Charkavdelningen- en inrättning utan berg

Är just för tillfället mitt uppe i jobbandet. Varenda lördag sedan nyår har spenderats bland ruttna persikor, blandfärs och brödsäljare. Det här är inget nytt för mig. Efter fyra somrar går allt per automatik. Du kan fråga efter vilken vara som helst i butiken, och jag kan nästan garanterat tala om för dig vilken hylla den står på. Jag kan mitt jobb.

Som tur är har jag fått lite nya utmaningar den här sommaren. Att beställa varorna på hela chark-, sill- och brödavdelningen gör att man får lust att gå dit. För att överhuvudtaget få mig motiverad krävs det utmaningar. Berg är till för att bestigas, för man vet ju aldrig hur de ser ut på andra sidan. Går du på platt mark är det enda du kan lära dig att livet är tvådimensionellt. Det blir helt enkelt vad man gör det till. På sikt kommer utmaningarna att ta slut. Förra sommaren var det nära att jag aldrig mer ville sätta min fot i plåtlådan med de röda bokstäverna. Idag är också en sådan dag.

Men idag är det inte utmaningarna som fattas. Det faktum att många i personalen inte verkar ha någon respekt för mig överhuvudtaget får mig att vilja skita i allt. Förtjänar man inte lite mer när man ställer upp? Ett tack. Inte ens ett litet tack. Bara galla. Som vanligt möter jag galla med ett leende. Jag kan stöta ifrån mig det mesta. Det finns dock en gräns.

Människorna som jobbar i plåtlådan är fast där. De kommer inte därifrån. Gamla och bittra rullar de ut sina pallar med sparriskonserver, knäckebröd och plastpåsar. Maskiner. Dagen då jag slänger av mig robotskalet och vandrar ut genom lagret för sista gången kommer de antagligen att avundas mig. För jag kan ta mig därifrån, det kan inte de.

Visst är det tragiskt hur vi ser ner på varandra?