Iskyla

Känner mig ungefär lika kul som guppen på Murarevägen. Och trots att Koftorna försöker rycka tag i mig (Riiiiiise and shiiiine sister!), så känner jag fortfarande mig överkörd. Fast egentligen är det ingen som kört över mig. Snarare jag som kört på en massa människor jag känner. Men när jag känner mig missförstådd och ensam så blir det alla andras fel. I längden orkar jag inte vara snälla rara och alltid finns där. Istället för att kuttra som vanligt blir jag bara obegriplig iskyla.