Det är nog så här jag säger det

Medan jag satt hemma på mitt rum och skrev historiauppsatser och funderade över vad som skulle komma på matteprovet, satt mina klasskompisar någonstans och drack folköl. När någon snackade i telefonen om han i 9:an, satt jag och kollade ut genom fönstret. På musiklektionen beundrade alla prinsessan för att hon sjöng så fint. På väg därifrån bränner "Fy fan, vad fet hon är" i nacken.

Jag levde för skolan. Det var där jag fick bekräftelse. Inte av klasskompisarna, utan från lärarna. Det där extra pluset i kanten fick mig att glömma att jag inte hade någon att prata med. Konsten att kväva känslor var min. Enda chansen att kunna få luft igen var att komma igenom högstadiet. Sista dagen kom. Då stod jag där, på scenen i aulan, och rektorn sa det så att alla kunde höra. Ingen förstod nog riktigt vad det innebar. Varför jag hade lyckats med att plugga mig till full pott. Jag hade lyckats med det som under fyra års tid varit mitt mål. Det som skulle göra mig fulländad, upphöjd och oändlig.

Men så blev det inte. Det var inte vägen till lycka. En dag, knappt en sommar i rampljuset. Nä, det krävdes något annat. Jag skulle ha revansch. Dels mot dem, men mest mot mig själv. Den sommaren försvann sisådär 10-15% av mig, jag började spela gitarr och skaffade en bästa vän.



Var rädda om era vänner. De är värda mer än allt du kan operera dig till, köpa och vinna. Utan dem är du ingen. Utan dem är jag ingen.

Kärlek till er.