En gång i tiden kände jag mig missförstådd. Riktigt missförstådd. Folk visste inte vem jag var (för jag sa aldrig något) och folk visste inte vad jag tyckte (för alla andra tyckte så bra). Jag var riktigt bra på en sak: att plugga. Det var den enda glipan ut i världen. Mitt sätt att få uppmärksamhet på. På sikt väldigt krävande.
På den tiden hade jag en vän. Vi var aldrig särskilt lika varandra, men vi hade en sak gemensamt. Vi pluggade oss igenom tillvaron. Satt på sängen i det blåa rummet och pratade om matteböcker och lärare. Hon hade ingen annan, jag hade ingen annan. Efter ett tag började jag ta mig ur den där cirkeln. Blev bättre på andra saker än att plugga. Kom på vad som egentligen spelade roll. Jag försökte visa flickan med det blåa rummet den andra världen. Men det gick inte. Så på sikt lät jag det som band ihop oss dö. Slutade höra av mig. För vi hade ju egentligen aldrig pratat med varandra. Och jag var feg. Men lycklig. Den dagen jag insåg att jag inte längre var vän med min gamla vän var underbar.
Idag försökte jag se henne i ögonen. Det gick inte. Människan är självisk. Jag kommer aldrig ångra det jag gjorde, däremot kommer jag alltid skämmas för att jag var så feg. Låt mig aldrig bli det igen.
måndag, augusti 28, 2006
Att synas utan att verka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tycker du är bäst! Och modig och en alldeles underbar vän! Men somliga behöver man helt enkelt inte som vänner, och de som har inte är smarta nog att ta tillvara på dig och vad du har att ge kan så att säga bara ta och ge fan i att vara såna jävla painisar in the ass;) Puss
Skicka en kommentar