20-årsfestandet

För övrigt har vi nog sprängt 70+ gränsen. På lördag kommer det att bli dragigt värre i ladan! Utedasset är fixat, brännvinet likaså. Nu återstår borden och stolarna och maten.

Och musiken såklart. Tema: hejdlöst bonnigt och allsång. (Med viss mån för tolkning.)

Pepp!

Maple leaves

Mina skottska vänner, bröderna Kieran och Daryl, skickar paket till mig ibland. Idag låg ett med Kierans kråkfotiga handstil utanpå och väntade på mig. Förutom ett vykort innehöll det även en påse med det här:

Hahaha, hur svenska är de egentligen på en skala? Tillverkade i Toronto och allt. Hur som helst sjukt goda. Så vi kan ju alltid låtsas att de är svenska. Det slog mig precis att de försökt efterlikna geléhallon. De liknar dock godisarna i Gott & Blandat mer, fast lite mjukare.

FFP

Inte för att jag vet vad det är, men något med First Floor Power är väldigt väldigt fångande. Tyvärr krockade de nog med något annat när vi var på Siesta. Förhoppningsvis får man fler chanser att se dem!

Söndag

Mina bruna second hand pumps har gett mig röda små skoskav på alla mina tår. De är fortfarande klart värda sina 20 kronor. Jag är lite småbakis och trött och har samma tröja på mig som igår kväll.

Men det är faktiskt helt okej. Det är faktiskt riktigt bra.

Journalen

Symptom: Patienten har bl.a. inhandlat fyra cd-skivor. Den första av dessa innehåller Astrid Lindgrens mest kända barnvisor. De tre resterande är skivor med bandet Mora Träsk.

Diagnos: Patienten försöker lindra sin ångest genom regression.

Orsak: Det är mindre än en månad tills patienten fyller 20.




Herregud.

Drömmar om rockackord och tvåtakt

När Hedda och jag gick i tvåan startade vi band. Hedda, som gick estet, hade lite koll på saker och ting. Visste hur man skulle spela de flesta instrumenten. Själv kunde jag sitta ner och spela gitarr. Inte stå upp. Mimmi fick lära sig att spela trummor. Lovisa antog sig rollen som frontfigur. Vi var unga, gröna, punkiga och förbannade. Eller tja, Lovisa var förbannad.

I källarplanet på Smedjan hyser Studiefrämjandet ett antal sunkiga replokaler med ett antal tillhörande musikprofiler (t.ex. Hårdrockar-Tor och Punk-Charlie). Där spenderade vi eftermiddagarna och kvällarna. Åt kanelgifflar och repade ibland. Blev lite mer förbannade. Försökte lösa saker. Städade den dammiga replokalen. Fördrev tid.

Sedan gick det som det går ibland. Man drar åt olika håll. Men visst lärde vi nog oss något på kuppen. Innan vi slutade spelade Hedda in en demo som projektarbete. Monaural Phantasm. Det var tider. Längesedan.

Kontaktannons?

Det var nog bäst som det blev ändå. Det var kanske dags. Helt dödstrött idag efter gårdagen, annars lever jag och frodas.

Just för tillfället sitter jag och lite peppad på att åka till Way Out West (och bo i Majorna en natt eller två eller tre). Lördagen känns mer eller mindre spikad, fredagen osäker. Jobbar på fredagen, men man kan ju alltid åka direkt till Götet. Det kvarstår dock ett mindre problem: Sällskap!

Min syster har erbjudit sig att vara min sid-e-kick, men den lilla prylen är inte ens 18. Vill ju gå på någon av de grymma klubbarna på kvällen.

Så, sällskap, höra av er.

Visst känns det fint nu, Hurricane

Min farfar dog när hösten kom. Våren innan det skaffade vi en hundvalp. En utstött krake. Ingen trodde någonsin att det skulle bli någonting av honom. Det späda lilla djuret bodde i källaren och vågade inte gå upp för källartrappan. Lite brun, lite vit och lite svart. Inte mycket att hänga i julgranen. Oskyldig.

Den hösten sprang det förut så späda lilla djuret runt i vår trädgård och lekte med en gammal dammsugarslang. Jag har aldrig sett någon springa så fort. Friheten definierad. Kanske var det nu han började leva upp till sitt namn. Dino. Han älskade att springa så mycket att han aldrig gav upp. När pappa varit ute och jagat med honom kom han aldrig hem, utan fortsatte själv långt in på kvällen. Jag har sprungit runt i gummistövlar och letat efter honom. Många gånger. Genom nyplogade åkrar och under granar i ösregn.

Idag öppnade jag dörren till huset. Köket luktade unket och instängt. En sliten varelse mötte mig. Vi gick ut på gräsmattan och kissade. Fortfarande en orolig själ. Min vapendragare Ellen knackade på dörren. Jag hällde upp lite hundmat i skålen. Vi började lämna huset och hunden. Han tittade på mig och gnällde.
"-Men lilla hunden, hoppas du är nöjd nu. Jag har kissat med dig, du har fått vatten och mat."
Jag tittade in i ett par trötta ögon och stängde ytterdörren.

Det var sista jag sa till honom. Det var sista gången jag tittade in de mörbruna ögonen. Ingen kommer någonsin mer komma och puffa på en med nosen för att få uppmärksamhet. Ingen kommer någonsin mer att skälla på grannarna. Ingen kommer att rusa mot en varje gång man kommer hem. Ingen kommer någonsin mer titta på mig på det viset. Jag var alltid saknad. Du är saknad.

Fan. Jag har inte lipat så här mycket på länge.

Hur skulle någon kunna sätta kedjor på en Hurricane. Min älskade vän.

Ane Brun feat. Ron Sexsmith- Song No. 6

Tigerhjärta

Ehh, mamma. Det är så att jag har något att berätta.

Liten, ljusblå, kommer att bli söt med tiden, kostar mer än tre och nästan fyra barnbidrag...


JAG HAR BLIVIT MED LÄGENHET!

Ohhh yes!

Derbyt på Vinåvallen mot Vinberg slutade precis som ett derby ska sluta: 4-1 till Ginsten. Trots att vi rotar runt i div. 5 var tidningen där och fotade. Så nu blir vi nog kändisar allihopa. Höhö. Trots att jag druttade omkull ett par gånger och tappade tekniken och körde fult lyckades jag ändå spela hela matchen. Oväntat med tanke på min allmänna kondis. Sådesåserruatt! Bra jobbat flickor.

Jag är bara inte gjord för den här staden

Det tog 3 veckor. Önsketänkande och inställning övergick i flyktbenägenhet. Alla hade stuckit. Jag stod kvar där på uteserveringen. Irrade runt lite för att se om jag kunde hitta någon att prata med. I ett försök att se lite världsvan ut lutade jag mig mot de röda staketet. Ett gäng turister knör sig förbi. Gamla klasskompisar. Ansikten jag känner både till namn och utseende, egentligen främlingar. Förra sommaren kommer förbi, säger hej och klappar mig på axeln. Förra helgen säger inte ens hej. Jag ser vilsen och rädd ut. Orkar inte mer.

Jag låser upp cykeln och börjar gå mot torget. Helst hade jag cyklat iväg så fort som möjligt. Det fanns bara ingenstans att cykla. Helt planlöst driver jag runt. Förbi alla pizzeriorna. Går in i folk som jag inte vill träffa. Tittar ner i marken. Storgatans gatustenar ser hårda ut. Jag sätter mig på en bänk mitt emot Stadshuset. Det finns ingen ork att resa sig.

Välkommen hem. Välkommen till Falkenberg.

Gräsmatta

Midsommar i en trädgård någonstans vid botten av Arvidstorpsbacken är inte alls illa. Det regnade, så klart. Det blåste västkustvindar, som vanligt. Men sen blev lägerelden tänd och så dök Mari och Charlotte och ett helt gäng med människor upp. Människor jag glömt att jag saknat som attan.

Livet är faktiskt rätt gött ibland.

Imorgon ska jag för övrigt spela min första fotbollsmatch på drygt 9 månader. Derby mot Vinberg. Förutsägbara resultat av det är:

1. Att jag kommer att vara stel som en pensionär på jobbet på måndag.
2. Att jag minst en gång kommer att falla som en fura för att huvudet vill mer än benen.
3. Att jag kommer att stämpla folk och kapa dem vid fotlederna eftersom teknik är ett ord jag inte känner till.
4. Att jag kommer att vara lycklig som ett barn efteråt. Om vi inte förlorar alltså.

Glad midsommar på er gott folk!

Kings of Convenience- I'd rather dance with you

Ursäkta att jag bombarderar bloggen med en massa youtube-inlägg. Kings of Convenience skrek om att få vara med. Deras album Riot on an empty street är för övrigt ett guldkorn i den norska musikhistorien.

Kristian Anttila- Smutser

Min neurotiska dansnerv håller på att få ett slaganfall.


Annie! Kom hem. Jag saknar dig.

Bara så ni vet

Trots mina snart 20 år på bondgård har jag aldrig ridit på en häst. Ironiskt nog är hästen inhyrd till mina fina små kusiner från Stockholm.

På jakt (efter sommaren), del 1

Nina Kinert- Through Your Eyes

Röj

Sa jag att vi ska ha vår 20-årsfest i en lada?

Om inte: Vi ska ha vår 20-årsfest i en lada.

Det ska grävas en grop till det mobila utedasset, fixas blandskivor med raggarmusik och barnsäkras.

Skål & Välkomna gott folk!

100 rop, tusen tankar

Tiden räcker inte till. Springer iväg. Finns inte. Går åt till annat. Ni ska veta att det händer saker i alla fall.

Sena nätter på staden mynnar ut i trötta dagar på jobbet med tanter, fläskfilé på extrapris och kvalitetstid i fikarummet. Igår satt jag på en sten i Majorna i Göteborg medan min pappa åt korv med bröd. Förhoppningsvis sitter jag på översta våning i just denna stadsdel när hösten tågar in.

Snart är det dags för tjugoårsfest. Det dröjer dock hela 36 dagar tills jag fyller år. Däremot fyllde min vapendragare år i måndags. Klockan 04.16 stod jag utanför hennes fönster med min gitarr. Det var svårt att säga om solen gått upp, eftersom det haglade så mycket. Chockad blev hon i alla fall.

Och nu ska jag spela fotboll. Till helgen är det midsommar. Jag har plockat på tok för många blommor på senaste. Det känns som någon kört in en stavmixer i huvudet på mig. Inte vettigt någonstans.

På något vis lever jag i alla fall.

Bland surfare och turister i Apelviken

Är lite småpepp på att se något på Majas i sommar. Ingen sommar utan Majas Vid Havet liksom. Inte konstigt att det är en av mina absoluta favorithak. När jag och Hedda var blott 17 år lyckades vi smita in på den mest magiska Håkan Hellström-konserten någonsin. Ett par hundra personer, en blå himmel och fullständig eufori. Det var längsen...

Precis innan jag fyllde 18 (ännu en insmitning) dracks det gin & tonic på klitterna i Apelviken. Ett smålulligt "jag visste inte att det behövdes leg?" räckte inte så långt. Som tur var lyckades vi hitta en kompis pappa som kunde vara målsman åt mig. Sedan fick vi uppleva Marit Bergman på en armlängds avstånd.

Kollar just nu upp vilka som spelar. Hellsongs eller fredagsklubben Handen på hjärtat med Vapnet som gäster verkar inte helt fel! Eller varför inte Detektivbyrån eller Kristian Anttila? Det här bådar gott.

Oh yes

Min kärlek till Billie The Vision är obeskrivlig. Framförallt för att de är ett av Sveriges bästa liveband. Lyssna på några av låtarna från deras nya platta här. Att det dessutom går att ladda hem alla deras gamla album gratis är inte illa. Inte illa alls.

Kalla mig

När solen gick upp över Ätran och Tullbron satt jag på en parkbänk. Klockan var 5 på morgonen. Staden låg helt tyst. Polisbilarna hade slutat att cirkulera för längesedan. Kanske var det spriten, men jag inbillade mig att det var sommar. Tänk om det kunde vara det. Jag önskar att det vore så.

Ett par timmar senare vaknar jag på en soffa hos Åsa och Emil. Och även om jag var självförvållat bakis var det trevligt igår. Det är det alltid där. En stund senare frontar jag Deluxe Edition Wettex-trasor med fula mönster, dirigerar vilsna kunder och plockar ruttna jordgubbar på jobbet. Det går långsamt, men ändå framåt. Hjärnan behöver inte arbeta, armarna och benen sköter sig själva.

Men så plötsligt kommer jag hem och slår på datorn. Och då ramlar ångesten in som ett brev på posten. Ett 6 månader gammalt brev. 6 månader! Hjärnan försöker koppla. Känna efter. Vad vill jag? Vad fan håller jag på med? Det är dags att avsluta något som skulle avslutats för ett bra tag sedan. Hur det nu ska gå till.

Jag vet inte.

Hög på västkustluft

Det är väldigt lätt att andas för tillfället. Som att trampa på en cykel som rullar i en nedförsbacke. Inget motstånd. Det är mitt i natten och jag borde sova. Jag ville bara säga att Falkenberg inte är en så dum stad för tillfället. Kanske vågar jag nästan sträcka mig så långt att jag vågar säga att jag saknat hålan. Framförallt mina fina vänner.

Borde sova. Vill inte sova. Tänkt om känslan är borta imorgon?

Hemma del 1

På badbryggan i Ätraforsdammen frågade Markus om vi kunde leka. Han visste att jag hette Johanna. Min granne Kristian hade sagt det till honom. Jag och Kristian brukade fika i en kohage, spela fotboll och göra hemmagjorda fiskedrag. På den tiden var allt väldigt okomplicerat. Oskyldigt.

Jag tittade blygt på Markus och gick därifrån. Även om jag ville leka med honom så vågade jag inte. Han var så rättfram. Sa vad han ville direkt.

Vi växte upp allihopa. Ibland säger vi hej, frågar hur läget är och hör oss för. Markus lärde jag aldrig känna, men fortsatte att avguda. Det spelar nog inte så stor roll att ingen av oss känner varandra längre. Minnet bor i platsen. En förnimmelse om Mariekex med rabarbersaft. En dammig grusväg fram till omklädningsrummen. Bildäcksgungorna som man kunde gunga högt högt på. En hink och en spade. Det mörka, kalla vattnet i kraftverksdammen.

Siesta!

Hässleholm bjöd på finfint väder, många bra konserter, Eskilstunasällskap, bajjamajjarave, punkgrannar, stora mängder dans och lite tyska men mest skånska.

Pankakaspaus efter att tältet monterats ihop.

Hårspray är som bomull för själen.

När blyga Anna Järvinen spelade var ögonen inte helt torra.

Radio Dept. var bra, men gav inte den hängivna publiken ett enda extranummer.

Dans dans dans till Håkan Hellström. Dansades även en hel del till Kristian Anttila i eftermiddagssolen. Andra som är värda att nämna är så klart Billie the Vision och El Perro Del Mar. De som lyckades ta sig in till Casascenen för att se Billie kan vittna om värsta draget sedan jag vet inte när! Dock synd om dem som fick stå utanför... El Perro Del Mar bjöd på väldigt vacker popmusik. Storslaget i sin litenhet.