I rännstenen

Klockan ringde plågsamt tidigt i morse. Tog vagnen till centralstationen för att möta upp mamma som tillbringat helgen i Gbg med symöteskackelgänget.

Någonstans i Majorna, antagligen vid systemet, fylldes vagnen med ett gäng alkoholister. De irrar runt planlöst, innan de får syn på mig. Helt plötsligt är de inte så planlösa längre. Jag gör mitt bästa för att undvika kontakt (mixtra med mp3-spelaren, kolla ut genom fönstret...). Men nej, det går inte värja sig. Istället klappar någon mig frekvent på knäet.
"-Du, de ååårdnar sig.."

En av de två alkoholisterna som slått sig ner jämte mig börjar bröla om en papperskorg och slåss lite med den andre. Jag säger till dem att sluta. De kramas. Helt plötsligt frågar en av dem hur länge jag haft problem med ögonen (jag har glasögon på mig) och hur gammal jag är. Han säger att han inte kan ha glasögon.
"-Du vet, vi är ju alkoholister. När vi ramlar och så, då går det inte att ha glasögon. Bara tappar dom hela tiden."
Den andre nickar instämmande och börjar ursäkta sin ölburk med att bakfyllan är så hemsk.

Sedan tittar mannen som frågat mig om mina glasögon på mig. Han flagar i hela ansiktet. I bästa fall har bestigit Kebnekaise, men det är nog mer troligt att han spenderat för många nätter på en parkbänk. Med allvarlig röst säger han:
"Jag har en dotter som också är tjugo. Eller jag har tre döttar. Hon ser dåligt på ett öga..."

Mannen tittar ut genom rutan på människorna vid Domkyrkan. Kanske ser jag fel, men i två sekunder glittrar en tår i mannens närsynta öga. En liten stund senare får jag mina efterlängtade fotbollskor i handen. Kramar mamma och tackar gud för att jag ser dåligt på båda ögonen.