Dan före dan före dan före...

Känns bättre och bättre inför nya jobbet. Innan jag ens börjat kan jag på rak arm säga att det är det schysstaste jobbet hittils. Det ingår att prata med folk hela tiden, man får vara hur glad och trevlig man vill, det är förhoppningsvis lagom stressigt, men framförallt för en riktigt bra grej. Träning får ju folk att må bra. Ett utbyte som inte går av för hackor.

Imorgon blir det julmys med nya jobbarkompisarna. Har nog redan hälsat på de flesta, så helt nya är de ju inte. Är pepp! Sedan följer en helg alena med mina böcker, första dagen på jobbet och dan före dan tar jag tåget hemåt. Ser fram emot att träffa folk igen. Och julmys på landet.

Sen kommer såklart den där juldagen. Denna juldag. Hatkärlek. Hela Falkenberg köar till Grand Hotel för att fylla dansgolven till bristningsgränsen. Hundra ansikten man känner igen. Konversationen är förutsägbar:
"Heeeeej, hur är det?"
"Det är braaaa!! Hur är det själv? Vad gör du nuförtiden?"
"Det är braaa!!" (Personen gör ett utlägg om Australien/Norge, staden den pluggar i eller ursäktar sig för att den bor kvar hemma.)
"Nu måste jag gå för X väntar, men vi syns senare!"

Och mycket mer än så blir det inte. Och man hinner oftast inte säga mer än så. Men trots att det finns så många man inte vill prata med, så känner jag nog för första gången på länge att det finns fler jag verkligen vill prata med. Let's tänka positivt. Och låt oss dansa till den där musiken vi egentligen inte gillar. Vi gör ju ändå det tillsammans, det är ju det som räknas.