Klocktornet

Jag har återigen kommit in i en period av frenetiskt lyssnande på Jonathan & Hjältar. Det enda som snurrar just nu. Visst är många av låtarna fulla av svärta och konstateranden. Om att känna eller inte känna. Om att sjunka ner i en bar. Om att glida ifrån vänner. Det som kan göra ont. Man kan dock inte k0mma ifrån att det finns hopp om bättring. Det handlar om vänskap och kärlek och allt det där som spelar roll. Den gnista av hopp som brinner i musiken är precis vad jag känner just nu. Det finns något mer.

Det där hoppet gör dock att man tänker alldeles för mycket. Jag behövde vara ensam och grubbla idag. Längst upp i skolan, på vindsvåningen, finns det en vrå som jag brukar gå till när jag måste vara ensam. Om man tar trappuppgången vid huvudentrén och går uppåt tills man kommer till det enorma fönstret, innehållandes klockan mot framsidan, har man hittat rätt. Där uppe har man utsikt över byggarbetsplatsen. Människorna som skyndar från sina cyklar mot skolan ser minimala ut i jämförelse med de stora gula maskinerna.

Jag trodde helt klart att jag var, i princip, ensam om att utnyttja denna plats. Visst skvallrar "kuk" och "Jag har varit här 4 gånger"-klottret på väggen om att jag inte är ensam, men klottrarna brukar aldrig stanna vid brottsplatsen särskilt länge. När jag suttit där uppe och studerat molnen, DNA-polymeras och anledningen till att min mp3-spelare visar kinesiska tecken i menyn i drygt en timma fick jag en mindre chock. Mitt gömställe var avslöjat.

Jag satt precis och diggade till en bra låt när någon dök upp. Först stack hon upp huvudet. Jag mötte ett par mörka ögon och ett stort leende.

"Hej!" sa jag lite chokad
"Hej, jag ska bara be." sa kvinnan
"Ehh... oj... förlåt... öhh... ska jag gå?"
"Nej nej, sitt du kvar. Det är ingen fara!"

Så där satt vi på golvet. Två till ytan helt olika människor. Hennes hy var svart som mörk choklad, min vit som snö. Slöjan och de stora vackra kjolarna i kontrast mot mina tajta jenas och fullständigt sönderslitna gröna converse. Ändå var det på något vis ett naturligt möte. Platsen sammanförde oss som sökt ensamheten för en stunds reflektion kring hopp och tro.

Vill du lyssna på Jonathan och Hjältars Ok ge mig timmarna kan du gå in på hemsidan och klicka dig vidare via Musik/Video. Vill du lyssna på lite nyare material ska du spana in Jonathans myspace.