Blir lite svårt att hålla sig till ett ämne idag. Ingen som helst röd tråd. Hjärnan är bara ett enda stort trassel av allt, röda trådar, blåa trådar, prickiga trådar, inga trådar alls och en massa annat... Har i alla fall precis kommit fram till att Long gone before daylight kan vara en av världshistoriens bästa plattor. Det är väl det enda jag har på rätsida just nu.
Samtidigt som jag vill att tiden ska gå fruktansvärt fort, så kan jag inte låta bli att snegla på handsbromsen. Jag vill att det ska bli lördag så att jag kan få se honom igen, det kunde även bli nästa onsdag fruktansvärt snart, och varför inte den där helgen i juni då allt är över? Samtidigt är det inte kul att bli gammal och mossig. Jag har fan tantkomplex, trots att jag är 18 år, två månader, 9 timmar och 34 minuter. Kul? Näe. Det är nu de ska vara som bäst, och jag går bara och väntar på att det ska bli bättre. Väntar på att tiden ska gå och att något ska hända. Väntar på att jag äntligen ska göra precis vad jag känner för. Kommer jag någonsin göra det om jag får chansen? Jag hoppas det. Och vad vill jag egentligen?
Ta chanserna.
Inget att förlora, bara vinna.
Visst, men vilka chanser? Ge mig nått som tar mig någonstans! Något måste hända nu, det är liksom dags att ta sig till nästa division. Accelerera lite till och komma över den där muren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar