Johannas Livsfilosofier (om batteriladdning)

Både idag och igår spenderades den mesta av tiden i min blå- och vitrandiga hängmatta under plommonträdet. (Med undantag för när det var dags för städning av vagnen igår och fotbollsmatch i Halmstad idag.) Man kan göra massor av ansträngade aktivteter i en hängmatta. Sova är ett exempel. Eller så kan man spela gitarr och sjunga för skatorna. Eller varför inte läsa nya numret av Sonic? Eller så kan man bara filosofera.

Om jag blir 85 och hamnar i en grå betongbyggnad, som bara serverar ärtsoppa och spelar Sven-Ingvars, ska jag kunna tänka tillbaka och vara nöjd. Jag ska känna att jag tagit varje chans. Och även om jag inte blivit "lyckad" (i den allmäna definitionens bemärkelse) så vill jag ändå känna att jag försökt. Hängmattan är symbolen för starten på resten av mitt liv. Jag ska göra precis vad jag känner för. Sluta stressa. Ta saker som de kommer. Visst är det så jag alltid säger och det slutar alltid med att jag faller dit igen. Men resten av mitt liv kanske bara är två veckor till?

Livet är en stor orange apelsin och jag håller på att bygga en enorm apelsinpress. Vad gör man inte för att få ut det bästa liksom?