Symphony

En del dagar går bara till historien till dagar som är sämre än snittet. Inte för att det hänt något otroligt dramatiskt eller olyckligt. Det enda som hänt är att all småskit har slått ihop sig till en stor hög. Snöflingorna har enat sig i en lavin.

Chefen ringde igår när jag satt på bussen hem. Klart jag ville jobba 12 till 19 en lördag. Dubbelt betalt hela tiden (yes yes yes!). Fick ju faktiskt en liten sovmorgon också. En normal människa hade gått till jobbet och glidit lite lätt. Tyvärr är jag, även om folk inte tror det, en fruktansvärd tävlingsmänniska. Även om jag vill ta det lungt och glida runt så går inte det. Det enda som ekar i huvudet är när de på 11-mötet klagar på folk som "packar upp en pall på två timmar". Aldrig jag, tänkte jag. Så florsockret, ketchupen, knäckebrödet och kaffet åkte ut i butiken med en väldig fart.

Det gick hur bra som helst. Tills min förkylnings började känna sig bortglömd. Den krävde sin uppmärksamhet genom äcklig slemhosta. Åh, fräscht. Helt underbart med ett butiksbiträde som gubbhostar bland kexen. Sedan insåg jag varför jag fick hoppa in så där helt plötsligt. Personalfest. Alltså förfest i personalrummet. He he. Kul för er att ni är fulla och glada. Själv stod man där ensam i butiken tillsammans med människor som inte hittar fruktdisken när de sitter på bananlådorna.

Sen kommer man hem. Gå ut eller inte gå ut? Hepp. Inte gå ut. Istället hittar man jobbtelefonen i fickan och kommer på att man skrev fel datum på lappen vi stämpelklockan på jobbet. Tur att man inte ska gå ut. Åka till jobbet imorgon bitti och pika bakfulla människor är ju alltid trevligt.

Eller så får man höra om hur kul det var igår.


Första lördagskvällen sen jag vet inte när som jag sitter ensam. Det blir inte bättre av att syrran sitter ihopklistrad med något i soffan. Höjden av ensamhet är nådd. Och jag är patetiskt bitter. Heja mig.