Park-as

Jag försöker verkligen komma på banan igen. Det kändes bättre när jag började om där allt startade i morse. Som att spola filmen baklänges liksom. Jag hämtade ut cyklen ur det enorma parkeringshuset, som också fungerar som djurbostad, och började skjutsa hem Matilda. Min mindre kopia gör mig alltid glad. Just idag tyckte hon att ordet parkas var väldigt kul. Skillnaden mellan anorak och parkas verkar inte vara så stor i Matildans värld, så jag tror hon fick stoffet från min blåa anorak. Till sist tyckte till och med jag att det var kul när hon kallade mig för park-as-syster. När vi kom till det ruttna trädet i svängen blev hon en park-bänk. Till sist låg båda i diket och skrattade. Sånt som händer i sällskap med likasinnad.

Kureringen fortsatte hemma. En stor kopp varm choklad med chokladdrömmar är precis vad man behöver när man är nedtryckt i skorna. Har upptäckt att man blir immun mot chokladen. Det är inga problem att ha i (minst) två stora matskedar kakao i min blåa kopp. Tyvärr går chokladeffekten ur kroppen efter en stund. Nu tycks det enda som hjälper vara Phoenix. Introt till Long distance call är ryggradsrysning.

Lite mera på banan igen. Eller åtminstone i diket.