Ey, tuppkam tack!

Att gå till frisören är alltid fruktansvärt nervöst. Senast jag klippte mig var i maj någon gång. Inte så konstigt i och för sig... Hultsfredsvistelsen körde min ekonomi i botten och den återhämtade sig först för 3 dagar sedan. Så nu, när jag äntligen är skulfri, är min vanliga frisör i Kanada. I tre veckor. Bläää och urk och fågelbo och raka av sig håret. Det går liksom inte vänta så länge. Så det var bara till att gå till någon annan. Sjukt läskigt att bara överlåta sitt hår till någon man inte känner. Det konstiga med mig är att jag på något vis peppar alla frisörer att klippa lite till. Det ska ju ändå synas att man klippt sig, annars är det ju onödigt. Står inte ut med tanken att ingen ska se det. Och det blev, jag vad ska man säga.. kort. Jag är en ohyggligt kräsen och jobbig kund.

Sen gick jag till garnaffären och köpte garn till en halsduk. Tanten var så glad att se någon under 60 som stickar att hon helst hade hängt upp mig i skyltfönstret som praktexempel.