Plast

Ibland undrar man om allt ska vara en väntan. Sommar blir september och september blir höst. Ett litet samtal blir till hundra löften att tro på om man vill eller inte. Jag tror alltid det bästa om alla. Jag tror det bästa om dig.

Så jag väntar. Och så väntar jag lite till. Så ringer du. Vi avtalar ett nytt löfte om någonting. Jag hör att du ler. Ger mig lite omtanke. Lindar in mitt lilla förskrämda hjärta i sån där plast med bubblor. Bubbliga bubblor. Den sortens plast skyddar alltid jättebra. När du lägger på börjar jag smälla bubblorna. Ett tidsfördriv som sakta sakta börjar blotta hjärtat igen.

Plastbubblor som nedräkning. Förhoppningsvis räcker de lagom länge. I annat fall vet jag inte vart jag ska ta vägen.