

Åh doktor doktor, kompensera vita burkar med rymdraket

Ja, man får ju se det från den ljusa sidan: Jag är ju faktiskt inte mögelallergiker. Annars var resten av prickarna ihärdigt myggbetsröda och flammiga. Grattis Johanna, du kan ansluta dig till klubben som inte tål av livet.

Piller, piller, älskade piller och medicin, nässpray och ögondroppar. Ordinationen gick också i princip ut på att skjuta hunden, flytta till välstädad lägenhet i en stad utan parker, sluta bära kontaktlinser och sluta spela fotboll. Lika bra att skjuta upp sig i rymden direkt. Tyckte så synd om mig själv efter att de vita rockarna snurrat några varv för mycket i huvudet att jag var tvungen att shoppa lite. Tillfredställelse. Om jag kommer att bli tvungena att gå runt i glasögon alltid måste jag ju försöka kompensera det genom att vara snygg i övrigt. Sen åkte jag hem och grät med hunden i famnen en timma. Nu har jag nästäppa och röda ögon och ska försöka sova bort skiten.

Fan.

måndag, januari 22, 2007

En liten pojke i för stora skor säger: Jag ska nog lyckas

Nu ska jag gå och somna till Håkan. Det är det enda vettiga när huvudet håller på att sprängas. Inte av migrän eller något sånt, nej nej. Det är mer som att jag är trött på att ge alla jag känner eller kanske inte känner ett leende. Trött på att vara låst. Trött på att jag inte hinner med mina vänner som inte hinner med mig heller. Trött på människors förutfattade meningar. Trött på att inte kunna göra precis vad jag vill. Trött på mig, trött på dig, trött på inget, trött på allt.

Egentligen vill jag ju bara susa med min cykel över gatorna, plinga på tanterna, köra hem till gitarren, fika lite och bara leva.

Me and my Monaural Phantasm


Foto: Annie

Helt plötsligt slog det mig, efter en kommentar här i bloggen, att jag inte skrivit om bandet på länge. Jag minns faktiskt inte sist jag gjorde det. Så varför inte? Here goes: Berättelsen om Monaural Phantasm.

Visst sken solen den dagen? Jag är helt övertygad om att den gjorde det. Åtminstone sken jag och Hedda mer än 100 solar. Det var hösten -05 och där, mellan skolan och den gamla brandstationen, föddes the Flying Dandruffs. Efter att ha försökt ragga upp de flesta i bekantskapskretsen, med en liten ådra för musikalitet, hade vi lyckats få ihop 3 medlemmar. Det var jag på gitarr, Hedda på sång/bas och hennes kompis Mimmi på trummor. Men det är inte alltid så lätt. För det första var det ingen som förstod vad vårt bandnamn betydde. "- Flyin' Duff...?? Va?" var reaktionen. Man förtydligade det hela och förklarade att det var de Flygande Mjällen vi hette. Och dessutom var vi ett tjejband. I Falkenberg finns det inga tjejband.

Nu var det ju inte så att vi var superseriösa från början heller. Till en början handlade det mest om att ta sig igenom en låt utan att stanna. Gitarristen (läs: Johanna) hade precis börjat spela elgitarr och kunde inte stå upp och spela. Och trummisen ska vi inte tala om. När inte båtbenet gick sönder skars det av tår och knäcktes ryggar. Vi var i princip helt nollade allihopa. Det kunde bara bli bättre.

Repade gjorde vi hur som helst (ibland med inhyrd lillebrorstrummis, ibland utan). Vi plöjde igenom Creedence Fortunate son, The Lion sleeps tonight och egenhändigt komponerade Röda Elefanter. Men sen kom vår sångerska Lovisa in i bilden. Allting artade sig mer och mer. Vi skrev lite fler egna låtar. Tidiga punkalster som Fucker är härligt upproriska och ja... en stor fet käftsmäll på hela etablisemanget i sann Tjenare Kungen-anda.

Alla band kommer till stadium där beslut måste tas. Identitetssökandet var i gång och det var dags för Extreme Band Makeover. Första steget var att byta namn. Ut med Flying Dandruffs och in med Monaural Phantasm. Vi tampades inte enbart med namnbyte, utan även med var ribban skulle läggas. Hur seriösa är vi egentligen? Vi kom nog aldrig fram till något svar. Inte heller kom vi fram till vad vi spelade för musik. Vi kom nog inte fram till något alls. Vi satt där i vår svettiga replokal som Studiefrämjandet hyrt ut till oss för halva studiebidraget, käkade kanelbullar från Coop Forum, gnabbades och funderade på om vi spelade punkrock, emo, indiepop, hiphop, eller kanske rent utav funk?

Mycket har ändrats sen dess. För att knyta ihop säcken kommer vi att spela in en demo, och förhoppningsvis kommer det att dyka upp en handfull låtar på myspace (lovar att det kommer dyka upp en länk här när sidan är färdig!). Men mycket är sig fortfarande likt. Vi är liksom fortfarande odefinierbara och lagom seriösa Monaural Phantasm.

söndag, januari 21, 2007

Raaargghh, yummie!

Det här är verkligen något att se fram emot! 4 skivor fyllda med underbarhet. Är inte 14 februari Alla Hjärtans dag? Kärlek till Labrador. Ren och skär kärlek. Om musiken vore ett träd, så lyckas det här bolaget alltid plocka de sötaste frukterna. De ser förbi storlek och färg. De ser liksom det som finns inuti.

lördag, januari 20, 2007

Sorry

Jag blev lite blödig. Det är bara tillfälligt. (Eller kroniskt)

Håkan Hellström- Nu kan du få mig så lätt

Vi mot världen

Min lilla golf av årsmodell -89 är inte lika bredbent som dagens stadsjeepar. Och eftersom Vägverket totalt struntar i att ploga allting som inte kallas Europaväg kan man likna min och Bajlens hemfärd från jobbet vid att gå i 10 storlekar för stora gummistövlar. Man kommer ingenstans, och göra man ett försök till förflyttning kommer man snubbla. Hej sladda in i buss! Hej halkbana! Hej avsaknad av ABS och servo!


Heja mig. Heja Bajlen.


Vi har ett bra förhållande jag och Bajlen. Det har däremot inte jag och snön.

Fyndat i random tjejtidning på lunchrasten:

  • Han är intresserad av dig om han sätter sig på kanten av stolen och lutar sig framåt när han pratar med dig. (x)
  • Rör han vid dina axlar försöker han markera att du är upptagen. (x)
  • Rör han vid sitt ansikte när han pratar med dig? Han gillar dig! (x)



Jag analyserar inte... jag bara... ehh...

öh.

...konstaterar att han var såld på mig också.

Köttätande växter är otrevliga och ganska svåra att hantera

Jag har alltid varit ganska bra på att ta hand om mina blommor. Oftast lyckas jag föda upp små krukväxter, som från början bott i mögliga plastkrukor, till mindre träd. Jag pratar med dem, vattnar dem med min gröna vattenkanna, sprayar dem med en sprayflaska och vänder på dem så att alla blad ska få se solen.

De flesta växterna ger jag en chans. Om de ser lite ledsna ut gör jag ett försök till. Planterar om dem eller flyttar på dem. Men vissa kan jag inte med. Som den där med de enorma bladen. Den var jättefin och grön i affären. Hemma i mitt rum trivdes den inte alls. Först blev den lite brun längst ut på bladen, sedan gick det bara utför. På slutet gick det snabbt. Riktigt snabbt.

Precis när jag stod där vid fönstret och tittade ut på snöblasket insåg jag att jag inte vattnat mina blommor på länge. Vissa har jag låtit plågas ihjäl. Jag har låtit dem självdö och stekas ovanför elementet som jag hämtade på industrilackeringen innan jul. Vissa älskar jag. Jag skulle till och med kunna dö för dem. Andra hyser jag en hatkärlek till. Vi gör varandra illa mest hela tiden och ändå dras vi till varandra.

Jag skulle behöva två behållare. En med en stor varningsskylt på och en med växtnäring i. Vid behov skulle jag hälla lite ur behållarna på mina växter. Tyvärr varken dör eller blommar en blomma på en eftermiddag.

fredag, januari 19, 2007

Yo

Den officiella anledningen till att jag skelar på kortet är att jag behöver dansdansdansa och välta stan. Men eftersom jag blivit kåt på pengar tänker jag tillbringa ytterligare två helger tillsammans med blandfärs och kotletter. Vad gör man inte liksom?

Närmaste tiden kommer bli något utöver det vanliga. Men jag älskar utmaningar. Det är då jag fungerar som allra bäst. När pressen är så stor att man precis orkar hålla uppe huset, det är då allt klaffar. Kommer hända hur mycket som helst närmaste tiden. Jobba, repa, träffa professorn i Lund, Magic Numbers på Trädgår'n, plugga tills man spyr, spela in en demo med bandet, träna och gud vet vad.

Det här kommer bli. Det här ska bli riktigt bra.

onsdag, januari 17, 2007

Glassbilsmysteriet

Vår dator avled igår. Den gillade inte strömavbrott. Sitt missnöje visade den genom att låta som en glassbil och kräkas upp ord som Boot (Boten Anna, helt klart), Disk (Yes Ultra) och Error (Erororororororor).

Idag tog jag den till en mycket skäggig, trevlig och coladrickande hårdrockare i en av de mystiska datoraffärerna i stan. 4 års damm hade samlat sig inuti den stackars hårddisken. Han pratade lite med den och sen blev den glad igen. Är datorn glad är jag glad. Oftast.

Nu är den dessutom ren inuti. Tur för den. Själv är jag ganska sotig på insidan. Gårdagens eld har lämnat en del svarta små kolpartiklar efter sig. Den brinner nog lite idag också. Jag tror det.

måndag, januari 15, 2007

[Reewtvaelta]

För övrigt finns inte träden på bilden här nedanför längre. De har gått och dött. Snart lär de falla offer för en orange motorsåg och bli kollegieblock/dasspapper/flyttkartonger. Så håll utkik efter dem, man vet aldrig var de kommer dyka upp!

Gudrun vs. Per 6-1

Det hade faktiskt känts bättre om Per inte spräckt nollan. Man blir snabbt trött på smörgås, kallt vatten i en hink på toan, kall plattång och detta eviga mörker. Men nu är jag tillbaka på banan igen. Ström, älskade ström!

Nu: Freud och hans vänner.

lördag, januari 13, 2007

Speglar har en förkärlek till mörker

Nödlösning

Det här känns som en dag då jag mycket väl skulle kunna färga håret svart, rymma härifrån och ja... helt enkelt försvinna.

kent- VinterNoll2

Blodbyte

Jag tänker mycket och ofta, men idag håller fan hjärnan på att dö av överbelastning. En dag på jobbet kan göra en hel del...

För några dagar sedan var jag och Annie och fikade. I ett hörn satt två av mina jobbarkompisar och fikade. Lite konstigt att de två var där, tänkte jag. Och jag verkade, uppenbarligen, inte dyka upp vid rätt tillfälle. Idag satt jag återigen och fikade, fast tillsammans med den manliga halvan av jobbarkompisarna. Det var bara vi i lunchrummet och vi började snacka. Till en början ett trevande, ganska nervöst samtal. Hans två veckor gamla bil hade blivit påbackad. Reporna i lacken kändes som revor på skinnet. Men egentligen blev inte reporna till i krocken.

Han visade sitt sår. Blottade det, och kanske fick det se dagens ljus för första gången? Jag visade honom mitt. Och där, precis där, var vi på samma våglängd. En del lyckas inte på tio år, andra kommer man nära på en hundradels sekund.

Någon timma senare kommer arbetsplatsens skvallerbytta nummer ett förbi. Jag var tydligen gårdagens hetaste diskussionsämne. Folk tvivlade på mig. Skulle jag verkligen klara av att öppna butiken ensam? Jag hatar det. Visst att de tvivlar. Jag är bara precis myndig. Det är ett stort ansvar att ha hand om en butik som omsätter en halv mille om dagen. Okej. Fine. Men prata för guds skull med mig direkt.

Visserligen måste det finnas en motpol för att det ska uppkomma en diskussion. Jag är mogen som en brun banan och ambitiös som en kråka som bygger bo. Det vet tydligen en del. Hade varit bra att veta vilka som är djurvänner.

Nu sitter jag här, med ett sår som någon sett och ett kraschat självförtroende, och lyssnar på kent. Det är så det går till. Det är nu man inser att man inte kommit någonstans. Jag ligger fortfarande på botten och krälar.

torsdag, januari 11, 2007

Fesk

Ibland springer man på trevliga hemsidor. Man känner sig hemma, blir nyfiken och gottar sig i smaskigheten. Likt en flodhäst i ett gyttjehål på Discovery Channel snurrar man runt och blir nästan lätt upprymd. Delicious Goldfish Records verkar vara en spännande sida.

Nog med skivdrömmar. Tillbaka till integralerna.

onsdag, januari 10, 2007

Yepp.

Ska helt klart köpa Winter Took His Lifes skiva när den är färdig. Har för länge sedan fastnat för When you said you hated home och idag tog sig Words Impossible in på topplistan. Ingen musik att rocka loss till direkt, däremot funkar den finfint att filosofera till. Man blir liksom lugn inifrån. Gitarrplocket och den sköra, men samtidigt stabila, rösten utgör en fin kombination.

Golfbollen önskar sig studsbollsegenskaper

Händelserik dag. Full av rutiner och sånt som ska göras. Som vanligt. Dagarna fylls med invanda mönster. Måste. Måste klara det. Ska fixa det här. Tänk framåt. Tänk på...

The Magic Numbers
Dofterna i Lund
Studenten
Hultsfred?
Jobba
Emmaboda?
Jobba
Edinburgh

... De snurriga visorna och 7 andra flugor.


Måste utnyttja den sista lilla rökpuffen nu. Komma någonstans, inte bara stampa upp hål i marken. Man fastnar så lätt i hålor nämligen. Livet är en golfbana. Inte för att jag någonsin golfat, men ändå. En golfbana.

Öh.. va?

Surfar runt på någon tråkig sida full med särskrivningar. Läser följande:

"I en livsmedelsbutik, möjligen släkt med den övriga familjen:

Katrin Plommon 14.50
Betyder det att hon anländer klockan tio i tre?"



Vrider på huvudet och ser att klockan är just 14.50. Är det här ett tecken? Kanske dags att lämna datorn och göra något vettigt. Jo, så är det nog. Eller?

tisdag, januari 09, 2007

Farväl Jullovet

Idag har jag börjat sticka en mössa. Känns väldigt propert och mormorsaktigt, men väldigt skönt. Jag måste verkligen har något i händerna hela tiden. Det lugnar liksom. Jag och Annie muppade runt på Second Hand idag också. Hittade en jättefin röd basker (huvudbonadens dag, någon?), dragkedjor till en väska (som än så länge bara är ett lila tygstycke) och en skiva med en framsida a la 60-tal (mitt rum ekar tomt). Varm choklad är en hälsodryck utan dess like. Särskilt för sådana som tycker att kaffe smakar skarpt och te lukar disktrasa. Jag jobbar i alla fall på tedrickandet. En halv kopp rabarber/grädd är inte illa!

Sova halv 02.30-12.00 ska bli 22.00-06.00. Jag säger bara: Lycka till. Säg hej! till vrak i en skolbänk. Så godnatt kära bloggläsare. Hoppas ni får en god natts sömn. Själv kommer man ligga och kolla på skuggorna av viftande björkar hela natten.

måndag, januari 08, 2007

Kommunala korridorer

Skolgården är nästan helt tom. Den våta och hårda asfalten breder ut sig längs den gula byggnaden. Helst hade hon landat med huvudet före, men nä... det vågar hon inte riktigt. Ögonen hårt fastspärrade på den hårda stentrappan. Det svider i ögonen och himmlen rasar ned i huvudet på henne.

Hon ville att de skulle se. Att de skulle förstå hur ont det gjorde att inte vara som dem. Men det gäller att vara duktig. Duktiga flickor gör inget väsen ifrån sig. Rymmer inte, kastar sig inte hejdlöst ned för stup och får blod på jackan som mamma köpt. Då är det bättre att släta över alltihopa. Stänga in det långt inne i de djupaste av vrår. Och där stannade det. Visade sig aldrig.

Dagar av gråa skyar blev år. Den gula byggnaden bytades ut mot röda tegelstenar. Nya chanser som aldrig togs. Samma människor, fast med andra namn. Några blev fjortisar, jag fyllde fjorton år. Mitt i alltihop bestämde jag mig för att bli något. För att bli någon. Det tog lite tid att inse att det mest var jag själv som var i vägen. Men har man bestämt sig så har man.


(Vad jag egentligen vill säga är: Det är 6 månader tills jag tar studenten. Jag överlevde det. Jag har snart ÖVERLEVT!!!)


Wow.


För övrigt stämmer teorin om att man måste få vara fjortis någon gång. Jag var inte fjortis på högstadiet, alltså är jag det nu. Så om någon råkar se mig raggla runt på stan en lördagkväll, hysteriskt fnittrande och klängade på en kompis, kan ni ju vara lite förlåtande. Eller så är det bara sån jag är. Jaja, hur som helst. Tråden tappad.

Na na nana na naa na naaa

Fångande, medryckande och lovande: them jacks.

lördag, januari 06, 2007

Mumma

När man tror att sista fatet landat på bordet har man fel. Det är när man börjar bli mätt som det precis bara har börjat. Förrätt, huvudrätt, efterätt och som grädde på moset efterefterätten som toppas med godis och kakor.

Inte första och inte sista gången släktmiddag är synonymt med proppmätt.

fredag, januari 05, 2007

Decennier av slit

Med I'm from Barcelona i hörlurarna och regnet småtrevligt smattrandes på den svarta regnjackan drabbades jag av plötslig lokalpatriotism. I den lilla backen innan den skarpa svängen stannde jag upp och stirrade ut i den bäcksvarta natten.

Jag bor på en bondgård. Skämmigt. Alltid jätteskämmigt. Ordet bondgård är bara direkt förknippat med illaluktande gödselhögar, traktorer och utanförskap. I så lång utsträckning som möjligt låter jag bli att ta det i min mun. När man träffar nya människor frågar de ofta var någonstans man bor. För det mesta nöjer de sig med namnet på ett samhälle i närheten, men ibland räcker inte det. När jag till sist får ur mig att jag bor på en bondgård går det inte hejda. Jag blir jag sorterad. Sorterad in i ett fack jag inte vill vara i. Jag bekräftar mig helt enkelt inte med de människor som simmar runt i akvariet märkt med den glammiga etiketten: bönder.

Men när jag stod där, med regnet strilandes på det svarta regnstället och mina redan genomblöta gympadojjor i en vattenpöl, kände jag mig stolt. Den här platsen är nog inte så dum ändå. Hur hade det varit om jag växt upp i stan egentligen? Då hade jag gått miste om känslan av att springa så fort man kan över en grön åker, smultronen, bäcken och att få köra traktor helt själv även om man bara precis fyllt 11 år (eller om det var 12). Och viktigast av allt: Jag hade gått miste om den jag är idag. Den personen hade överhuvudtaget inte funnits.

Jag är stolt över min pappa, min farfar och min morfar och alla andra bönder jag känner och känt. Jag är stolt över mig själv och att jag klarat av att bo här alltid (sjuttielva tankar om att rymma hemifrån). Sökandet efter min plats på jorden kommer fortsätta, men jag vet i alla fall vart jag alltid kan återvända.

Det tog mig 18 år och några månader att inse att ni borde vara avundsjuka på mig. Eller åtminstone avundas för att ni inte har fri tillgång till tre blåa traktorer och 30 vita råmande fyrbenta vänner.

onsdag, januari 03, 2007

Tack plasthandskar, tack!

Jag älskar Dino, vår hund, mer än mycket annat här i världen. Men idag är inte en sådan dag. Efter en halv flaska YES luktar den ynkliga lilla våta hunden fortfarande bara... öhh...

Gödselstack.

Hjälp.

Under 2007 kommer Jesus Kristus tillbaka till Jorden igen, tror var fjärde amerikan- detta enligt opinionsinstitutet Ipsos som ringt runt och frågat (säkert) halva USA.

(HN s. 28, 3 januari 2007, ursp. TT-AP)

tisdag, januari 02, 2007

Välkomna till min enkla boning!

Det hade ju varit trevligt om Shout Out Louds ville dyka upp så här på tisdagskvällen och underhålla mig. Liksom:

- Nämen.. Tjena Johanna, fan vad kul att se dig!
- Åh, hej Shout Out Louds!
- Vi hade vägarna förbi och tänkte att vi skulle spela lite för dig. Tänkte att vi skulle värva dig till bandet sen också.
- Schysst alltså. Ni kan få låna lite grytor av mig till trumset, så kan vi köra lite opluggat på mitt rum!

Ge mig tältsvett, varm cider, damm och skavsår- och lyckan är fullkomlig

När man är som absolut mest inne i det fruktansvärda svenska "vintervädret" (grått? gråare? gråast? gråare än gråast!) dyker den upp. Den kommer som en en raket skjuten från långt ut i rymden. Först börjar man minnas förra året, man skymtar den någonstans uppe på den blå mattan. Äh, obetydlig småskit. Allt ser litet ut på lite håll. Men sen dyker den upp. Mot slutet går det sjukt fort. För två sekunder sedan träffade den mig i huvudet.

Festivalraketen.

Just för tillfället ligger hoppet på Emmabodafestivalen. Förra årets utbud var inte att leka med, hoppas det blir lika bra i år. Tyvärr har man inte varit där, och det ska helt klart göras någonting åt. Och så kan man ju alltid hoppas på Hultsfred! Den trevliga mängden popband gjorde ju förra årets vistelse till en upplevelse. Fast Hultsfred är ju så mycket mer än bara musiken. Det är bajjamajjabränder, rökmoln (lera?), ruttna fryslådor, baksmälla, eufori i natten tills solen kikar fram, träskpunkare, människor i mängder och framförallt mina två små filurer Annie och Marie.


Ge mig sommar. Ge mig festival! Nu, omedelbums.



Åtminstone ett litet myggbett. Snälla?

Sisters by soul

Det är skönt att det finns någon som hjälper en att sätta ut snöpinnar längs den fullständigt igensnöade vägen. Eller rättare sagt: vägen är inte igensnöad, för det finns ingen väg. Men ändå någon. Någon som hjälper en att föreställa sig.