Trötta ögon

Kan undra vad det var med mig i morse... Hade sån fruktansvärd panik över mitt, för tillfället, väldigt korta hår. Det ville liksom inte bli längre hur mycket jag än plattade det. Kunde inte hitta något att ha på mig, trots att hela garderoben svämmar över av kläder. Det slutade med att jag lånade en urgammal gul kjol av lillasystern och satte mitt enorma röda diadem på huvudet för att täcka ångesten. Kul liksom. Kan undra om håret ser trevligare ut om man våfflar det?

Och varför bryr jag mig helt plötsligt så mycket? Ahum. Min personlighet kanske sitter i håret? I och med att det har vissa fluffiga drag så borde jag känna mig aningen tillplattad nu när fluffet är radikalavverkat. Stämmer nog. Vi säger så så länge. Nu ska jag börja släpa grejjor från mitt rum. Orkar inte se de småblommiga rosa taperterna längre. Fram för sjuttiotalsgrönt!