Farväl Falkenberg

Jag har nog inte insett det än. Medvetet eller omedvetet har jag inte insett att det snart är slut. Antalet avsked börjar överstiga antalet fingrar och tår tillsammans. I lördags var sista gången jag dansade med mina vänner. På golvet i Annies vardagsrum var det nära, men annars, nej. Antagligen är tårarna fördröjda. För de kommer att komma. Eller så har jag insett att mina vänner inte försvinner bara för att man inte kan vara nära dem? Insikterna kommer när man får lite perspektiv på saker. Och det har jag inte fått. Inte än.

Snart.

På mitt golv ligger min nya röda resväska. Hela mitt liv finns i den 20 kilo tunga resväskan. När hemma är något på hjul gäller det att hitta andra trygga punkter. Annars är det lätt att rulla iväg, krocka med containrar, åka till soptippen och bli mosad av en gul lastmaskin. Eller så går dragskedjan på väskan möjligtvis sönder och innehållet sprids över allt. En tröja på dig, ett par joggingskor på någon, min mammas grillkrydda ett minne blott.

Punkter sökes. Punkter finnes? Svar: ja.

Nu ska jag växla pengar och lyssna på Jens Lekman.