Låt mig bli en av dom

När jag kastat ut Herr Ågren med huvudet före och min mamma följt med honom ut genom dörren återstod bara tröttheten. Det blev mörkt tidigt igår, kanske ännu tidigare idag. Tände ett par värmeljus och tittade på min lilla, något övermöblerade men ack så mysiga, bostad.

En stund senare släpade jag ner mig till spårvagnen och lät den köra mig till centralstationen. Träffade en filosofisk man tillika f.d. klasskamrat som krympt men växt mentalt. Ni vet ju vad de brukar säga om lumpen, och jag tror nog faktiskt att det stämmer. Mitt i myllret pratade vi om det som varit, det som är och planer och drömmar.

Ett samtalsämne dök upp idag. Samtalsämnet kände inte igen mig. Jag kände igen det mycket väl. Men det sa jag inte. Istället började jag undra om det blev som du ville. Är du den du vill vara? I så fall är jag glad för din skull. Vissa saker går inte att ändra. Jag gick ut genom dörren och visste mycket väl vad som hände bakom ryggen på mig.

Det är underligt vad folk går olika vägar. Utspridda här och var. Lite som dropparna från vattenspridaren vi brukade bada i när jag var liten. En del flyger långt, andra kort. Vissa hoppar högt och faller hårt. En del har inte en tanke på att flyga och fara. Och så finns det dom som flyger och flyger och flyger...