Vilket träsk. Vilken dag.

(Ursäkta mitt ständiga klagande, men det är det folk har sina bloggar till.)

Har stirrat på den där fysikboken hela dagen känns det som. Gick upp för tidigt för att sitta och stirra på den. När jag sedan tröttande och försökte sätta på min cd-spelare funkar den inte. Av och på. Bara erororororororor. Efter upprepade av- och påsättningar började den ta liv. När introt till Ane Bruns lugnande One more time spelats i tre sekunder börjar det spraka. Inte lite försynt i hörnet, utan riktigt härligt hackande och sprakande. Inte hata, bara älska. Lugn och fin tog jag helt enkelt cd-spelaren i händerna och ruskade runt den. Misshandel. Eller kanske inte riktigt, men nästan. Sen spelade den snällt skivan. Frågan är om det inte är misshandel. Ruskandet har trots allt pågått sen 6 augusti. Fast den misshandlar mina öron med sitt ständiga sprakande.

Min kära vän Astrid ringde för en stund sedan. Bilderna på mig till hennes projektarbete hade blivit totalsågade. Jag tycker i alla fall att de är bra. Bläää. Ingenting är nog. Ingenting räcker.

Hinner dessuton inte träna ikväll. Tragiskt som bara den. Jag kommer bli tjock och deprimerad och arbetslös och aldrig komma ur sängen. Det är i alla fall det bästa argumentet för att inte plugga fysik.