Det

Tänk er att ni sitter på en sten. Det är bara tomt. Det ösregnar. Kläderna klibbar fast. Kallt. Tyst. Ensamt. Fruktansvärt ensamt.


Ensamheten är rätt skön. Fast bara om man får vara ensam i fred. Alltid finns det någon som gnager på samvetet. Ditt fel. Du är dum.


När fan ska jag inse att jag bara är en människa? En liten prick som av någon anledning fått ett medvetande. En liten prick som gör allt för att livet ska bli så där fluffigt och trevligt som man tror att det ska bli. Men det blir det inte.






Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej


Men ingen, ingen, ingen hör...





På måndag är jag 18 år. Rymma? Jo, det finns funderingar. Herregud. Hjärtat talar nog sant. Det finns något större där ute. Det och jag.