Farväl Falkenberg

Två kompisar sitter och pratar i en biosalong. De planerar flykten, hur de äntligen ska slippa staden. Hur ogärna de vill bo i en stuga jämte en åker tillsammans med en man som jobbar på betongföretaget i trakten. Lite på skämt, lite allvar. De planerar att åka utomlands. Att vara totalt nollad och fri. Sen flyttar de kanske till Göteborg, om de inte får något annat för sig.

Filmen sätter igång. Tror aldrig att jag blivit så här träffad förut. Den säger allt jag vill ha sagt. Hur alla flyr till Göteborg, hur de som blir kvar klandras, om bittra föräldrar, staden som man inte vill se en vinter till i, om begravningar utan rockmusik för att de gamla vill ha det så... Och där, just där, började jag nog gråta en skvätt.

Filmen träffade inte mitt härta, den liksom talat ur det. Och den får mig att tvivla. Lämna eller inte lämna Falkenberg?