Forever dosen't live here anymore

Jag klarar inte av det. Gång på gång misslyckas jag att göra det på rätt vis. Det blir alltid onödigt smärtsamt, alldeles för utdraget och så komplicerat. Att jag aldrig lyckas hitta den ultimata lösningen. Jag kan inte göra slut med vänner.

I princip varenda vecko- och kvällstidning har en spalt, eller till och med en helsida, om kärleksproblem. Jag älskar inte min kille, vårt sexliv är tråkigt, jag har gjort något jag inte borde, och bla bla bla... Men var i hela världen finns vänskapsrådgivningen? Visst kan du kanske hitta en sådan spalt om du läser t.ex. Kamratposten. Okej, inget emot den tidningen, men det råkar vara så att jag är närmare 19 än 11. Det tas liksom för givet att man ska fixa allt vad vänskaprelationer heter så fort man räknas som myndig.

Och visst borde jag kunna fixa det! Så tänker jag varje dag. Problemet är bara att jag egentligen inte har någon speciell anledning till att bryta upp med vännen i fråga. Det enda argument jag har är att det inte funkar. Vi är för olika. Vår relation är en falsk historia. I vanliga fall brukar jag kunna öppna mig för personer som jag aldrig träffat förut. Med den här bekantskapen är det helt annorlunda. En relation som inte byggs på ge och ta fungerar inte.

Jag ser ner på henne för hennes okunskap. Varje fördom grundas på påståenden gripna ur luften. Och jag är inte bättre jag. Istället för att bara få allt ur världen balanserar jag i ett mellanläge. Ena dagen stark och vågar nästan (men bara nästan) göra slut. Andra dagen, och de flesta dagarna, blir det ett leende. Och så pratar vi inte om det som är jobbigt.

Jag missade nog hela den grundläggande kursen Vänskap 100 poäng.