Home is where the heart is

När jag vaknade i morse sken solen över Majorna. En spårvagn plingade till en bit bort, jag lyssnade på P3 från min väckarklocka en stund och konstaterade att jag vet vart hemma är. Det är ju här jag hör hemma.

Det är dan före dan före dopparedagen. De flesta har redan begett sig hemåt och kvar är jag. Igår kväll, när jag suttit instängd hela dagen och stirrat på ingenting, gick jag ut på en liten promenad. Just då insåg jag hur illa det är med treglasfönster; man hör inte vilket väder det är ute. Så helt plötsligt stod jag där i blåsten och ösregnet. Kände mig ganska tragisk. Vandrade förbi mataffären där stressade småbarnföräldrar köpte julgranar. Det luktade lite jul. Jag fick en förnimmelse av alla de gånger pappa plockat fram den slöa sågen från källaren och vi gett oss av upp till skogen för att hugga en julgran. Stackare, tänkte jag. Ni stadsbor har aldrig fått känna lukten av en riktigt nyhuggen gran. Och just då drabbades jag av något jag inte känt på länge. Hemlängtan. Ren och skär och ilande hemlängtan. Efter min mysiga pappa och mamma och söta syster, att vakna till att det skramalar i köket, lukterna i det stora gula huset och känslan av fullständig trygghet.

Men det dröjer inte länge nu. Om en stund drar jag iväg till första passet på nya jobbet. Innan dess ska jag försöka skrapa ihop det väsentligaste och lägga det i min röda resväska. Om mindre än ett dygn är jag där.