Explodera!

Håkan är min hjälte. Även om han sjunger väldigt falskt (ja, det gör han), så har han själ. Han har det där äkta som så många andra saknar. Han vet liksom hur det känns. Om att våga drömma, om kärlek, lycka och olycka.

Första gången jag såg Håkan var nog på kalasturnén för ett par år sedan. Då var jag inte jättefrälst, även om det nog var då jag hade behövt just den sortens musik. Då tyckte jag nog mest att själva konserten var lite småball. Tiden gick och jag fastande mer och mer. Förra sommaren, en fredagseftermiddag gick ett ljus upp. Håkan skulle spela på Majas. Det gick inte att missa. Men det fanns liksom en del i vägen.

Problem 1: Jag var knappt 17 år.
Problem 2: Min mamma gillar inte Håkan. Alltså sällskapslös.

Det hela löste sig på följande kreativa vis: Jag utsåg en ganska nyfunnen bekant (numera bästa vän) till offer att följa med. Eftersom Humlan aldrig svarar i sin mobiltelefon lyckades jag snoka rätt på lillebrorsans mobilnummer. Tadaa! Sällskap fixat. Efter en mindre gråtattack lyckades även min kära mor ta reda på att en jobbarkompis till henne skulle dit. Och ja. Den kvällen blev jag frälst. Någon meter från den lilla lilla scenen. Blå himmel. När Nu kan du få mig så lätt ebbade ut hade man liksom inte fått nog. Lyckades senare ta oss in på området igen med hjälp av farbror Bosse. Och där stod Håkan. Livs levande. Eufori? Japp.



Nu råkar det vara så att jag är av den generationen som hänger på lunar. Av en ren slump klickade jag mig in på en Håkan Hellström-klubb. Lite längre in på sidan lyckades jag hitta ett inlägg angående något med Diezel. Om jag blev förvånad? Ja. Ringde Humlan direkt. Trots att det är sent och hennes mamma blir arg. För Håkan kommer till Diezel. Och biljetterna släpptes idag. De kan mycket väl vara slut imorgon. Det står inte ens något om spelningen på Håkans hemsida. Ta mig till kärlek! Ta mig till dans!