Dåligt samvete och bra dagar

Farmor och farfar. De är och var lika mycket min familj som mina föräldrar är. Historien kring mig och min farfar är lite som en Astrid Lindgren-saga. En grusväg en aprildag.
"Kan du vissla Johanna?" Sjunger mannen med de klarblåa ögonen och de stora händerna.
"Javisst kan ja det!" Fnittrar den lilla flickan med lockigt hår och gummistövlar.
Sen fortsätter de två längs grusvägen. Lite längre bort går några svartvita kossor och betar. När mannen lockar på kossorna kommer de skuttandes. I diket växer stora klarröda smultron. Och så var det dag ut och dag in.

Så bra kommer det aldrig bli igen. Men minnet av den person som liknar mig mest kommer aldrig att försvinna. Även om vi inte bakar våfflor och spelar kort längre, så finns något kvar. Allra mest finns du kvar i farmor. Det var längesen vi sågs. Idag var nog första gången på ja... länge. Och även om benen börjar bli gamla så finns gnistan i ögonen.

"Jag har fått en sån där Boxer! (Nej inte Båkser, utan bokkser) Och jag har ettan och tvåan och fyran där de brukar vara. Ja, jag säger då det. Det gick så fort när han installerade den. Plus att jag har sexan och kunskapskanalen! Vill jag banda av från tv:n så blir det lite komplicerat. Men det ska han hjälpa mig med en annan gång, han Lennart. "


Hade jag haft tid hade jag gjort allt för dig. Älskade du. Vad är ont om tid för ursäkt?