Jo, men stig du på. Välkommen in i värmen. Känn dig som hemma. Ta en kaka. Nähä, ingen kaka. Ska ru inte ha lite te eller? Tänkte väl det.

onsdag, september 13, 2006

Come on...

let's be alone together

Hur mycket jag än förnekar, hur mycker jag än försöker dölja och hur mycket jag än hatar det, så går det inte att komma ifrån det. Det är här jag kommer ifrån. Jag borde ju vara stolt och bla bla bla. Ibland går det helt enkelt inte. Jag är liksom stämplad. Stämplad på fel sätt. Du kommer ju därifrån, du är på det viset.

Tack för upplysningen, men vem är du att dömma?

Där jag hör hemma finns det inget som heter kollektivtrafik, inga gatlampor och inget ICA runt hörnet. Även om platsen känns öde så finns det något. Själ kanske? Eller så är det för att det är så vackert. Tappa andan och bli upprymd. Ensam på rätt sätt. Inte så att det gör ont, utan på ett lugnande vis.

Det ni.

Samtidigt avundas jag er. Längtan härifrån har stuckit som en rostig morakniv i mig sedan jag kom på att det finns ett liv utanför sandlådan. Det är nog mest min längtan som driver mig. Jag tror faktiskt det. Men så fort ni nämner så vrider sig kniven lite och frustrationen läcker ut.

Ni förstår inte.

2 kommentarer:

Elba sa...

Lyssnat mycket på marits nya? :) Vad tycker du?

Elba sa...

:) vad härligt. Samma här. Den rullar både i stereon, datorn och i mp3spelaren. Får dock variera med annan musik emellanåt för att inte bli för snabbt less. :) Favoriterna just nu är Mama, I remember you now och Forever doesn't live here anymore.. Alone together är också en favorit. Trumpeterna är underbara. hah:)