Han har ett riktigt skägg, tror jag?

Jag fick post idag igen! Den här gången kom paketet från Knattamossetomten. Han är antagligen världens mest skygga och mystiska tomte. Hemma hos mormor och morfar finns det gamla 1700-tals klockor och mystiska uthus. Jularna hemma hos dem är förknippade med sparkstöttingar, snöbollskrig med kusinerna och dopp i grytan. Rosiga kinder och förväntningar.

Mitt ute i skogen bor min mormor och morfar. Den är inte som skogen hemma hos oss, där man kan gå en timma och med all säkerhet komma ut någonstans där man känner igen sig. I den här skogen kan man gå vilse på riktigt. Gå och gå och gå tills någon kommer och äter upp en. Vildsvin, lodjur och älgar skulle göra det med nöje.

På andra sidan Byasjön, där vi brukade ro med mormor när vi var små, finns Knattamossen. Jag har aldrig varit där. När morfar, med sin lite barska och hesa stämma, säger att det är tomten i Knattamossen som varit framme brukar jag alltid få gåshud. Min morfar är ganska tystlåten och när han väl säger något är det viktigt. Och Knattamossen är med all säkerhet farlig, på samma sätt som tomten i den är viktig.

För på något vis är tomten i Knattamossen symbolen för den riktiga julen. Ingen har någonsin sett honom och det vilar en mystik över hans väsen. Han smyger runt knutarna när vi öppnar våra paket och sover på höloftet i den röda ladan med vita fönsterkarmar. När jag öppnade kuvertet innehållandes en liten tomte och en skyddsängel från mamma vällde minnen och känslor över mig som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Känslan av att inte veta allting gör julen spännande, även om man precis passerat 20. För det är nu man inser att julen är något mer än bara paket. Det är en känsla.