Charkavdelningen- en inrättning utan berg

Är just för tillfället mitt uppe i jobbandet. Varenda lördag sedan nyår har spenderats bland ruttna persikor, blandfärs och brödsäljare. Det här är inget nytt för mig. Efter fyra somrar går allt per automatik. Du kan fråga efter vilken vara som helst i butiken, och jag kan nästan garanterat tala om för dig vilken hylla den står på. Jag kan mitt jobb.

Som tur är har jag fått lite nya utmaningar den här sommaren. Att beställa varorna på hela chark-, sill- och brödavdelningen gör att man får lust att gå dit. För att överhuvudtaget få mig motiverad krävs det utmaningar. Berg är till för att bestigas, för man vet ju aldrig hur de ser ut på andra sidan. Går du på platt mark är det enda du kan lära dig att livet är tvådimensionellt. Det blir helt enkelt vad man gör det till. På sikt kommer utmaningarna att ta slut. Förra sommaren var det nära att jag aldrig mer ville sätta min fot i plåtlådan med de röda bokstäverna. Idag är också en sådan dag.

Men idag är det inte utmaningarna som fattas. Det faktum att många i personalen inte verkar ha någon respekt för mig överhuvudtaget får mig att vilja skita i allt. Förtjänar man inte lite mer när man ställer upp? Ett tack. Inte ens ett litet tack. Bara galla. Som vanligt möter jag galla med ett leende. Jag kan stöta ifrån mig det mesta. Det finns dock en gräns.

Människorna som jobbar i plåtlådan är fast där. De kommer inte därifrån. Gamla och bittra rullar de ut sina pallar med sparriskonserver, knäckebröd och plastpåsar. Maskiner. Dagen då jag slänger av mig robotskalet och vandrar ut genom lagret för sista gången kommer de antagligen att avundas mig. För jag kan ta mig därifrån, det kan inte de.

Visst är det tragiskt hur vi ser ner på varandra?

I'd rather drop dead let you live instead

Marit Bergman- Julia

Om mitt liv som film

(Det här inlägget handlar om i lördags. Det lyckades tyvärr inte bli publicerat i söndags, så vi ger det en chans till.)

Prova mitt liv. Det är den sjukaste filmen ni någonsin sett. En fruktansvärt bra film. Och konstig. Det är nästan så man borde ta kontakt med regissören och tacka för att det alltid händer så oväntade saker.

En sak är säker: Gårdagen innehöll en hämndaktion av kaliber. Kuppen genomfördes tillsammans med en nyfunnen vän. (För övrigt är den nyfunna vännen den person som minst en handfull människor genom åren trott är min syster!). Ett bevis för att vi antagligen är sjukligt lika varandra är personen som utsattes för kuppen. Uppenbarligen är det lite svårt för personen att hålla isär oss och enbart hålla sig till en av oss. Resten av historian kräver mer förklaring.

Dags att inta hängmattan och skriva nästa veckas manus. Vad händer här näst tro?


Den där Radio Dept.-låten tål att citeras hur många gånger som helst. En av de bästa låtarna någonsin. Strange things will happen (if you let them).

Om grässtrån

Mitt liv blir aldrig lungt. Hade jag förväntat mig något annat? Jag klarar inte av när saker står stilla för länge. Det är ett släktdrag det där.

Hur som helst har jag inte varit så här nöjd på länge. Trots att jag inte sovit ordentligt och att jag ska upp klockan halv 5 imorgon bitti, så känner jag mig märkligt tilfreds med livet. Studenten kom i precis rätt tid. Ovanpå det Hultsfred. Visserligen levde inte allt upp till förväntningarna (mer om det när folk slutat köpa nypotatis för 18 öre/kilo) men som upplevdes tillsammans med riktigt goa människor. Ovanpå detta kan man lägga till att det flyter på som bara den på jobbet, fotbollsmatchen mot Hyltebruk vann vi med 6-0 och så är det snart midsommar.

Hela sommaren ligger framför mina fötter. Den kittlar en med ett grässtrå i hålfoten och man känner hur man lever. Kan det bli bättre?

Hultsfred

Hjärnhalvan som tar hand om allt som har med musik att göra kommer att sprängas den här veckan. Känns helt otroligt underbart! Igår inhandlades det proviant, planerades och brändes blandskivor. Idag är det städning av den 4-växlade volvon. Imorgon drar Camp Kalles Klätterträd till Hultsfred.

Vi ses bland tälten, i en bajjamajja, mellan björkarna, framför en scen, bakom en sten eller högt högt upp i luften. Mot de småländska skogarna!

Johannas Livsfilosofier (om batteriladdning)

Både idag och igår spenderades den mesta av tiden i min blå- och vitrandiga hängmatta under plommonträdet. (Med undantag för när det var dags för städning av vagnen igår och fotbollsmatch i Halmstad idag.) Man kan göra massor av ansträngade aktivteter i en hängmatta. Sova är ett exempel. Eller så kan man spela gitarr och sjunga för skatorna. Eller varför inte läsa nya numret av Sonic? Eller så kan man bara filosofera.

Om jag blir 85 och hamnar i en grå betongbyggnad, som bara serverar ärtsoppa och spelar Sven-Ingvars, ska jag kunna tänka tillbaka och vara nöjd. Jag ska känna att jag tagit varje chans. Och även om jag inte blivit "lyckad" (i den allmäna definitionens bemärkelse) så vill jag ändå känna att jag försökt. Hängmattan är symbolen för starten på resten av mitt liv. Jag ska göra precis vad jag känner för. Sluta stressa. Ta saker som de kommer. Visst är det så jag alltid säger och det slutar alltid med att jag faller dit igen. Men resten av mitt liv kanske bara är två veckor till?

Livet är en stor orange apelsin och jag håller på att bygga en enorm apelsinpress. Vad gör man inte för att få ut det bästa liksom?

Just wanna fill your head with washing pouder

Min lillasyster brukar oftast lyssna på allt jag lyssnar på. Att lära sina småsyskon allt man kan hör ju liksom till en av uppgifterna. Farsan Baloo ska visa dig. Eller ja, typ. Bli som jag, så skyddar jag dig med mitt liv.

För en gångs skull är det nog tvärtom. Min lillasyster har redan insett hur stora The Slaves är. Dags för mig och resten av världen att göra det också. Lyssna på låten Chase the sun på bandets myspace.

Eller lyssna på Everyone is on drugs. Texten sitter där den ska. Popmanglet och körerna är de rätta. Me like!

Hello Saferide- My best friend

I don't need love, I've got my band

Kan vara en av de bästa låttitlarna någonsin. Dags att fixa det.

Astrid och Gertrud

Vi bytte mössor i garderoben på Bratt igår. Det första som dök upp i mitt huvud var: "I will always be your soldier". Det andra jag skrev är oväsentligt i sammanhanget.

När jag fick tillbaka min mössa läste jag den spretiga handstilen som jag sett så många gånger förr. "Sisters by soul!" stod det. Flow. Ett ögonblick för evigt fryst. Helt oberoende av varandra citerade vi båda Marit Bergman. Och vi är beroende av varandra, jag och du. Det hela blev ett bevis på att vänskap är bland det finaste som finns.


Tills döden skiljer oss åt, Astrid Varggap.

En enda gång

Gårdagen innehöll så mycket att det inte går att få ner det. Mycket finns bara hos mig, annat finns tillsammans med andra. Det mesta var som bäst i stunden. Jag försökte fånga ögonblicken. Och visst blev det en hel del ögonblick. En riktig höjdare var när hela klassen stormade pressbyrån.

"Pressbyrån, tjalalalalala! Pressbyrån, tjaaaaaalalalalala!"

Det blev även Intersport med tillhörande löparbana, bankomaten och man i läder. Folk såg smått chockade (!) ut. Det är sånt man aldrig skulle drömma om att göra ensam, men tillsammans är det obeskrivligt kul. Det kändes väldigt Hipp Hipp. (Handla på Konsum!).

Annars innehöll dagen champangefrukost, fotografering, avslutning i kyrkan, avslutning i klassrummet med Bosse (kommer att sakna honom något fruktansvärt!), stipendieutdelning (Jag och Daniel blev lite rikare, dock bara lite) och sedan var det dags för att samlas för utspring på parkeringen. Snacka om att man var laddad! Jag höll på att springa förbi vår skyltbärare Fröken Fåret. Väl ute på parkeringen var det massor med människor. Fick blommor och saker från jag vet inte hur många. Ni ska veta att jag blev glad för varenda en! Varmt var det. Underbart också.

Sedan hoppade vi upp på vårt fina traktorflak. Nv3B:s NÖRDSLAKT rullade genom stan tillsammans med alla de andra i kortegen. Peppat och sjukt kul. Pappsen skötte sitt jobb som traktorförare alldeles utmärkt. Folk tyckte dock att vårt lakan med texten "Fröken Andrén: Die Motherfucker, DIE!" var lite grov. Fröken Fåret kan säkert intyga att hon inte känner sig hotad, eftersom hon själv läste de ovanstående orden med en otrolig inlevelse en gång i tiden.

Hemma fortsatte kalasandet med släktingar och grannar. Fick massor med fina presenter och blommor. De gjorde även sitt bästa för att få ännu bättre fart på mig... Men päronlikör är gott, så det gick ingen nöd på mig! Det bar iväg in till stan och förfesten. Sniglar och jeltsin för hela slanten. Min och Carros promenad in till stan kan möjligtvis gå till historien som en av de bästa. När man skrattar så att man nästan ramlar ihop på trottoaren och magmusklerna krampar känns allt überbra. När vi kom fram till Bratt visade det sig dock att det var leg -88. Och eftersom Carro är -89 blev det stopp i dörren. Slänga sig i väggen kan de göra... Fylle-Johanna försökte muta vakterna, vilket inte gick så bra.

Hur som helst blev natten lång. Dansdansdans. F.d. klasskompisar man inte pratat med sedan man var klasskompisar. Omtanke. Tequila. Förvirring. Dans igen. Trevliga/otrevliga människor. Kebabrulle på trottoaren vid brofästet. Samtal på en sten vid ån. Älskade vänner. Kramar.


Herregud. Jag klarade det. Vi klarade det. Jag förstår inte. Det går inte förstå.


Klockan 05:13 landar jag i min säng.

Förhoppningar och regnbågar

TELEKABEL

Sjukt

Det är helt sjukt. Inom mindre än 24 timmar går jag inte i skolan längre. Inom 24 timmar är jag fri!!! Inom 24 timmar kommer jag att ha skrattat, gråtit, varit hysteriskt lättad och väldigt vilsen.

Och glad.

Tänk att få ha champangefrukost. Tänk att få spendera hela dagen med klassen. Tänk att få sitta i kyrkan på sin sista avslutning. Tänk att få stå där och ladda och sen springa ut i solen. Tänk att få äta chokladmoussetårta. Tänk att få springa runt i natten tills bena inte orka mer.

Livet gott golk. Det här är livet.

Kanske

Allt jag skriver här tar jag bort med delete-knappen. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vet ju knappt själv. Vet någon annan? Kanske är hjärtat lite styckmördat. Kanske är själen lite vilsen. Kanske sliter jag åt alldeles för många håll. Kanske vill jag stå still eller kanske vill jag springa iväg. Kanske vill jag, kanske vill jag inte.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att flickan i sjömansklänning och studentmössa försöker se till att få lite vettig musik spelad på det där traktorflaket. Untzuntzuntz, bröööööl och dingdingding ska få konkurrens i form av lucky avenue and 7th, sluta dröm om det ljuva livet och kom ihåg mig. Helst hade jag slängt in lite Bap bap bap bababaaaaa också, men jag tvivlar på att den som är ansvarig för blandskivorna uppskattar det.

"Det finns ju olika sorters metall. Powermetall, numetall, swemetall, deathmetall..."

Good times

Jag kommer nog aldrig glömma när jag blev kastad i havet under gymnasiaden*. På något vis var det ett så otroligt fint ögonblick. Trots att jag protesterade och trots att det krävdes 5-6 personer för att få i mig, så ville jag bara frysa ögonblicket. När jag skrek "Jag älskar er!" när jag låg där i vattnet med kläderna på trodde de antagligen bara att det var spriten eller möjligtvis solen.

Det var det inte.


*Gymnasiaden är en tillställning på stranden för treorna.

Don't give up on your dreams!

Älsklingarna i I'm from Barcelona har lagt upp en ny låt på myspace. Jag måste se dem i sommar. Det finns liksom inget alternativ. Det enda stoppet, eller åtminstone ett av de få, gör de på Emmaboda. Annars verkar det vara dags för kollektivet att samla på frimärken. Frankrike, Storbritannien och lite här och var.

Time to kill

Jag ägnar mig, just för tillfället, åt att finna mitt inre lugn. Känner mig ungefär som Tomas Di Leva, om ni nu kan sätta er in i hur han känner sig. I natt sov jag 12 timmar. Antagligen säger det ganska mycket om hur lite jag sovit den senaste månaden. Droppen blev igår. Det var ju studentbal i torsdags (Efter allt väntande en väldigt trevlig tillställning. Carro tog ett jättefint röjarkort på mig, måste få tag på det!). Somnade runt halv 3. Gick upp klockan halv 7 för att åka på studieresa till Göteborg. Efter det fotbollsmatch. När jag fick lite hjärtklappning i första halvlek fick det vara nog. Inget mer stressande. Dags att hitta tillbaka till harmonin.

Nu sitter jag alltså här och ägnar mig åt ingenting. Eller jo, jag lyssnar på Jens Lekman. Han är lugnande. Josh Rouse mindre countrydoftande låtar funkar också. Eller varför inte Sophie Zelmani? Funderar på vad jag känner för att göra. Lite av den här harmonigrejjen går ut på att göra precis vad man känner för. Ikväll blir det utgång med Åsa och Karin. Innan dess blir det nog lite gitarrspelande, fika, en promenad, något telefonsamtal och kanske lite upphängande av foton på mitt rum. Sånt som jag gillar. Människor jag gillar.

Mer harmoni åt folket! Och kanske lite Tomas Di Leva-vibbar.