Rädda träden

Det finns dagar då man inser att det hade varit bättre att man stannat hemma. Kastat väckarklockan i golvet, lagt kudden på huvudet och bra struntat i allt.

Jag cyklade som en dåre till bussen (tänk Tour de France). Andfådd som en hund i 45 graders hetta vacklar jag av cykeln i cykelgaraget*. När jag stängt porten ser jag den stora bussen från Hallandstrafiken närma sig busshållsplatsen ute vid vägen. Trots att jag har gårdagens fotbollsträning och Tour de France i bena är det bara att sätta igång att springa 100-metersloppet. Man är så fräsch när man inser att man är Hanna Ljungberg, Floyd Landis och Carolina Klüft på samma gång. Kändes schysst.

Väl framme i skolan (där jag fortfarande sitter) är det nationellt svenskaprov. Heja mig. Särskilt när man sitter över tiden och skriver rent, för att sedan gladeligen skrynkla ihop kladdpappret i papperskorgen. Eller… Det var ju inte kladdpappret. Det var min svenskauppsats. Fåret trodde att det kanske skulle bli läsligt i kopiatorn. Och med tanke på att jag skriver så löst att man kan ifrågasätta om jag skrivit något överhuvudtaget, så känns ju själva kopieringsgrejjen väldigt hoppfull.

Efter att jag lämnat in pappersbollen till Fåret knatade jag iväg till matsalen. Väl där insåg jag att jag lika gärna kunde knata därifrån och hoppas på att strömmingen simmat hem till imorgon. Och som grädde på moset råkar jag sedan skriva ut 50 sidor till vad jag tror är studiehallsskrivaren på natur. Det visar sig vara skrivaren på lärararrummet. Dagens utskällning och moralpredikan (om att träden också har känslor, att jag är en idiot och att jag borde veta bättre) sväljer jag med hull och hår.

Dessutom är den här dagen inte slut än. Ett inplanerat avsked av atombombskaliber kommer antagligen att ske idag.



* Den enorma ladugården