Gör mig tydlig. Igen.

På balkongen under har de italienska utbytesstudenterna vinparty. Jag lyssnar på kent. Igen. Och av egen erfarenhet betyder det bara en sak: det finns något du borde ta tag i. Något tynger dig lilla vän. Men så blir det inte. Istället går lyssnar vi igenom alla plattorna i kronologisk ordning.

En första åtgärd, som kanske hade varit det bästa, är att gråta några hinkar. Men jag kan inte gråta. Hur mycket jag än vill så går det inte. Jag har blivit rädd för att tappa kontrollen. Kan inte spela musiken tillräckligt högt, grannarna riskerar att höra. Istället lägger sig svärtan i bröstet.

Jag är bara brutal när jag själv ser det. Färgar håret svart, sjunger på öppna torg, säger saker jag menar på riktigt och skriker. Högt. Varför kan jag inte vara brutal så att du ser det? Nä. Du är ju inte här. Och jag är feg. Feg feg feg. Och alla är så äckligt hela och lyckliga och vuxna.

Jag är bara trasig.