Om hösten

Fotbollsträning i shorts och t-shirt= kallt. Varm choklad= befogat. Förutom de vanliga beståndsdelarna (mjölk, kakao, socker och vaniljsocker) testade jag även kanel idag. Min nya favvo. Lär inte vara min sista kopp...

Vackert

Min kärlek till Sambassadeur är fortsatt obeskrivlig. På nya Sublte Changes har de slängt in lite blås och andra pampigheter, men soundet finns fortfarande där. Svävande och drömmande, men utan att någonsin sväva iväg för långt. Låten finns att ladda hem gratis på Labradors hemsida.

If you're feeling sinister

Hösten gjorde sig påmind. Du tyckte att något borde hända, för du ser och förstår. Vi tog den lilla blå golfen av årsmodell -89 och åkte iväg. Det har regnat ett tag, ändå vinner solen idag. De lila löparskorna du hittade matchar ingenting, men de tar oss någonstans. På vägen hem höll litauernas bil på att explodera. Min blå orkar hålla sig sval i 140, er ryker i 120. Vi skrattade lite. Sedan skrattade vi lite till. För hur patetiskt är det inte med litauer som motorvägsflörtar? Vi körde lite till. De pratar konstigt i Skottland. Du önskar ett promenadstråk. Jag önskar att några trevliga band ska spela, helst varje helg. Jag kräver ingenting, bara Belle & Sebastian. Hur som helst är du min vän. Tål du solrosfrön? Grovt bröd är godast. Hoppas de har ugn. Då kan vi äta nybakat bröd. Att bli värmd inifrån är ändå det bästa sättet att möta kylan på.

Det går inte att koka soppa på en spik, men uppenbarligen går det på städer

Jag och min pappa sitter alltid i soffan när vi äter. Köttfärspajen som blev över från avskedsfesten i lördags intogs under största möjliga tystnad. Tomma blickar. Sammförstånd.

För just nu är allt bara en enda stor soppa. Och jag hatar att se min pappa ledsen. Jag vet att han inte gillar när jag är det heller. Men nu satt vi där i soffan. Båda svikna på varsitt håll. Mitt ljus i tunneln är den 12 september. Att fly från soppan gör kanske att man glömmer problemen. Man får åtminstone lite tid på sig att smälta det hela. Min pappa däremot, han bor kvar i soppan. Han är ju så illa tvungen. Det är väldigt svårt att fly ifrån sina grannar.

Vi har ändå varandra.

Pant-tant

Nu är sommaren slut (det är augusti ja, men sommar? nej.). När sommaren försvinner gör alla sommarjobbare detsamma. Min titel på jobbet är alltså inte längre sommarjobbare, utan snarare timanställd. Jag jobbar som en extrainsats i sann piketanda. Och eftersom det är fredag och alla är hungriga och alla barnfamiljer vill handla blandfärs och blöjor för att de precis fått lön och alla skriker och mjölken tar slut hela tiden, är en extrainsats mer än välkommen. Uppskattning is da shit. Jag känner mig välkommen på jobbet.

Två timmar av dagens jobbande spenderades i kassan. En tant på 75+ med mystisk plastpåse ställer sig i bautakön. Framför henne står 4 familjer, som handlar blandfärs och blöjor, har en Volvo med varm vovve i på parkeringen och en villa i Vinberg. När tanten kommer fram inser jag att hon inte vill köpa något.
- Vaffö gå det inte att panta den hä?, säger tanten och hotar mig med en PET-flaska.
- Har du provat att stoppa i den i pantautomaten ett par gånger? säger jag. Jag inser att nästa barnfamilj har börjat plocka upp sin kundvagn och att jag kommer att bli tvungen att stänga min kassa efter det. Den här tanten är en seg som en vindpinad enebuske.
- Jaha du, seru det har jag minsann gjort! Och den vägrar ta den! Hmpf. Tanten ger sig inte. Hon viftar med sitt pantkvitto på 3 kronor.

Tanten sätter sig nedanför min kassa. Tid är pengar, och det är ju faktiskt värt att vänta på att 5 barnfamiljer ska veckohandla. Ett par minuter senare hjälper jag tanten att trycka i flaskan i pantautomaten. [Errrrororor]. Som väntat. Precis lika osammarbetsvillig som vanligt.
- Jag är ledsen, men den här flaskan går inte att panta. Det enda vi kan göra är att slänga den.
Tanten tittar på mig, och sedan på flaskan. I ett ögonblick är hon fullt benägen att rycka flaskan ur min hand och banka den hårt och vettlöst i mitt huvud. Jag slänger flaskan snabbare än tanten hinner reagera.
- Mrmrm... kej rå.
- Ville du ha dina tre kronor?
- Jao, dom ska ja minsann ha!

Jag öppnar min kassa igen och börjar räkna ihop tantens tre kronor. Tanten vrider sig om och blänger på närmsta trebarnmamma. Hon önskar att jag aldrig hade slängt pantflaskan, för här behövs det minsann bankas vett i folk.
- Väldans vad alla handlar idag, ja säger då de...
- Jo, men så är det ju fredag. Och så får ju alla lön idag.
- Folk ba-a köper och köper, ack ack...
- Kvittot, och tre kronor. Tack så mycket!

Tanten lunkar vidare och kastar onda blickar på folket som lastar i sina plastpåsar. De har verkligen inte förstått hur man ska bete sig i en mataffär.

Tänk om alla haft en personlig pant-tant. Vad mycket pengar de tjänat! Och så otroligt många fler timmanställda det skulle behövas i stans mataffärer...

Blå bussen

Vissa saker går inte att fånga. Hur mycket man än försöker är ögonblicken så flyktiga att du inte ens kan drömma om att fånga dem. Den trevliga middagen slutade i att vi blev kidnappade av en blå folkabuss. En liten stund senare sitter vi och spelar gitarr och sjunger vid en brasa på Netas. Personerna, stämningen, de ibland passerande stjärnorna, den halvgrillade majskolven, värmen från elden. Fullständigt kravlöst.

Nähänä, nejdå, absolut inte, aldrig i livet

Igår var jag och handlade på jobbet. Självklart kunde inte retstickan nummer ett skippa kommentaren:
"- Haha, du är ju arbetslös nu!"

Han vet inte hur mycket det sticker i ögonen. Å andra sidan är jag ju inte arbetslös än. Jag ska ju jobba på fredag. Och onsdag, torsdag, fredag, lördag, onsdag, torsdag, fredag, lördag.

Efter det är jag mellan två jobb. Näää. Snarare på resande fot. Jag blir aldrig arbetslös. För mig är arbetslösa personer sådana som sitter hemma framför datorn och käkar glass. Sånt håller ju inte jag på med. Hehe. He he... hrm.

Britta Persson - Winter Tour

Kunde inte låta bli att posta den igen. En av mina absoluta favoriter.

People you've been before

Den senaste timman har jag konstant lyssnat på Elliott Smith. Pendlande, ibland vacklande, lugnar den försiktiga stämman. Jag läser om en man vars liv slutade alldeles för tidigt. Ibland undrar man hur det kan gå så snett.

På en, långt ifrån officiell, myspace-sida kan man ladda hem Say yes. Min favorit är annars Between the bars. Tröstande vemod. Man behöver inte mer än en gitarr för att det ska bli bra.

Drink up with me now and forget all about
The pressure of days, do what I say
And I'll make you okay and drive them away
The images stuck in your head

I have a drummer in my garage

När känslan sprider sig ända inifrån och ut i fingertopparna, då känns det som om man kan göra vad som helst. Jag har varit med om det förr, och nu har det hänt igen.

Musikskapande är en drog. Kärlek!

Rost

Det finns väldigt många tider att välja mellan. Så många att jag nog väntar någon vecka till. För det känns liksom lite jobbigt. Jag menar: hur många vuxenpoäng får man inte genom att åka till bilbesiktningen?

Regina Spektor - Fidelity

Billie the Vision & the Dancers

Jag hade precis glömt hur bra A man from Argentina är. Och dessutom kommer de till Pustervik den 6:e september. Det är en torsdag. Skit samma att jag jobbar dagen efter, jag ska dit.

Konsten

Rastlös går jag runt på övervåningen. Tittar ut genom ett fönster, slänger mig soffan, rycker till och vandrar vidare. Jag ber Media Playern att spela The Radio Dept.. Låttitlarna berättar min historia. Filmmusiken till filmen är redan bestämd. Strange things will happen (if you let them) är soundtracket. Om hur allt vänder, om man bara låter det hända. Why won't you talk about it handlar om saker jag inte vågar berätta. This past week handlar konstigt nog om den senaste veckan. Peace of mind är det jag under inga omständigheter kan lyckas hitta just nu. I don't need love, I've got my band handlar förhoppningsvis om imorgon. Kanske kan morgondagens repande i den där ladan få mig lugn. Få mig att tänka på något annat.

Det är mer än ett dygn sedan telefonjäkeln signalerade att det fortfarande finns liv. Och det gör mig nervös. Fruktansvärt nervös. Jag borde göra mig en kopp varm choklad, tända lite värmeljus och ta fram gitarren. Jag är nog i precis rätt tillstånd för att skapa något. Om jag bara kan sitta still.

Ge mig något som tar mig någonstans

Det är lördag kväll. Helt plötsligt står världen still. Efter att allt snurrat fort, fort, fort sedan förra lördagen tycks allt helt plötsligt så... jag vet inte. Varje dag den här veckan har varit en kick i sig. Det har varit en konstig vecka. En riktigt konstig vecka. Inte bara en, utan kanske tio, tjugo eller trettio gånger har jag trott att allt är på låtsas, eller att jag är med i en film.

I tisdags packade jag min ryggsäck och åkte iväg till Stockholm. När man reser ensam får man tid att betrakta. Min första betraktelse gjordes upptryckt mot ett fönster av en 150-kilos, väldigt svettig, jurist. Han och två andra pendlare skröt friskt om sina jobb, sin familj och hur lyckliga och lyckade de är. Bullshit, tänkte jag. Det var rätt skönt att byta tåg på stationen i Göteborg. Juristsvetten som jag badat i fick 20 minuter på sig att torka.

Tågresan till Stockholm var till en början ganska harmonisk. Efter att ha läst (ja, ni läste rätt) ett par kapitel i Till Isola och lyssnat på lite bra musik blev jag lite småhungrig. Den bästa lösningen att mätta hungern på när man åker tåg är att gå till Bistrovagnen och köpa en torr och dyr smörgås. Det är inte alls värt pengarna, men jag fick i alla fall sällskap av två trevliga tanter. Efter att jag tryckt ner smörgåsen återvände jag till min plats. I samma ögonblick som jag satte mig ner önskade jag att jag inte lämnat Bistron.

Som tur är kan man flytta sig hur man vill när man åker själv. Min sätesgranne visade sig lida av en värre variant av åksjuka/magsjuka/valfri magomtumlande sjuka. Plastpåsen där jag slängt mina två äppelsruttar fick sällskap av... nä. Låt oss inte spekulera. Resten av resan spenderades tillsammans med de två pratglada damerna.

Väl framme i Stockholm blev jag en del av myrstacken. För det är nog vad jag skulle vilja kalla det. Den strida strömmen av människor utan ansikten som slussas igenom biljettsnurror, vidare genom underjordiska gångar, upp ovan jord och vidare in i blåa monster med dragspel. Rösterna och skyltarna styr dig rätt. Alla vet vart de ska. Ingen tid att stanna upp och betrakta.

Det blå dragspelet tog mig ut i skärgården. Jag blir mer och mer övertygad om att det är som pappa säger. "Du är så lik mina systrar". Min gudmor och jag har nog något gemensamt. Å andra sidan blir jag orolig. Jag ser så mycket som jag inte eftersträvar, och antagligen kommer att göra allt för att undvika. Trots att skärgården är ett lungt och vackert paradis tycks människorna där aldrig kunna njuta av det. De har så fullt upp att sköta sina chefsjobb, som betalar det liv de lever, att de inte hinner leva.

Det kommer att dröja länge, länge innan jag får träffa dem igen. Och när de släppte av mig utanför Åhléns i torsdags högg det till lite i magen. Även om vi inte träffas ofta kommer jag att sakna dem. Det fanns även andra anledningar till maghugg. Sms:et i min inkorg brände som järn, direkt från ugnen. Jag stängde av mobilen. Den otrevliga, gnagande känslan vägrade försvinna. Jag tvingade mig själv att sätta på mobilen igen för att inte missa tåget. Jag tänkte på försvarsmekanismerna som vi läst om på psykologin. När något blir för ångestladdat finns det åtgärder. Jag valde att förtränga det hela. Imorgon, imorgon får jag ta tag i det.

På Stockholms central tog filmen fart ordentligt. Jag nickade åt tanter med röda resväskor, pratade med folk på perrongen och mötte blickar från människor. Alla på väg någonstans. Tåget visade sig vara jätteförsenat. Snart blev det en önskedröm att jag skulle hinna med mitt byte på Göteborgs station. Till sist rullade tåget in. I den sista vagnen, som tyvärr saknade AC, hamnade jag jämte en tjej med tatueringar och piercings över hela kroppen. En otroligt trevlig människa. Vad kan man annars förvänta sig av en hårfrisörska? Utan henne hade jag inte sett samma nöje i den långa resan. För lång blev den.

Ett träd hade tydligen trillat över spåret, så det blev en liten bussresa också. Dessutom var det krångel med växlar och gud vet vad. Snart behövde jag inte heller oroa mig över den brännande mobilen. Batteriet var i princip helt slut. Tågpersonalen informerade om att jag skulle få vänta nästan två timmar på Göteborgs station för att ta sista tåget hem. "Har du vägarna förbi..." snurrade runt runt runt i huvudet. Jag knappade in ett meddelande på mobilen, sen dog den. En vild chansning.

När tåget kommer fram står någon och väntar på mig. Det regnar och natten är svart. Två timmar senare åker jag med sista tåget hem. En kvinna viskar högt till sin granne att jag ser röd ut i ansiktet. Inte konstigt. Det kändes som om jag svalt solen. Aprilsolen.

Those Dancing Days- Hitten

På väg

Följ spåren

För en stund sedan kom jag hem från helgens äventyr i Göteborg. Efter bilresa, tågresa och spårvagnsresa hittade vi till sist det otroligt mysiga lilla Bed & Breakfastet som vi bokat. Inte speciellt långt från varken centrum eller Slottsskogen.

Klockan halv två slogs portarna upp till Way Out Wests andra dag. Först ut var Florence Valentin. Tältet, som döpts till Linné stage, fylldes med förväntansfulla festivalbesökare. Och jo, Florence Valentin var en helt okej uppvärmning. Florence Valentin är lika delar Håkan Hellström, Peggy Lejonhjärta och något punkband. Kanske Ebba Grön? Loves röst andas desperation, blåset har en medryckande effekt, körarrangemangen sitter där de ska och texterna handlar om fest, vänner och kanske lite politik. När bandet river av Pokerkväll i Vårbygård, då känner man att festen har börjat.

Nästa band som sågs var mina förhandsfavoriter Shout Out Louds. Framför Flamingo var det inte särskilt trångt. Det handlade inte om att det var lite folk, för det kan man inte säga att det var. Slutsålt är slutsålt, och slutsålt betyder mycket folk. Däremot var det ökenvarmt. När bandet klev in på scenen fattades någon. Istället för Bebban stod där någon annan. Tydligen hade hon hamnat på sjukhus (!). Hur som helst fick jag höra i princip alla låtar jag ville höra och det dansades så mycket som det bara gick. Bäst var helt klart Please Please Please, då publiken och bandet tycktes vara fullständigt synkroniserade. Helt plötsligt dök även Markus Krunegård från Laakso upp. Ändå räckte det inte ända fram. Delar av Shout Out Louds gnista låg på sjukhus.

Efter några rundor på ölområdena, där man kunde konstatera att de flesta var ganska många år äldre än mig och Ellen, började Moneybrother spela på Flamingo. Moneybrother på engelska går finfint. Pengabrorsan däremot, han borde låsas in i en garderob. Ett par minuter in i Moneybrothers konsert var det dags för Peter Bjorn and John i Linnétältet. Något jag slogs av var deras förmåga att låta så mycket, trots att de bara är tre stycken. Något annat de bör ha cred för är sången. Alla tre kan sjunga, och de lägger snygga stämmor. På något vis gillar jag coola Amsterdam. Spelningen blev inte sämre av att Annika Norlin gjorde en underbar gästning på Young folks. Mäktigt.

Strax därpå gick Regina Spektor upp på Azalea. Tyvärr fick han där uppe för sig att Azalean behövdes vattnas. Antagligen trodde han också att fönsterträdet inte fått vatten på typ tre år. Det regnade alltså. Och inte så lite heller. Trots att jag var blöt överallt försökte jag njuta av konserten. Regina Spektor gör allt med en liten en skruv. Hon nöjer sig inte med att bara sitta och spela och sjunga, utan gör konstiga ljud, spelar på stolar och är skönt flummig. Vissa låtar låter dock väldigt mycket likadant. Lite mer varitation och lite mindre regn til nästa gång.

Nästa konsert vi såg ägde rum i Linnétältet. Timo Räisänen lyckades jag sova ifrån på Hultsfred, men nu skulle han minsann ses! Det finns många anledningar till att tycka om Timo. Han och hans band fullständigt kokar och exploderar på scenen. Det bli aldrig tråkigt om man säger så. En annan anledning är att han bjuder på sig själv. Och så åkte tröjan av såklart. Jag är typen som egentligen är mest inlyssnad på Timo lite tidigare alster. Något jag förundrades över var att han gått från ett ganska rent popsound till ett mer psykedliskt uttryck. De nyare låtarna är lite mer svårsmälta. Men det blåröda tältet i Slottskogen kokade ändå såpass att man inte behövde oroa sig för skärsår i magen.

Sist ut för vår del var Säkert!. Tältscenen utgör inte bara ett väldigt bra regnskydd, det skapar även det rätta mörkret. Någon meter framför mig står en dam i en svart klänning. Egentligen behövs det ingen förklaring. Annika Norlins texter har ett eget kapitel i min popbibel. När hon får en hel publik att stå och hytta med nävarna och skrika "Dom jävlarna ska skjutas" inser man också att popmusik inte bara är religion, utan också i högsta grad politik. Vi kommer att dö samtidigt bjuder för övrigt på kvällens bästa extas.

Efter några spårvagnsresor och en mellanlandning, med hårtorkning och förfestande, i vår tillfälliga bostad, fortsatte festen på Pusterviksbaren. Patrick Watson tog sig ut på dansgolvet och körde unplugged och Those Dancing Days kändes allmänt coola.

Way Out West känns nytänkande. Det gillar vi. Mer av det här!

Jag har varit i alla städer

För ett år sedan stod jag under Tullbron. Tiden var snarare i trotsåldern än nyfödd. Ljuset från staden, bruset från vattnet och avlägsna skrik från fyllon. Natten tillägnades Belle & Sebastians Night walk. Dagen efter fortsatte sommaren som förut, men med mötet i minnet. Ribban sattes från och med nu omöjligt högt upp.

Exakt ett år senare kliver jag in på Pusterviksbaren i Göteborg. Efter att dansat till The Shins Phantom limb (och ifrågasatt varför de aldrig spelar så bra musik i min lilla stad) och skrikit mig hes till Hello Saferides My best friend (tillsammans med personen som jag troligen gift mig med om jag varit lesbisk), fanns det ingen anledning att tveka.

Jag tror på ödet.

Vovven och Way Out West

Jag lyssnar på Shout Out Louds och är überpeppad. Det är helt ok att börja rota fram sina möbler under alla klädhögar, samtidigt som man sjunger med till Tonight I have to leave it allt vad man orkar. Det är också helt ok att vara ensam hemma. Tyvärr mullrar åskan. Datorn får nog snart stängas av till förmån för vovven och hans skakiga tass. För en timma sedan hittade jag honom ihopkrupen under mattan på toaletten. Han behöver ett litet stöd tror jag. Hej hundpsykolog!

Vovven är en jakthund, dock en otroligt vek och sällskaplig sådan.

Annars är mitt största problem just nu är vad jag ska ha på mig imorgon. Det är något jag lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut. Bruna Vans eller heltrasiga Converse? Stuprör och svart linne eller grön klänning? Grön axelremsväska eller lackröd väska från second hand?

(Ursäkta modebloggsinslaget.)

Världsproblem. Verkligen. Bappedeibapp! Way Out West imorgon!

Om tiden

Sätter klockan på 09.30. Vaknar och trycker på snooze. Måste ha tryckt på snooze fler gånger, fast i sömnen. Klockan 11.20 vaknar jag och inser att jag ska vara i stan 12.00. Försovningen visade sig vara början på en riktigt riktigt bra dag. Solen sken för mig. I stan väntade Lena och Annie. Vi käkade på Havets, kom på att mannen med dansbandet är Lenas farbror, jag fick en födelsedagspresent (Peter Bjorn and John-platta, som jag faktiskt funderat på att införskaffa!) och så drog vi till stranden. Jag trotsade det lätt bajsbruna havet och badade. Sist jag badade i havet var nog när jag blev islängd av 5-6 personer under gymnasiaden. Studenten känns mer och mer avlägsen. Det är konstigt så fort man lägger vissa saker bakom sig, och andra inte.

Efter stranden åkte jag in till stan igen för att träffa Ellen. Vårt huvudmål var att traska till vårdcentralen för att vaccinera oss. Jag har äntligen blivit av med min rädsla för sprutor. Kön utanför skolsköterskans rum på mellanstadiet är ett ständigt hjärnspöke, som åtminstone tillfälligt försvunnit. Gött mos.

Efter en kort mellanlandning hemma hos mig drog vi till Ge-kås. Väl där införskaffades reseadaptrar, resväska, stor cd-förvaring och en massa annat. Och så fick jag en present av Ellen också. En skiva med Helena Josefsson, ett litet fotoalbum och ett långt euforiskt brev.

Man är inte mycket utan sina vänner.

Hur som helst är det mycket på gång just nu! På lördag drar jag iväg till Göteborg och Way Out West. Ska bli helt otroligt jättetrevligt! Mest ser jag fram emot Shout Out Louds, men även Säkert!, Florence Valentin och Timo Räisänen. Och Regina Spektor såklart. Och Peter Bjorn and John. Vi får se hur många jag hinner se, men förhoppningsvis allihopa. På kvällen är jag sugen på Those Dancing Days, men vem vet vart man hamnar då egentligen? Gatlyktorna och sommarnatten får visa vägen till festen.

Efter visiten i Göteborg är jag hemma en dag. På tisdag sticker jag till Stockholm, helt själv. Det ska bli skönt. Samla sig lite. Varva ner. Få ordning på saker och ting. Åka lite tåg igen. Tåg är bra för själen. Jag är typen som gillar att sitta och studera människor. Filosofera kring vad de tycker och tänker, vilka de är och vart de är på väg. Kalla mig lättroad.

Funkar

Jag har tjatat om den där radion som bara får in P3 ibland alldeles för många gånger nu. Det säger nog ganska mycket om mitt jobb. När det roligaste på jobbet är en radio är något fel. Till nästa sommar får det bli en förändring, för det här funkar inte. Eller ofunkar. Så skulle nog Hedda ha sagt.

För övrigt är idag också en bra dag. (Igår var också en bra dag. Postivit tänkande is da shit, så att säga.) Sov till 12.30, käkade, åkte iväg för att spela fotbollsmatch, vann matchen med 5-0, åkte hem trött och lycklig och adrenalinrusig och nu sitter jag här. Just nu lyssnar jag på Loney, dear. Musik som fyller en inifrån och ut. Något som kan äta upp lite av adrenalinet.

Görel och Johan... seriöst?!?

De senaste lördagarna, eller snarare alla lördagar sedan oktober förra året, har jag spenderat med ett gäng döda grisar och kossor, en slaktkniv, en packmaskin och en radio som endast går att få in RIX FM på. Ibland lyckas man kanske få in P3 på radion. Idag var en sådan dag. Idag var en bra dag. Jag höll dock på att sätta slaktkniven i handen när Morgonpasset drog igång tävlingen med namnet Antingen or not. Dagens tema: kentlåt eller konstutställning.

Kvalfrågan börjar ca 22 minuter in i del 2 av porgrammet.

Nekro-Polis? Plast? Fem+ett?

Skärpning.

Repeat

Jag ler
Du ler
Mina ögon fastnar i dina
Fastnade dina i mina?

Egentligen menar du ingenting när du låter leendet
Sprida sig till dina kisande ögon
Egentligen vill du bara vara snäll
Du vill ingenting annat

Ändå envisas du med att låta mig fastna