Bokslut

Det är inte slutet, bara början på något nytt. Om det är tillfälligt eller på riktigt får vi se. Bloggandet fortsätter hur som helst här.

Säg som det är

Jag går i en brant uppförsbacke just för tillfället. Längst upp står någon och kastar stenbumlingar på mig som jag hela tiden måste parera för. Lite så är det just nu. Lite motigt, lite strävigt. Lite väl mycket januari.

Orkar inte vänta på att folk ska höra av sig. Orkar inte höra av mig. Trött på människor som ser ner på mig och inte lyssnar. Försöker skriva en melankolisk visa, kastar den i papperskorgen. Ser ut på det gråa och tänker att allra mest trött är jag nog på dig. Och att du inte bara kan säga som det är. Vad det nu är.

Ett bryt är vad jag behöver. Komma ur invanda tankemönster, åka iväg och komma tillbaka och spåra in rätt. Vilken tur då att jag åker till Manchester på torsdag! Ska bli otroligt trevligt att träffa Annie, se staden, festa lite, unna sig shopping och avkoppling. Visst måste någon bok med på semstern, men inte allihopa. Välbehövligt. Visst är det januari på de brittiska öarna också, men jag sätter mitt hopp till England.

Dags att börja reka musikvåren

Jag har mina principer när det gäller inbokningar av saker. Så mycket som möjligt hålls öppet. Oftast för att se till att tidsoptimisten i mig inte trampar på för många tår. Men en sak är säker: Den 19:e mars spelar Jonathan Johansson på Svanen. Jag är ledig den helgen. Be there or be.. ja, ni vet. Skivan kommer ut den 9:e februari!

På Storan dyker det upp lite småspännande saker:
- Peter Bjorn and John 27/2
- Timo Räisänen 4/3
Überhajpade Glasvegas, som enligt mina skottska vänner inte är riktigt lika poppis på hemmaplan som här, har lyckats sälja ut alla sina spelningar i Sverige. Jag får bilder av ruffiga Glasgow i mitt huvud och tycker inte att musiken är så jättemysig direkt.

Pustervik och Woody West bjuder på lugna och fina skotten James Yorkston 5:e februari. Kan nog bli fin onsdagsunderhållning.

Om att satsa

Första riktiga helgen på jobbet är avklarad! Lite smånervöst i lördags innan jag kände att jag hade koll på allt runt stängningsrutinerna. Tur att jobbarkompisarna inte verkar gå av för hackor. Me like! Det är många knappar som ska slås av, papper att hålla reda på, nycklar, pengar och man blir lätt lite snurrig. Gick ändå ifrån anläggningen med känslan av att jag faktiskt kommer att fixa det här på ett bra sätt väldigt snart. Magkänslan brukar man kunna lita på.

Lördagen var nog överhuvudtaget magkänslans dag. Friskt vågat, hälften vunnit.

Imorse låg det ett fint täcke snö över Majorna när jag begav mig mot jobbet. Det jobbar uppenbarligen inga vaktmästare på söndagar som springer runt med salt och annat obehagligt. Bra tycker jag. Vaktmästare måste ju vara lediga de också. När jag slog upp portarna en stund senare fullkomligt galloperade ett gäng människor in mot löpbanden. Snörädda hurtbullar.

Andra konstateranden under dagen:
- Jag är sjukt misstänksam mot proteinshakes (länge leve bananer!)
- Tränandet börjar verkligen ge resultat nu!
- Jag är nog på väg in i en ny kent-period. Förhoppningsvis en konstruktiv sådan.
- Det är utmattande att vara ny på jobbet.
- Baka bröd är ett bra sätt att ha kvalitetstid med sig själv på.
- Imorgon startar nya kursen "Lärande och kompetensutveckling", vilken jag har väldigt många väl förutfattade meningar om. Att sova på föreläsningen eller sova hemma, det är frågan.

So long så länge och hörs snart, vänner.

Januari

Åh, ge mig sommar. Nu. Visst har jag vant mig vid att ha döden runt knuten, men när det finns löv på träden ser man i alla fall inte gravstenarna varje morgon när man vaknar. Man vill bara krypa ihop och läsa en bok. Jag läser inte mycket skönlitteratur, däremot en hel del kurslitteratur. Högen är den som hittils avverkats. Duktigt! Och anledningen till att jag inte läser så mycket skönlitteratur finns underst.

Om jag skriker, hör du då?

Jag har lyckofnatt.

Ge mig!

Sanna mina ord; det kliar som bara den i festivalnerven. Allt det gråa och trista och daskiga och äckliga får mig att drömma om sommaren. Förra året besöktes Siesta! i Hässleholm. Jag var popfarmor men ändå en lycklig ost tillsammans med Matilda och Sandra. Vi dansade oss galet trötta, åt langos och önskade att vi också fått bo på reservcampingen. Kan sammanfattas så här.

Min eviga längtan om Emmabodafestivalen börjar kanske blekna lite. Well well, vi får se vart det landar i år. Vinterbadarna arrangerar även en Midsommarfestival som jag tänker bevaka lite. Med tanke på att midsommar är midsommar så hade det varit trevligt att göra något med lite annorlunda förväntningar. Banden på midsommarfestivalen verkar ha tagit riktning mot det elektroniska hållet. Lite mer akustiskt och jag är på!

Sen finns ju alltid gamla Hultan. Massor med minnen av olika slag. '07 var nog det bästa Lenas familjs gamla rostiga Volvokombi med 4 växlar som vi fick putta igång. Det tokregnade på oss, till skillnad från året innan då vi blev grillade och kokta på samma gång. Jag vill minnas att jag och Annie grät till Anna Ternheim för att det var så jäkla bra och dansade oss till extas på Amy Winehouse spelning.

Varken Way Out West (hur ska det kunna toppa förra året??) eller Roskilde har släppt lös några artister. Eller så kanske man borde åka norrut i år? Jag som knappt satt min fot på högre breddgrader än Göteborg och Stockholm kanske borde våga ta klivet. Man vet aldrig!

Guldkorn

Just nu snurrar allt på nya jobbet. Åt rätt håll faktiskt. Visst finns det otrevliga människor, men den goa och svettiga massan överväger stort. Min dag gjordes för övrigt när en man som pratade med en välbekant accent kom in. Han undrade en massa om olika kort, självklart på engelska. Men av någon anledning släpper det alltid när någon pratar skottska med en.
"- So, Johanna, did you live in Edinburgh?"
"- Yes.. but... how did you know?"
"- You've got an Edinburgh accent! For how long did you stay there? 2 years?"

Mannen visade sig komma från Glasgow. Och jag tycker det är rättså trevligt att skottskan satt sig i ryggraden. Det ger på något vis en tillhörighet som gör att jag kommer återvända dit igen och igen och igen. Kanske aldrig permanent, men ofta i tanken.

Hårt mot hårt

Blixthalka längs hela västkusten
Ända från vägen till kontinenten till min borg i norr
En frontalkrock sker så lätt
Någonstans mitt emellan

I protokollet finns förklaringarna
Och den skyldiga är
Men vi kommer aldrig att gå till någon domstol
Du & jag

Vi kommer att frontalkrocka
Igen igen igen

Inre stökighet

Mycket av tiden de senaste veckorna har gått åt till att plugga psykologi. Många sidor i kökssoffan hemma, på tåg fram och tillbaka och på biblioteket. Inte mycket tid till reflektion enligt mig, men något har jag ändå märkt. Jag har börjat tänka på ett lite annorlunda sätt. Det är väldigt svårt att sätta fingret på det. Jag anser att psykologi är en nyckel. Koden till hur man kan förstå sig själv, andra och påverkan sinsemellan.

Det har rivit upp en del saker. Kan man säga.

En kväll i början av juli. Den där sommaren som aldrig kommer att gå att göra igen. Den bästa sommaren. Det är varmt och nästan alla på festen står utanför byggnaden, pratar, dricker och röker. Himlen är helt klar och när man andas in luften känns det som att andas in lustgas. Lycka som sprider sig genom alla små blodkärl och ända ut i fingertopparna.

Du frågade om jag ville följa med efterfest och jo men det ville jag väl gärna. Vad annars säger man när man har sockerdrickabubbel i blodomloppet och tror att man sakta börjar falla? Så vi började gå. Du och jag och min blå cykel. Förbi de gröna fälten, kyrkan och över motorvägen. Där på bron ser man långt, långt bort mot vindkraftverken. Inte en enda bil, bara kilometer efter kilometer med grå asfalt.

Det är nog dags att ta reda på sanningen.