En enda gång

Gårdagen innehöll så mycket att det inte går att få ner det. Mycket finns bara hos mig, annat finns tillsammans med andra. Det mesta var som bäst i stunden. Jag försökte fånga ögonblicken. Och visst blev det en hel del ögonblick. En riktig höjdare var när hela klassen stormade pressbyrån.

"Pressbyrån, tjalalalalala! Pressbyrån, tjaaaaaalalalalala!"

Det blev även Intersport med tillhörande löparbana, bankomaten och man i läder. Folk såg smått chockade (!) ut. Det är sånt man aldrig skulle drömma om att göra ensam, men tillsammans är det obeskrivligt kul. Det kändes väldigt Hipp Hipp. (Handla på Konsum!).

Annars innehöll dagen champangefrukost, fotografering, avslutning i kyrkan, avslutning i klassrummet med Bosse (kommer att sakna honom något fruktansvärt!), stipendieutdelning (Jag och Daniel blev lite rikare, dock bara lite) och sedan var det dags för att samlas för utspring på parkeringen. Snacka om att man var laddad! Jag höll på att springa förbi vår skyltbärare Fröken Fåret. Väl ute på parkeringen var det massor med människor. Fick blommor och saker från jag vet inte hur många. Ni ska veta att jag blev glad för varenda en! Varmt var det. Underbart också.

Sedan hoppade vi upp på vårt fina traktorflak. Nv3B:s NÖRDSLAKT rullade genom stan tillsammans med alla de andra i kortegen. Peppat och sjukt kul. Pappsen skötte sitt jobb som traktorförare alldeles utmärkt. Folk tyckte dock att vårt lakan med texten "Fröken Andrén: Die Motherfucker, DIE!" var lite grov. Fröken Fåret kan säkert intyga att hon inte känner sig hotad, eftersom hon själv läste de ovanstående orden med en otrolig inlevelse en gång i tiden.

Hemma fortsatte kalasandet med släktingar och grannar. Fick massor med fina presenter och blommor. De gjorde även sitt bästa för att få ännu bättre fart på mig... Men päronlikör är gott, så det gick ingen nöd på mig! Det bar iväg in till stan och förfesten. Sniglar och jeltsin för hela slanten. Min och Carros promenad in till stan kan möjligtvis gå till historien som en av de bästa. När man skrattar så att man nästan ramlar ihop på trottoaren och magmusklerna krampar känns allt überbra. När vi kom fram till Bratt visade det sig dock att det var leg -88. Och eftersom Carro är -89 blev det stopp i dörren. Slänga sig i väggen kan de göra... Fylle-Johanna försökte muta vakterna, vilket inte gick så bra.

Hur som helst blev natten lång. Dansdansdans. F.d. klasskompisar man inte pratat med sedan man var klasskompisar. Omtanke. Tequila. Förvirring. Dans igen. Trevliga/otrevliga människor. Kebabrulle på trottoaren vid brofästet. Samtal på en sten vid ån. Älskade vänner. Kramar.


Herregud. Jag klarade det. Vi klarade det. Jag förstår inte. Det går inte förstå.


Klockan 05:13 landar jag i min säng.