Monaural Phantasm

Monaural Phantasm bor på myspace tack vare Hedda. Du är guld vännen!

Nytt kapitel

Jag har suttit här en stund nu. Ett fullständigt blankt och tomt dokument på skärmen. Det bara väntar på att fyllas. I väntan på att det svarta ska rinna igenom kroppen, ut genom fingrarna, ner på de svarta tangenterna och sätta natt på dag, spelar jag det där plocket. Jag behöver verkligen tömma ut och ta in nytt just för tillfället. Det känns som om att jag kommer gå in i en ny period snart. Ett nytt kapitel ska skrivas. Men först måste det nuvarande kapitlet avslutas.

Det kommer dock ta lite tid att avsluta nuvarande kapitel. Det innehåller så mycket att det inte får plats i ett enda dokument. Men de bästa fragmenten ska det bli någonting av. Först ska de bara bli begrpliga. En bra låttext ska man ju kunna känna igen sig i, eller åtminstone kunna sätta sig in i. Och i väntan på att texten med stort T formas finns det där. Plocket går hela tiden, om och om igen. Det är lite sorgset, men på något vis ändå hoppfullt.

Och det kan bli så att det lyckas komma utanför det här rummet.

Diciplin är överskattat

Jag har fortfarande bara tid att skriva ganska substanslösa inlägg. Dagens upplysning är att jag fått ledigt från alla lektioner för att vara hemma och skriva klart mina projektuppsats. Jag gick upp aptidigt idag. Efter att jag hoppat upp ur sängen käkade jag lite müsli. Ett par minuter senare körde jag iväg min bil till hansomvetväldigtmycketomgamlabilarmenlyckadeskursasinverkstad. Känns bra. För övrigt måste jag ha bajlen imorgon. Ska på studiebesök på soptippen. Imorgon ska även min uppsats ligga på mannen med den senapsgula kavajens skrivbord. Än så länge är den 21 sidor. Jag har nog aldrig skrivit ett så långt dokument i word förut. Skulle inte förvåna mig om datorn hänger sig och knycklar ihop min, ack så naturvetenskapliga, uppsats till oigenkännlighet. Det hade varit oschysst av den. Jag hade nog funderat på att rymma till Ryssland då.

Annars då? Min brännskada, som uppkom i samband med plattningen av mitt hår för en vecka sedan, fjällar nu för tredje gången. Eftersom jag är så lat att jag inte orkar ta på mig mina glasögon på morgonen, kan det lät bli så att man missar av- och påknappen. Och om man tror att den, vanligtvis, ganska tröga knappen sitter på den 200 grader varma plattan går det som det går.

Det går inte bra.

Å andra sidan var min enorma brännblåsa på tummen inget mot det mönster som min goda vän Ellen skaffat sig på sin handled. Stekplattan på McDonalds är ungefär som plattången på mitt rum, fast några gånger större.

Det här är bara en ursäkt för att inte skriva den där slutsatsen. Sorry. Någon gång framåt lördag kväll, efter högskoleprovet, räknar jag med att ha ett liv igen. Och på tal om ingenting så är textraden You're so sweet you cause me caries fin. Och jag har ingen röd tråd. Min röda tråd ligger förhoppningsvis på en annan plats i den här datorn.

Fenomenet

Det här är dagen då jag kunde fått bortförklara mig ganska rejält. Det blev dock inte så. Jag är alltså fortfarande inräknad i samma kategori som Ebba von Sydow. Känns schysst. Vi har nog något gemensamt.

Och Svenska B-talet gick bra. Lyckades ta mig igenom hela talet utan att nämna... tja... det här.

Billie the Vision & the Dancers

Följande skriver bandet på sin hemsida:

"Under hösten 2006 och våren 2007 spelades skivan in på den skånska landsbygden, i lånade hus i Blekinge och i replokalen i Malmö.

Enligt bandet så fanns det två ansatser, att inte skriva mer om Pablo och att göra en sämre skiva än de två tidigare. Man lyckades inte med något av det. Where the Ocean Meets My Hand fortsätter där The world according to Pablo slutade."


Det finns mycket att se fram emot. Den 11 april släpps Billie The Visions tredje album. Efter detta blir det releasefest, bl.a. på Sticky Fingers den 25 april. Och inte nog med det! Det har även visat sig att älsklingarna ska spela på Emmabodafestivalens förfest den 25 juli. Och jo... jag har nog nästan bestämt mig. En lite försenad present på min 19:e födelsedag kommer att bli en tripp till Emmaboda.

Fågelsång

Det här är rätt schysst. Hanna Liten är stor i sin litenhet. Mysigt och vackert.

Ge mig

Dans och associationsbomb

Våren har flyttat in i mig. Jag tog gitarren och satte mig på trappan i solskenet innan. Spelade och sjöng, högt och länge. När jag fått dagens pollendos skuttade jag upp på mitt rum och slängde in Håkan Hellström i stereon. Matilda kom förbi och frågade lite försynt om hon fick låna en tröja. Det hela urartade i att jag dansade en väldigt frigjord, ända inifrån hjärtat menad, spontandans till En Midsommarnattsdröm. Kändes bra. Jag dansar alltid när jag är riktigt glad. Nykter som onykter. Dag som natt.

Att ta i så mycket att man blir blå

I morse försökte pappa göra en snabblagning av min bil. Det visade att ett litet kreatur släpat in skal och grejjer i motorn. Trots ihärdig dammsugning av motorn verkar den gula lilla lampan lysa.

Det är tufft att vara liten. Att fajtas med långtradare och stadsjeepar tar på krafterna.

Bajlen behöver bekräftelse.

Bajlen needs löve.

Propp

Det finns så mycket att säga just nu att jag inte får ut ett ord.

Solen sken idag. (Universalsamtalsämnet kallas väder.) När solen skiner lyssnar jag på Håkan Hellström. Då inbillar man sig nästan att det är sommar. På tal om det så verkar min bil lite överhettad. Den gillar inte att köra om lastbilar i 120 km/h på motorvägen.* Vår bildoktor, som är så kunnig på gamla bilar att han lyckats sätta sin verkstad i konkurs, påstår att det inte är någon fara att köra med den. Den lilla gula lampan ska man inte bry sig om.


Pyttsan.


*Motorvägsframfarten har att göra med mitt införskaffande av studentbalsklänning

I de trånga gränder där musikaffärer, soptunnor och magasin samsas hörs ett sus från då

Födelsedatum: 2007-06-08

De hade sju ton våta blommor runt halsen. Och så såg de glada ut. Euforiska minst sagt. Svårt att bedömma om det var dagen i sig eller det som fanns i flaskan som gjorde det.


Überlycka vs. Gråtpanikhelvete




Vi hämtade våra studentmössor igår.

Det där med... ja.. ni vet...

Jag har en syster. Hon är singel. Hon är en ganska färsk singel. Man känner liksom nästan doften av nybakad kanelsnäcka. Tyvärr går hon inte köpa.

Och jag blev också väldigt singel idag.

Så hamnar de två systrarna i soffan. De tittar på varandra. De får möjlighet att gråta och berätta om hur hemskt det känns. Men gör de det? Nej. Istället börjar de skratta. De skrattar hejdlöst och länge.


"-Matilda, är du ledsen?"
Inget svar.
"-Jag är nog konstig, men jag är inte det.."
"-Inte jag heller.. hahaha"


Och tja... egentligen skulle det här blivit ett väldigt snyftigt inlägg fyllt av mascarasvärtade näsdukar. Tyvärr har jag förvandlats till ett ytligt monster som vill gifta sig med sin syster.

Notis

Anna-Frida gick tydligen vidare från Musik Direkt-deltävlingen i Halmstad. Har haft lite koll på hennes myspace ett tag, så det hade ju varit kul att se henne live i länsfinalen!

Annat bra från koooov i spooothallen är Vincent Vicious. Lyckligtvis har de blivit bokade för Amici-galan. Inte fel det heller.

What's that sound?

Skrea Strand 23:17

Det är sådana kvällar som man minns. Kvällarna som är blir spontana. Nya beslut tas varje sekund. Rätt plats vid rätt tillfälle. Och rätt personer. Utan hämningar.

Igår var det Musik Direkt-deltävling. Jag åkte ju mest dit för att kolla upp Indie Jan. Och jo, visst var de indie. De vägrade till och med att bli intervjuade. Det blev liksom nästan så mycket att det blev för mycket. Men de behövde inte göra sig missförstådda i alla fall. För missförstådda var de. På uppmaningen: "Ta chansen att dansa Falkenberg" blev alla i publiken så rädda att de tryckte sig mot de svarta väggarna inne på Smedjan. Kvar i mitten stod jag och min syster, Indie Jans personliga fanclub-trio och två små poppisar.

Hur som helst var den dansanta elektropopen ett skönt bryt mot resten av banden. Mycket halvtajta och heltajta punkrockband, lite smäktande 80-tals solorock och en hög med andra varianter. Romantic Waves , Part One och When in Vienna gick vidare till länsfinalen. When in Vienna föll nog mig mest i smaken av dem.

Allt som hände efter konserten går inte riktigt förklara. Jag och min systers kompisar hamnade i alla fall på samma kort som en rökande Idol-Snäckan. Efter det körde jag och systeryster runt i stan med rutorna nedvevade. Plötsligt förstod vi varför raggarna tycker det är så kul att köra runt i stan. Men vi spelade liksom inte Sommartider eller någon annan utsliten stackars låt. Nej, nej... Noodles med Suburban Kids With Biblical Names ska det vara.

Och när den blåa lilla bilen snurrat hundra varv i rondellen och tutat ut Noodles are the smell of denial, and you will never grow up lika många gånger, fick vi för oss att åka till stranden.

Skrea Strand klockan 23:17. Inte en turist så långt ögonen når.

När vi trotsat regnet och blåsten färdigt blev det några fler varv i rondellerna. Och en 50/50 med pommesfriteskrydda på Torggrillen. Stort i sin litenhet.

Lika ovanligt som snö i Thailand

Imorgon kväll går första delen av Musik Direkt av stapeln i min lilla stad. Det faktum att akten Indie Jan spelar gör mig inte lite måttligt intresserad. Alltid lika spännande att se sleazerockarnas reaktioner på avvikande inslag. Så imorgon blir det nog indieklänningen på. Ett sätt att ta ställning på så att säga. Sen kan det ju visa sig att Indie Jan är experimentell powermetall med countryinslag.

Smällar man får ta.

Salem Al Fakir och Marit Bergman - 52 Weeks

Gillar känslan av att "Nämen, hoppsan hejsan, vi har lyckats skriva en låt. Vi skrattar mest hela tiden och det låter sjukt bra."

Såg klippet på Musikbyråns årskrönika (rätta mig om jag har fel). Finns nu uppe både på Sveriges Televisions hemsida och på youtube.

Lars-Göran, Gerd, Bert-Henry, Anna-Maja, Kalle, Lennart, Olle, Stina, Jöns-Åke, Märta, Asta, Gunnel och Konrad

Jag har två timmars schemalagd lektionstid i veckan med dessa små varelser. På en den korta tid vi spenderat tillsammans har jag och mina 13 små physalisplantor lyckats utveckla en mycket nära relation. Vi sörjer de två frön som inte kommit upp, men än finns det hopp om att de inte drunknat i myllan.

"Aaaa, min kära suster. Du vet, jag gur bara balkanblonderignar!"

Och sen fanns det ingen återvändo.

Dagen då jag insåg att man tjänar på att utnyttja sin enorma skådespelartalang

Ända sedan jag var sisådär 7 år har jag spelat fotboll. Mestadels för skojs skull och för gemenskapen, men även lite mer seriöst när man är på det humöret. De flesta lagen, oavsett division, har ju en ganska stark gemenskap. Detta och sportens regler gör det omöjligt att inte tväla mot andra lag. Det jag vill säga är att fotbollen ofta upplevs ur en, hrm, ganska subjektiv vinkel. Följande citat är plockat från förra veckans motståndarlags hemsida:

"Men efter ca. 30 minuter vände Johannna (inte jag) upp vid straffområdet och kom loss och det ända (piiiiip) hade att göra var att riva ner henne på snudd innanför men dommaren valde att blåsa frispark, och hur säkert som helst slog Lina in den."

(Iaktta bl.a. satsradningen i citatet)

Kan ni föreställa er hur Johannna med tre n vänder upp mot straffområdet. Hon är i princip helt omarkerad, ja rent utsagt helt ensam på plan! På snudd innanför straffområdet träffar hon på Johanna med två n. Ve och fasa! Se vad den två n:ade gör! Hon slänger sig helt hejdlöst på den tre n:ade, tar ett rejält judogrepp och fullständigt river ner henne på marken. När den tre n:ade väl ligger på marken passar den två n:ade på att gå rakt över henne. En liten diskret inborrning av dubbar i naveln bara.


Och det var ju så det gick till. Helt klart. Det var inte så att Johanna stod rakt upp och ner i straffområdet och Johannna kom och sprang på henne. Nej nej, då har ni missuppfattat det hela.

<<

I vår matsal, eller finrummet som det kallas, finns en stor ekbyrå. Den är mörk och rymmer massor med små minnen. Lådorna är fyllda med saker från dåtiden. Födelsedagskort, julkort och fotografier. Fragment och små stickprov från något som just då var nutid. Det finns kort på en ung man i gröna militärkläder, pudelpermanentade människor och bilder på tårtor med allt från ett till tolv ljus på. De flesta korten kan man skratta åt. Människorna på bilderna ser ut att ha kul.

När jag var liten hade jag jätteljust och korkskruvslockigt hår. På bilderna i den mörka byrån ser jag antingen allmänt prinsessaktig eller helt sjövilt skön ut. Kameran och jag, överallt och hela tiden. (Det ska nog inte bli några problem att hitta ett bra kort till studentplakatet.) Men när jag inte är så liten längre säger det plöstligt stopp. Hur mycket jag än bläddrar igenom de gula kortfodralen finns de inte där. Korten föreställer ingenting alls. Det är träd, gräsmattor, blommor och katter. Kort som inte säger någonting. Det måste finnas något kort på mig från den där mellantiden, tänker jag. Och mycket riktigt. Där framför mig på bordet låg det.

Flickan på kortet gillar inte att vara med på bild. Hon försöker att le, men det når liksom inte fram. Bakom de runda glasögonen tittar två sorgsna ögon fram. Den röda tröjan är för liten och ganska urtvättad.


Jag fick lust att bara slita ut henne ur kortet, försöka förklara vem jag är och krama henne hårt och länge. Om hon bara visste hur jäkla bra livet egentligen är. Tänk om hon vetat att allt kommer att ordna sig! Jag skulle vilja säga det till henne. Tyvärr får jag nog aldrig chansen att göra det. Tiden går bara framåt, inte bakåt.


Jag tror inte att hon skulle känna igen mig.

10 mars 1997

• Uppe före klockan 10
• Handlat fröer som jag ska så
• Hjälpt ena päronhalvan att handla mat
• Ätit potatismos
• Hjälpt den andra päronhalvan att ösa sand
• Tagit en promenad med mina gröna gummistövlar genom en gyttjig åker

Det är befriande att gå tillbaka. Det finns ingenting läskigt där. Ingenting jag inte känner igen eller inte kan handskas med. För när världen snurrar fort och man lättar från marken, det är då behovet kommer fram.

Regression gott folk.

Upplysningsvis:

Stocken längst ned på bilden ska föreställa en hund.

Minns du våren, eller har den inte kommit än?

Nervryck

Ben Gibbard är ett geni, mitt projektarbete kan slänga sig i väggen, apelsinen jag åt till fika hade lika tjockt skal som en vattenmelon och det är inte allt för länge tills klockan slår 18.00.

När jag blir stor (om jag nu blir det)

Jag ska bli psykolog. Och kommer jag inte in där kanske socionom vore något?

Annars kan man ju alltid kravla på komvux några månader och höja snittet en halv pinne. Det känns inte så lockande, men kanske lite halvaktuellt. Det kommer bli ett djupdyk bland vattenflaskor, stabila dunjackor från Ge-kås, praktiska ryggsäckar, nyckelknippor med 3% nycklar och resten rosa glitternallar.

Weheeii. Dags att börja en Extreme Makeover. De röda pumpsen jag köpte idag var helt klart ett snesteg. Frågan är hur komvuxare är under alla tillbehör? Det är sånt som man kan fundera på, eller så kan man käka makaroner och se glad ut.

Höger, vänster, rakt fram eller hit och dit?

Det har inte hörts mycket väsen här på senaste. Det finns anledningar, så många dåliga anledningar och så många bra. Men jag har inte drabbats av någon konstig sjukdom, och inte heller dött. Jag har snarare kommit till ett läge där beslut måste tas. Nu finns det helt plötsligt, kanske och möjligtvis en anledning att inte lämna västkusten. Samtidigt finns det hundra anledningar och ett blodslöfte om att göra det.

Och jag kommer göra det, det kommer jag. Att lämna sin vapendragare kommer inte på fråga. Äh, jag borde bara hålla tyst och vänta och se. Saker löser sig. Det gör de alltid.

Eller?

Det känns som om jag fastnat i en sträckbänk som drar mig åt alla håll och kanter. Jag vill för mycket. Mycket handlar om att våga. Chansa lite. Kasta sig ut för stupet och hoppas att man inte landar för hårt.


Stoppknapp, någon?

Oh please God almighty, if you really exist

Fick ett plötsligt och mycket starkt begär efter att lyssna på Marit Bergman. Hon beskriver på något vis så väldigt mycket om livet. Det är som är livet. Och idag behöver jag Marit vid min sida. Lyssna på Waste more time. Gör det.

Kan hända att jag snart hamnar på drogkliniken. Intag av den tyngsta av droger kommer att ske. De har inga varningstexter eller illröda trianglar på paketet, men snurrar gör det ändå. Herrejesus.

Johannas Livsfilosofier och minimalismen- Budord nummer ett

Jag tog precis ett beslut. Ett riktigt viktigt beslut. Från och med ska det inte levas för morgondagen. Det ska fan i mig levas för dagen. Ska man gå runt och oroa sig för framtiden hela tiden kommer man aldrig kunna leva livet. Och det är just i dessa dagar som beslut ska tas. Jag tänker inte se hinder hela tiden, bara möjligheter. Att ta dagen som den kommer är nog det nya budordet.

En klok vän hade rätt häromdagen. Det är dags att börja samla på de där små stunderna. Inte de där som du drömt om hela livet, inte heller de där som du bestämt och planerat i minsta detalj. Av erfarenhet blir de aldrig som du tänkt dig. Stunderna som ska samlas i en liten ask är de där allt är perfekt i sin litenhet.

Det var säkert en vecka sedan jag spelade gitarr. (Förutom när jag och Hedda satt i replokalen i tisdags då). För en stund sen grävde jag fram den stålsträngade ur den soptipp som mitt rum börjar likna. Förbi klädhögen mitt på golvet, vidare bortom bokhögen på en halv meter kunde den hittas. Jag tog fram den, satte mitt capo på 4:e bandet och spelade. Vilken känsla. Halleluja moment. Så litet men ändå så stort.