Om konstiga saker jag aldrig riktigt forstatt mig pa

Inom en timma kommer jag att sta vi biljettkontrollen pa Waverley Station. Det tar mig exakt 12 minuter att ga dit. Forbi gayklubbarna, biografen, shoppingcentret och snabbmatshaken. Ner for Waverley Steps och rulltrapporna. Framfor tidningsaffaren. Sondagskvall, morkt och regnigt. Folk i rorelse overallt.

Jag skulle vilja beratta om hur latt man springer in i varandra. Hur saker bara hander. Det var aldrig planerat.

Man springer dock inte in i varandra har i Edinburgh. Goteborg ligger for langt harifran. Jag ska beratta for er en dag.

Spelar det nagon roll?

Jag tappade min basker pa [insatt valfri flygplats/bil/klubb/gata]. Efter det tog jag ut pengar utanfor Tesco och glomde ta pengarna. Nagon av knarklangarna pa Leith Walk blev sakert jatteglad. Nar jag klivar in pa jobbet har chefen "glomt" att betala ut mina semesterdagar efter jul, vilket gjorde att froken Fraken blev rosenrasande. Pa min rast tankte jag kopa biljetter till Street Partyt som anordnas over nyar. De for £5 var slut, sa det fick bli de for £20.

Varfor inte se det positivt.

Det fanns roda baskrar i stan. Eftersom jag, enligt de flesta inklusive mig sjalv, tappar lite av min personlighet utan min hatt, va jag tvungen att kopa en. Den ar inte fran Roda Korset och den kostade inte 25 kronor. Men anda. Red berry hat. Har jag tur akte pengarna i bankomaten in igen. Om tva veckor jobbar jag varje dag, sa pengar ska jag val kunna skrapa ihop. Tills dess: soppa pa pase och knackebrod.

Du bländar mig

Den enda platsen
Där allt är mer rundat än kantigt, mer tredimensionellt än platt
Ligger långt härifrån
Det är svårt att ta sig dit
Vägen saknar skyltar
När jag blundar tänder någon strålkastaren

Utan er, ingenting ingenting

I'm Basil

Tjlena

Framåt är bakåt, bakåt är framåt och vi hade glömt att The Sounds är det bästa sättet att skrika bort sin röst på.

Tigern själv

Ombyggnation

Jag snickrar för fullt. Men även snickare måste sova.

Alltså: Imorgon ser kanske bloggen lite vettigare ut.

Så länge: Ursäkta röran.

Baby bay dry your eyes, and tell the girls I'm back in town

1000 Falkenbergare kommer att traska över Storgatans kullerstenar, svänga ner vid Havets pizzeria, gå förbi parkeringen vid Liljedahls musik och ställa sig i kön till Grand Hotel. "Alla ska dit", är vad de säger. Utsålt.

I kön står förra sommarens ragg, någons ex, älskade och hatade klasskamrater, skolkamrater, jobbarkompisar och någon som är alldeles för full. Jag vet vilka alla är. Alla i Falkenberg vet vilka alla är. Det finns så mycket man inte får prata om. Ändå vet alla allt. Ibland gör det mig illamående.

Naglarna är svarta, min skor alldeles för höga. Ikväll tänker jag inte bry mig om kön. Ikväll ska vi ha kul. Jag har saknat mina vänner. Det ska dansas till de kastar ut oss.

Hemma på semester, eller på semester från hemma?

Klockan var nog mer tidig kväll än sen eftermiddag. Vår blå lilla Peugeot åkte ner för den långa nedförsbacken vid grustaget och vidare genom grannens gårdsplan. 800 meter till. Upp för garageuppfarten. Jag kliver ur bilen. Dörren öppnas från den röda ladugården.

Så gott bena bär pringer jag ned för den grusade uppfarten. När jag var fem ramlade jag och skrapade upp knäna precis här. Precis när uppfarten börjar plana ut fånga han upp mig. När jag släpper taget lite ser jag den vuxne mannen, nyss fyllda 50, fälla stora stora tårar ned för kinderna. "Du får inte stanna borta så länge, Johanna". Han kramar mig en gång till, vänder och går tillbaka mot ladugården.

Jag har bara sett min pappa gråta en gång förut. Den gången firades min farfar ned i en träkista i marken.

Så för alla som trott att jag gått och dött, eller möjligtvis permanent försvunnit; Jag är tillbaka i Falkenberg ett par dagar. Jag lever, men har drabbats av en svensk förkylning. Idag har det firats julafton. Först dopp i grytan hos mormor och morfar med alla de femtielva kusinerna. Självklart med obligatorisk promenad till sjön och äta ringar och dricka svag saft till Kalle Anka. Senare julbord och farmors Sagosoppa. Allt julgodiset har nu, mer eller mindre, försatt mig i paltkoma. Jag fick en stekpanna i julklapp. Den är praktisk. God Jul och god natt gott folk!

Det stora gula huset

Pa sondag lyfter planet fran Prestwick. Hemma vantar ett uppvarmt hus, kanske tomten, hunden, familjen, slakten... och?

Lite laskigt ar det allt.

Nu ska jag ta en svang till Second Hand-affarerna pa South Bridge. Ikvall: Liquid Rooms.

Ett litet kliv for den varldsvane, ett bautakliv for mig

Hemma gjorde sig smatt paminnt igar morse. Mitt i min frukost (stor kopp te, yoghurt och rostad smorgas) kommer ett nummer som ar misstankt bekant upp pa min mobiltelefon. Svara eller inte svara. Jag har alldeles for svart att saga nej, oavsett vad det galler.

15 minuter senare tryckte jag pa avsluta.

Min svenska chef erbjod mig tva olika heltidstjanster, pa minst 1,5 ar. Avdelningsansvarig for chark eller frukt. I min hemstad. I min mataffar. Platsen jag spenderat de senaste 4 somrarna och de flesta helgerna pa.

Med tekoppen i handen sade jag lungt och stilla till rosten i telefonen:
"- Det ar ett otroligt smickrande erbjudande, men jag maste tyvarr saga nej."

Buss 47, 30 min fran North Bridge

Det finns olika satt att tillfredstalla sina behov som svensk. Det basta ar troligtvis att aka till IKEA

Pa IKEA kan man traska runt och hogt och tydligt saga namnen pa alla bokhyllor, tallrikar och kuddar. Vi ar ju faktiskt svenskar. Nar man traskat igenom hela butiken bor man ata kottbullar. Och inte kottbullar med pommes stripes. Kottbullar med potatis, tack. Suck. (Det ar en skandning att overhuvudtaget erbjuda nagot annat en kokt potatis.)

Nar man tryckt i sig 20 kottbullar borjar det bli dags att dra sig till skogs. Vi borjar ju narma oss juletider. Vad varje svensk bor ha ar en julgran av storre kaliber. Julgransaudition deluxe.

Den lyckligt lottade fick namnet Granis. Ikladd aluminiumfolie pryder han nu koksbordet i lagenhet 2F2.

Pa IKEA finns det aven en liten mathorna. Kaviar, tunnbrod, fladersaft, pepparkakor, prinskorv... och glogg forstas.

Konsten att dranka en katt

Lagen om att alla sackpipespelande man maste bara kilt verkar ha upphort. For ovrigt ar sackpipemannen en del av stadsbilden. De spelar i treskift vid Waverley Bridge. Allt for att skara folks trumhinnor till nagot som liknar korv straganoff.

Snacka om samhallstjanst. Naja, det ar ju trots allt snart jul.

Bloc Party

Det finns mycket man kan saga om Glasgow. For att gora en lang historia kort: vi kom dit, sag Bloc Party, tyckte det var bra och akte hem. Vad som hande dar emellan vet nog ingen riktigt. Kanske var det bristen pa taxibilar, lite for mycket att dricka, det faktum att nagon lyssnat pa Flux for manga ganger...

...och min formaga att mosa forhoppningar.

Sapopera deluxe

Det finns natter som man kommer ihag, och sa finns det de dar natterna som man aldrig glommer. Inte en negativ tanke innanfor skallbenet. 4 timmars konstant dansande, dar de fa avbrotten var agnade sambuca och Ewas sista cigarettpaket. Ingen ville riktigt att natten skulle ta slut. Klubben stangde, munspelet akte fram. Utanfor pa Victoria Street ar gatan fuktig, luften ljummen och mjuk. En langsam promenad upp for trapporna mot the Mound. Stanna tiden. Frys och bevara. Det har ar livet i hogform.

Dagen efter blir jag informerad om att jag kommer att krossa nagons hjarta. Jag fattar inte hur det gick till. Och hur krossar man ett hjarta pa minst plagsamma satt? Knytnave? Vranga ut och in pa det? Dela det i tva med nagot vasst?

Det finns liksom ingen atervando.

Dansdans

Jag ar lika exalterad som tanterna utanfor Playhouse. Idag ska det partajas.

Hillside, London Rd

Man lever bara en gang

Lediga dagar bor inte agnas at saker som maste goras, som till exempel att; tvatta, se till att det finns rena knivar, byta lakan, handla mat, spara pengar, motionera och ata halsosamt. Lediga dagar borjas med en lang sovmorgon i skitiga lakan. Senare lite Creedence, varm choklad, stekt agg som ats med en gaffel, en akustisk rockkonsert for alla eventuellt lediga grannar och ett dyrt telefonsamtal till min fodelsedagsfirande, endast 42 ar gamla, mor.

Dator 11

Kvinnan till hoger om mig mumlar forstrott for sig sjalv. Kortklippt har. En gang korpsvart, nu med gra stran langs med oronen. Gul ridjacka. Smutsig pa ena sidan, som om hon statt lutad mot en av stenhusen har i stan alldeles for lange. Jag forsoker snegla pa vilka hemsidor hon ar inne pa, men det blir allt for tydligt.

- Hrmb... until she dies, and that's all.

Vem hon berattar sin historia for forblir en gata.

Koksgolvet is on fire

Inte for att det ar jatteaktuellt annu, men anda. I januari spelar Camera Obscura och The Twilight Sad i Glasgow. Sangaren i det sistnamnda bandet har en ja, vad ska man saga... Lat oss saga att de ar som Bob Hund. Fast Bob Hund sjunger pa skanska och Twilight Sad pa glasgowska.

Det ar ju faktiskt ingen storre skillnad.

Jag kommer nog hinna sitta pa taget fran Waverley Station till Queen Street Station manga ganger innan januari. Nasta vecka ska vi pa Bloc Party. Den 23:e finns en flygstol hem till Sverige bokad. Den 28:e ar jag tillbaka hem till Skottland bokad.

Att saga var jag hor hemma gar inte. Det ar som att leva tva olika liv. Svenska Johanna star pa stand by i vantan pa andra tider, juletider och battre tider. Skottska Johanna har helt plotsligt valdigt manga dagars ledigt och lever livet sa gott som hon bara orkar. Pa lordag ska skottska Johanna hamta tre guldklimpar pa Waverley Station. Guldklimparna har svenska Johanna lart kanna. Tillsammans ska de bli regnade pa av det skottska vadret, inte aka pa sightseeing, heja pa en och annan man i kilt och varma koksgolvet i lagenhet 2F2.

Kanske ar hemma dar ens vanner befinner sig? Oavsett om det ar Glasgow, Skane, Edinburgh eller Falkenberg.

Aeye

Efter att ha bott i Skottland i snart 2 manader borjar man beharska spraket pa en annan niva. Eller rattare sagt: man borjar fatta vad skottarna egentligen sager.

- Any milk for your coffee, sir?
- Aeye. A wee bit.
- Anything else for you?
- Nooo, that's all honey.
- Here you are!
- Ta!

Det finns ju battre saker att lagga energin pa. Som att forsoka fa fram det perfekta cappuccino-skummet. Det som blanker och ar helt fritt fran synliga bubblor. Jag vet att det finns dar.

For ett tag sedan

Jag skulle valdigt garna beratta for er om hur bra Anna Ternheim ar, men det kanns som en upprepning. Det jag kan saga om spelningen pa Cabaret Voltaire ar att den var alldeles for kort. Istallet for en djupgaende analys kan jag tala om att hon ar en mycket sympatisk person. Och sa vill hon tydligen flytta till New York. Ingen kanner riktigt till henne har. Det var en trevlig pratstund. En dag nar bibliotekarierna inte flasar mig i nacken ska jag lagga upp lite bilder.

Karnkraft

Regnet har ost ner pa de enkelglasade rutorna i flera natter. Nar man gar ner for trapporna och oppnar dorren inser man att det inte ar bara inomhus det regnar. De sista loven tinglar ner. 3 veckor.

Den sena hosten skar inte pa samma satt har som i den lilla staden vid havet. I den lilla staden drar invanda monster och brist pa inspiration ner manniskorna i rannstenen. I den stora staden vid havet, lite vasterut, finns det ingen brist pa inspiration. Det finns alla mojligheter.

Men det spelar ingen roll. Det enda som aker in genom mitt brevinkast ar elrakningar. Nasta rakning lar bli enorm. For det ar nu jag inser vilken min storsta energikalla ar. 3 veckor utan energi. Jag kommer att behova ga over till att driva mig sjalv med elektricitet

Tyvarr ar inget karnkraftverk i varlden en likvardig ersattning. Det har ar bara borjan. Jag har blivit beroende. Av nagon.

Sysselsattning

Idag sprang jag mellan vaggarna i var lagenhet. Jag hoppade mellan de tva sofforna i koket tre ganger, sprang ett varv till och insag att det ar for kallt for att stanna. Det ar alldeles for dyrt att varma upp en 2:a med kok, eller 1 bedroom flat som det heter har, med hjalp av elektricitet.

Pa koksbordet: Tidningen The List och 10 varmeljus. Tidningen talade om for mig att Into The Wild visas 1.40 pm pa bion i vart kvarter. Jag gick dit. Och det angrar jag inte. Into The Wild ar sa otroligt vackert filmad, sa den ar vard att se bara for det. Sjalva filmen har jag dock inte lyckats smalta annu. Den ar alldeles for tankvard for att domma. Jag kan i alla fall saga att manga rysningar etablerade sig fran nacken och ner langs min ryggrad.

Kolla in hemsidan.

Semester

Efter att ha jobbat alldeles for manga dagar pa raken far man plotsligt 4 dagars ledigt. 2 dagars betald, jag ni laste ratt: betald, semester. Hur otroligt vuxet ar inte det? Sjalva problemet ar att jag redan efter en dag haller pa att riva lagenhet 2F2.

Nar jag atit min frukost i Johannatid (12.00) beslutade jag mig for att dra pa joggingskorna, packa ner kameran och planboken och bara ga. Utmed Leith Walk finns det en massa Second Hand-affarer. Bethany Trust fyllda av tanter, precis lika sysslolosa som jag. Trevlig sysselsattning. Jag fortsatte min vandring ner mot hamnen. I Water of Leith seglade en stor vit svan runt. 10 minuter senare kommer jag pa mig med sjalv med att ha stirrat pa svanen alldeles for lange. Den sag nastan ut som om den var gjord av papper. Nere vid Ocean Terminal vander jag. Solen i ogonen.

Dag 1 avverkad.

Morgondagens uppdrag, forslag:

• Reumatismframkallande gitarrmarathon i mycket kylig lagenhet
• Besoka minst en av kvarterets mystiska arabaffarer
• Kopa nytt harspray
• Lyssna alldeles for mycket pa Jens Lekman
• Nar du trottnat pa Jens Lekman har du ungefar 90 andra skivor att tjata ut
• Ta nyckeln till var s.k. tradgard och se om det finns nagra lov att plocka
• Kanske finns det nagon dagledig i var trappuppgang?
• Bestig Calton Hill och blas bort.
• Gratis ar gott. Ga och prata med tavlorna pa National Galleries. Renassansdamer ar mycket trevliga!

Jag kommer att bli galen.

Varlden ar inte sa stor

Precis nar jag lagt mobilen pa koksbordet plingar den till. Med ens ar jag tillbaka vid bron inne pa konsertomradet, Hultsfred 07. Nar jag och Annie narmar oss Pampas marker vi att hon redan borjat spela. Vi springer. Natten ar djupt bla. Bjorkarna star helt stilla. Kanske lyssnar de ocksa?

Jag vet att jag berattat om det forut. Kanslan av att vara mitt i en film. Val framme vid scenen var det svart att sta pa benen. Nagot sa stort och djupt har jag nastan aldrig varit med om. Anna Ternheim har nagot som manga saknar. Avvapnande och svart pa samma gang. Det har nastan hant forut, men nu var det ett faktum. Tarar ner for tva kinder. Stanna tiden.

Anna Ternehim spelar pa Cabaret Voltaire pa lordag. Det kommer att bli riktigt riktigt bra. Huvudakten heter Joseph Arthur.

Nagon saknas dock. Om jag kunnat zappa folk over hav och nagra skottska kullar skulle jag zappa hit Annie. Men i tanken ar inte varlden sa stor.

Musik. Typ.

Det korpsvarta haret lag bakatslickat. Inte sa langt som snubbarnas pa Ostermalm, men anda ett par drag med kammen bakat. Hans ansikte talar om att han varit med om sa mycket mer an sin aldre, uttalat smartare, bror. Samtalet stannade inte sa lange vid det dar egentligen.

Istallet kom det dar med Belle & Sebastian upp. Han tyckte att jag borde lyssna pa Teenage Fanclub.

Sadesaalltsaserru.

Om att ta sig nagonstans

Nar jag klev in i skivaffaren pa South Bridge stod det snart klart for mig. Jag skulle kunna ga over eld och vatten for att fa se dem. En handfull sms senare visar det sig att ingen kan eller vill folja med mig. Kvallen haller pa att urarta i en katastrof. Nagot gnager sa hart att jag blir tvungen att springa ner till internetcafeet runt hornet.

Ingen normal manniska aker till Glasgow ensam en fredagkvall. Jag har aldrig varit i Glasgow forut. Kvinnan pa stationen varnade mig; Barrowlands ligger i ett av Glasgows varsta omraden. Hoppa av taxin och ga dit. Efterat maste du lova mig att ta en taxi direkt till stationen. Val framme gick jag fram till baren. Jag kopte mig en cider, en pint Magners, och satte mig pa kanten av en liten scen. Tva sekunder senare berattar tva broder hela sin livssituation for mig. Och sa kande det visst nagon i Belle & Sebastian. Eller om det var deras mamma. Efter en stund lamnar jag dem och gar upp till konserthallen. En och en halv timma angrar jag inte att jag akte till Glasgow. For The Shins ar ett sa, ursakta uttrycket, jakla bra band.

Det var en bra kvall. Det ar underligt vad mycket manniskor man pratar med nar man reser ensam. Sinnes.

Det ar sa det snurrar

Nar man inte har statt still pa 3 veckor ar det latt att man glommer att se sig omkring. Dagen ar utstakad. Vakna till radioplagan Young Folks (ni kan inte forestalla er), ga upp, oppna kylskapet, springa ner for trapporna och ut pa gatan. Som tur ar skiner solen nastan alltid har i Edinburgh. Pa vag till jobbet snubblar jag alltid pa en gatsten utanfor nattklubbarna vid rondellen. Rosten vid rodljusen nara St James center sager: Traffic comming south from Princes Street has been signaled to stop. 3 minuter senare serveras dagen forsta latte. Eller espresso. Eller mocha.

Efter att alla golven blivit stadade och vakterna stangt glasdorrarna finns det tva alternativ. Du kan, i sallskap av ett par slovakier eller en man med alldeles for manga munspel, traska hemat. Eller sa kan du bege dig mot valfri bar.

Nu finns det dock ett tredje alternativ. Forra veckan kopte jag en gitarr. Imorgon ar jag ledig. Dags att lara kanna min nya kompis battre. Jag har vantat pa dig alldeles for lange.

Jag ska lara dig allt jag kan

En sen natt

Om hosten

Trappugangen paminner mig lite om husen i Lilja 4-ever. Sprickor, flagnad farg och dunkla vrar. Dorren in till lagenheten ar vit. Det finns tre olika satt att lasa den pa och minst lika manga satt att lasa ute sig pa. Golvet i lagenheten ar kallt. 3-4 meter hoga vaggar stracker sig upp mot taket. Utanfor koksfonstret verkar en hoststorm leka lite med staden.

Men jag gillar det anda. For an sa lange ar det varmt hos mig.

Are you?

Jag har suddat ut och skrivit 4 ganger nu. Ett tomt inlagg, helt fritt att fylla med vad som helst. det finns sa mycket jag vill saga. Sa mycket som jag skulle vilja beskriva och sa manga personer jag traffat. Men om man vill gora allt pa en gang, da blir det bara en enda stor soppa.

Mest intressant just nu ar nog de svenskar som jag brukar springa pa inne pa mitt cafe. Den har dagen ar, typiskt nog, en ganska bakfull dag. Eftersom min kara arbetsplats slog nagot slags forsaljningsrekord under festivalen har i augusti, fick vi en ansenlig summa pengar att spendera. Fin resturang. Mohito, Mai Thai, you name it... Hur som helst kom det in en man och tva yngre kvinnor i morse.
- Choklad, va, what do you, chocolate? sa mannen. Pataglig svensk accent.
- Are you Swedish? sa jag genom ren automatik
(Hakorna aker i golvet. Jag blir inte speciellt forvanad. Det hander som sagt nastan dagligen.)
- Pappa, nu avslojade du dig! utbrister en av kvinnorna.

Det underliga var att jag inte bara kunde hora pa mannens accent att han var svensk. Hela familjen sag sa typiskt svensk ut. Det fick mig att sakna min familj lite. Men jag behover inte vanta lange. Min absolut basta van kommer hit pa sondag.

Jag har saknat min syster.

Det ar for sent

Och som kom dagen da allt tog slut. Mikrosekunden innan det blev svart var full av angest. Snubblande, trevande... Hon tryckte pa knappen.

Det ar for sent. Jag har gett efter.

Jag har skaffat Facebook.

Om skivaffarer

I Edinburgh finns det minst ett tjog skivaffarer. Pa Cockburn Street finns det tva skivaffarer. Avalanche ar en riktigt guldgruva for pop/rock-fanatiker. Lite langre ner finns en skivaffar som ar otroligt obeskrivlig. De saljer mest LP-skivor. De tar in de mest udda skivor du kan tanka dig. Mycket dance/hip hop och annat mystiskt. Och sa tar de in Those Dancing Days EP. Pa vinyl. Jag var tvungen att rusa in i butiken.

- Hi! The Those Dancing Days-album in the window, do you have it in CD?
- You mean the 7"?
- Yes!
- No, sorry.. But maybe We can order it for you?

Johanna mycket exalterad. Bestallde dock inte skivan.

Ett annat mycket rusigt ogonblick var nar jag hittade en av mina favoritplattor i en second hand-butik for skivor, bara runt hornet fran var lagenhet. Eftersom jag redan ager The Radio Dept.s Lesser Matters kunde jag inte kopa plattan igen. Men det var nara.

Den lilla stora staden

Jag kan arligt erkanna att jag inte saknar den lilla staden vid havet sarskilt mycket. Edinburgh har sa mycket mer att erbjuda pa sa manga fronter. Det hander alltid nagot har. Och sa ar den mysig och stor pa samma gang. Men bara for att man inte saknar sin hemstad, behover det inte betyda att man saknar manniskorna i den lilla staden. Det har gjorde helt klart min dag.

For ovrigt ar det en latt forkyld dag. Jag tog till ett mycket val beprovat knep for att bota den overhangande katastrofen. Forsta gangerna jag gjorde det, nar jag var riktigt liten, blev mina foraldrar otroligt oroade. Jag sover helt enkelt tills stormen har overgatt i en lattare bris. Slocknade nog nagon gang vid 9 igar kvall. Vaknade vid 12-tiden. At en mango och yoghurt och lyssnade pa Elliott Smith. Somnade igen.

Nar jag vakande nasta gang slangade jag i en Belle & Sebastian-skiva. (Lange leve!). Blev akut sugen pa chokladmuffinsen i frysen. Ed, som hade lagenheten fore oss, var otroligt givmild. Han lamnade en mikrovagsugn, en Star Wars-plansch och en veckas stadning efter sig. Eftersom det snabbaste sattet att tina en muffins pa ar att anvanda mikron fanns det liksom inget alternativ.

Efter en minut pa full effekt var min muffins forkolnad inuti.

Tack Ed.

Nu ska jag bege mig upp mot Grassmarket. Mini me kommer hit om drygt en vecka. Min mindre version fyller aven 17 om drygt en vecka. Guldalder.

Vem sa att karlek rostar?

Pa var gata hemma i stan

Utsikt: koksfonster, 18 oktober 2007, 13.30

Som det kan ga

... nar man bjuder in folk pa flat warming. Jag har for ovrigt kopt alkohol. Lagligt. Pa Lidl.

Ruschmaninoffschkivodski.

Dans

Igar hamnade jag, Eva och Magda pa Liquid Room pa Victoria Street. Koade en timma, men det var det vart. Jag har inte dansat pa drygt en manad. Det ar lite schysst med indieklubb. Valdigt schysst.

Magda ar tydligen bartender. Hon tande eld pa valdigt manga sambucka. Livsfarligt.

Idag ska jag gora muffins. For jag ar ju faktiskt ledig. Valdigt ledig.

Nina Kinert

Nina Kinert spelar pa Pusterviksteatern den 2 November. Pusterviksbaren ligger inte langt darifran. Det ar nagot speciellt med den delen av Goteborg. Inte bara for att det spelas bra musik dar. Det finns andra anledningar ocksa. En vacker och latt smartsam sadan. Men det ar val sa det ska vara?

Gula handskar

Jag gick ner till den lilla mataffaren runt hornet och bad dem peka ut det starkaste de hade. Pa med gula plasthandskar och borja skrubba. Sakta sakta borjar man ana lagenheten bakom allt det svarta. Vaggarna ar egentligen alldeles kritvita, precis som taket. Fast taket ser man inte, det ar minst 3,5 meter fran marken.

Vi har aven inforskaffat en cd-spelare. Jag liknade mer en kyckling an en manniska nar vi slangde i Marit Bergman i den lilla silverfargade klumpen.

Har ni tur dyker det kanske upp lite bilder pa vart nya hem. Nu ska jag dock ivag pa mote pa jobbet. Vuxet. Mycket vuxet.

2F2

Mannen som oppnade dorren till lagenhet 2F2 sag ut precis som den livshistoria han senare berattade. Om Jamaica, bondgarden i Gana, Sydostasien, de sma oarna pa andra sidan Skottland och den dar tjejen. Tjejen som gjort att hela lagenheten var full med flaskor. Tiden har inte rort sig sedan hon stangde dorren.

Hur som helst var Ed en trevlig snubbe. Idag flyttade han ut ur sin lagenhet, imorgon bitti star den tom. Och ja, imorgon bitti flyttar vi hemifran. Pa riktigt.

Det har ar stort. Vi ska till IKEA nasta vecka.

Lov

Nar man kom ut pa gatan utanfor varat hostel kande man att det var den forsta riktigt bitande hostdagen. Den grona kappan och koftan under var liksom inte tillrackligt. Mannen i tidningsaffaren en bit upp pa gatan hade inga lagenheter att erbjuda i The Scotsman. Det ar nu den stora provningen kommer. Att hitta gnistan och tanda gloden. Att orka sta emot hoststormarna. Men det ska nog ga. Med lite vilja gar allt.

Princes Street Gardens

En liten platburk

En mycket trevlig sak med radioapparaterna i Skottlandet ar att de envisas med att spotta ur sig trevlig musik. Den som huserar vid diskmaskinen pa jobbet lyckades en eftermiddag hosta upp Paolo Nutinis New Shoes, Belle & Sebastians I'm a cuckoo, Franz Ferdinand... och tja... min musikabstinens lindras for ett par minuter.

Plaster

Tack referensbiblioteket for horlorarna. Musik ar lindring for sjalen.

Efter att ha blivit misstankt for att vara polack borta vid Haymarket, och darefter blivit avryckt min nya stora vita mossa, finns det en del sma rispor att reparera. Alla manniskor ar inte snalla, det ar bara att inse. Men jag tror alla om gott. Det ar en defekt jag har.

Dear Catastrophe Waitress

An sa lange har jag inte tappat nagra tallrikar. Jag vantar med spanning pa denna dag. Verkligen.

Royal Mile

Om man viker av fran Royal Mile och gar igenom granden ner mot Cowgate, kommer man till en liten pub. Ett par manniskor star ut med gatan och roker. Soptunnor, ett par bilar och gult ljus fran ett par fonster. Inne pa den puben finns det en liten scen och en bar.

Det var en trevlig kvall. Det var sakert 3 veckor sedan jag umgicks med nagon annan en Ellen, endast i syftet att umgas.

Mina jobbarkompisar ar en lustig samling manniskor. Ihopskrapade fran olika kanter av varlden. Framme vid scenen star en liten man med ett munspel. Jag skulle nog saga att han ar den skotska varianten av Jonas Gardell. Han ar typen som studerar manniskor. Lite over 30, men med livserfarenhet som om han vore 180. Jag vet inte mycket om honom, det ar det nog ingen som gor.

I soffan brevid mig sitter den som krossat mitt berg av forutfattade meningar om polacker till finaset sand. Hennes satt att skratta pa ar otroligt avvapnande. En av de mest sympatiska manniskorna jag traffat pa lange. Och jag kanner henne nog redan tillrackligt bra for att inse att hon och han mittemot snarare ar vi. Han har forresten en lang lillebror. I Edinburgh sager man inte t. Polsk ol ar tydligen godast. Broderna lat oss smaka pa deras skottska ale. Allt blev lite snurrigt, eftersom pulversoppa inte fyller magen pa det sattet sin mamma gor. Natten var mork. Dags att ga hem. Vi skulle ju till jobbet imorgon, allihopa.

Borta pa Queens Street tyckte dock natten att natten inte borde ta slut. Min plastpase med alla mina jobbarklader lag kvar uppe vid Royal Mile. Mitt sallskap gick hem till kyrkan, jag fick sallskap av gatlamporna.

En liten stund senare, pa vag hem igen, blir jag stoppad av tva man. Allt var fortfarande lite fluffigt och varmt och egentligen borde man inte stanna och prata med framlingar nar klockan ar sent. Men det gjorde jag.
- Do you know where to go now? sa den forste mannen
- Ha?
- Someone said George Street, do you know?
- I past George Street half an hour ago. George Street is dead, stay at the Royal Mile.
- ARE YOU SWEDISH? sager helt plotsligt den andre mannen, som statt lite i bakgrunden.
- How.. Ar ni ocksa svenska?

Det ar lustigt det dar. Efter att ha blivit kysst pa handen traskade jag vidare genom staden. Mitt i natten, i Edinburgh.

Tidningen

-Ooh, it's just a piece of paper!

For de medelalders mannen som klipper naglarna bakom sina diskar ar tidningen bara en bit papper. De inser inte att de sma fyrkantiga rutorna langst bak i tidningen, dem som det star Property over, ar det vi satter vart hopp i. Varje dag.

Biblioteket

Referenbiblioteket pa South Bridge ar stort. Hyllorna stracker sig fran golv till tak i sann Harry Potter-anda. Det fattas bara att en man i storlek XXS ska springa runt mellan hyllorna och gorma Don't you dare! till att oforskamda studenter. Manniskorna bakom disken dar dramme kastar blickar at mitt hall ibland. Jag har suttit har lite for lange, jag vet. Men jag ar inte fardig an. Har inte hunnit maila alla jag vill maila. Lagt alldeles for mycket tid pa att leta efter lagenheter som inte finns. Svurit over avskanden av prickar och ringar ungefar tvahundra ganger.

Boendesituationen ar for ovrigt latt kritisk. Vi bor just nu i en kyrka i New Town. Det ekar. Det ar kallt. Det knakar. Tyskarna dricker Sprite till frukost. Rummen har inga tak, alla bor under Guds bruna tak. Nasta vecka blir det tillbaka till Edinburgh Backpackers i Old Town.

Dags att leta ratt pa nagot att ata. Tillbaka ut till Dubbeldackarna pa kullerstensgatorna.

Den morkharige mannen

Efter att den morkharige mannen forsakrat sig om att vi inte skulle rymma hem ungefar trehundra ganger, borjade man ana det. Nagot i hans blick lovade nagot. Han ar dock en lurig rav. Typen som inte sager sa mycket, men gor stora pengar i fastigheter. Kom in pa mandag, mumlade han.

Tidigare samma dag var vi pa ett cafe uppe langs med Royal Mile. Intervju hette det. Vi fick varsitt forklade av den balkanblonderade kvinnan. 10 minuter snare enas vi om att ta vara saker och bara ga ut genom dorren. Det finns manniskor man inte ska lita pa.

Mandag kom. Mandag visade sig vara en bra dag. Det som fran borjan var ett jobb hade blivit tva jobb. Ett pa ett cafe i en bokhandel och det andra pa ett cafe i samma kedja, fast pa Princes Mall.

Vi hade forberett oss pa en manad. Och nu star vi har, med jobb efter 5 dagar. Ellen borjar idag och jag pa fredag. Kan bli hur jakla bra som helst.

Om hostel

Man traffar en hel del manniskor nar man bor i sovsal tillsammans med 8 andra manniskor. Aussies som far en att provsmaka sant dar brunsvart palagg (kommer inte ihag vad det heter...), studenter som dagligen trycker ner sin vinflaska i vaskan, asiater som inte forstor att man ber dem slacka ljuset, Schweiziska vandrare... En salig blandning av manniskor. Men forutom att kylskapet ser ut som ett bombnedslag gillar jag det. Very nice.

Om parkbankar

Det finns en hel del parker i Edinburgh. Det finns darfor ocksa tusentals parkbankar. Varje bank har en skylt pa sig. Att fa sitt namn pa en parkbank ar pa nagot satt... otroligt vackert.

En bild sager mer

Let's get out of this country, nar solen gar upp

De tva systrarna i botaniska tradgarden, min resekamrat till vanster


Star man bakom kameran hamnar man inte sa ofta pa bild, men ibland hander det. Faktiskt.

Princess street

Det finns en man pa gatan i hornet Princess street/Waverley bridge som alltid spelar sackpipa. Efter att han statt dar mellan onsdag och fredag insag jag att det faktiskt ar olika man som turas om. Men anda: man har bestamt att det alltid ska sta nagon dar och spela. Idag ar det forsta dagen sedan vi kom som det regnar. Nar jag passerade sackpipemannen och tog kort pa honom tyckte han att jag borde skanka honom en slant. Han pekade pa sitt sackpipefodral. Jag hade dock lite svart att halla mig for skratt. Eftersom det pissregnade lat det som att han spelade sackpipa i ett badkar.
- It's kind of rainy today, isn't it? sa jag och gav honom 50 pence.

Jag blev nastan mordad av en man i kilt med sin sackpipa i ett badkar.

For ovrigt har jag fatt lara mig att folk har kilt pa sig. Alltid. Sarskilt nar de vill vara extra fina. Ellen syster och hennes tyske pojkvan bor har i Edinburgh. Pojkvannen upplyste mig aven om att det ar precis som man tror, eller inte vill tro. De har ingenting under. Hrm. Dags att byta samtalsamne.

Sen finns det saker man inte borde, peppar peppar, prata om. I torsdags provade jag och Ellen att soka lite jobb for skoj skull. Vi sminkad oss, tog pa oss vara nyaste klader och klistrade pa superleendet. Dagen efter... nej. Hur som helst har jag aldrig sett mig sjalv som sarskilt snygg. Men nar nagon sager att "ni tva ar for snygga for att jobba pa jarnvagsstationen", da kan man inte annat an att ta det som en komplimang. Det hela kommer att innebara en hel del slit, men det ar i alla fall ett jobb pa dagtid. Vi far se helt enkelt. Peppar peppar.

Mer detaljer. Snart.

Tonight I have to leave it

Nu ska jag gå och lägga mig. Klockan står på 02.00. Och sen, sen börjar äventyret. I väskan finns ett paket Wasa Sport, nästan hela min garderob, ett par joggingskor, en burk grillkrydda, utvalda delar av min skivsamling och ett nyskrivet CV.

Farväl Falkenberg

Jag har nog inte insett det än. Medvetet eller omedvetet har jag inte insett att det snart är slut. Antalet avsked börjar överstiga antalet fingrar och tår tillsammans. I lördags var sista gången jag dansade med mina vänner. På golvet i Annies vardagsrum var det nära, men annars, nej. Antagligen är tårarna fördröjda. För de kommer att komma. Eller så har jag insett att mina vänner inte försvinner bara för att man inte kan vara nära dem? Insikterna kommer när man får lite perspektiv på saker. Och det har jag inte fått. Inte än.

Snart.

På mitt golv ligger min nya röda resväska. Hela mitt liv finns i den 20 kilo tunga resväskan. När hemma är något på hjul gäller det att hitta andra trygga punkter. Annars är det lätt att rulla iväg, krocka med containrar, åka till soptippen och bli mosad av en gul lastmaskin. Eller så går dragskedjan på väskan möjligtvis sönder och innehållet sprids över allt. En tröja på dig, ett par joggingskor på någon, min mammas grillkrydda ett minne blott.

Punkter sökes. Punkter finnes? Svar: ja.

Nu ska jag växla pengar och lyssna på Jens Lekman.

We are I'm Basil

Pssst... Kika in på I'm Basils myspace. Blod, svett och tårar. Trasiga basar, alldeles för många kanaler och kaffedoft. Det blev ju något till slut i alla fall.

Brunt

Jag har alltid önskat mig en sjuttiotalsbrun blogg.

Gamle vän

I will always be your solider

Avskedsmiddagen på Harrys med mina päron urartade i en ofta återkommande ritual. Cruising i rondeller och försök till att spränga högtalarna med Suburban Kids låt Noodles är huvudingredienserna. Finalen på denna tradition genomföres mitt i natten vid valfritt vattendrag. Fredagens tillhåll blev badplatsen vid dammen.

Min syster är min älskling. Det här var inte sista gången. Jag och du.

För det är precis vad det handlar om

Kompromissa
(För dig blir det vänster, för mig höger)
På lika villkor
(Vi tar båda ett steg)
För en osjälvisk handling
(Ge lite)
Du kommer att se hur vackert det är
(Det går inte att värdesätta dig)

Möt mig på halva vägen
Ta dig dit
Och du kommer att

Förstå

Plåtlådan

Insikter kommer ofta lite för sent. Till exempel insikten om att folk på jobbet faktiskt tycker att jag är helt okej. Deras värld är ett invant mönster av jobb, barn och diskutera vädret. (Två gravidchocker idag). När jag berättar om att jag ska till Skottland och göra jagvetintevadmensäkertnågotgaletinteheltvettigt blir de jätteintresserade. 10 näsor runt fikabordet pekar mot mig. Och så ska jag vaccinera mig för att jag ska till Thailand. Thailand?!? Och så kan jag inte jobba på onsdag för att jag ska spela in med bandet. Band? Det finns mycket de inte vet. Nu vet de lite mer. Och tydligen kommer de att sakna mig.

Säkert. Prima bacon.

Men om de saknar mig kan jag kanske tänka mig att sakna dem. Kanske. Lite. Ibland. För det är en trygghet att känna alla. 30 personer är många. Någon har säkert gjort ett större intryck än vad man tror. Samtidigt är det här slutet på en period. Det är dags att ta ett nytt steg. Lämna det gamla bakom sig och börja på en ny kula.

I'm Basil

Det är mer eller mindre offentligt nu. Det är vi som är I'm Basil.

Fridlyst

Klockan är mitt i natten. En vanlig lördag hade jag antagligen inte suttit här, framför datorn. Anledningen till att jag sitter här är att i princip alla verkar vara bortresta/upptagna/på diverse bjudningar. Gör inte mig mycket faktiskt. Igår kväll, efter att jag uppskattat att det fanns 471 förpackningar hushållspapper på gaveln vid djurmaten (god bless inventering), lyckades jag skymta något så ovanligt som ett popband här i stan.

Bakfickan på Grand bjöd först på ett garagerockigt band vid namn Lé Mechant. En stund senare gick de två subbarna i shoegazebandet Bruce upp på scenen. I vanliga fall brukar schlagerbaren husera där den provisoriska scenen nu stod. Verkligen fascinerande. Och trevligt. Klockan 1 var jag hemma. Klockan 5 gick jag upp och åkte iväg till jobbet. Men vad gör man inte?

Ehh, jo, det är så att, ähum...

Som den eviga tidoptimist jag är traskade jag in en kvart för sent. Vår replokal ligger i en lada, inte speciellt långt ifrån där jag bor. Ursäkten väl förberedd i huvudet. Jag blev allergisk mot något på kemavdelningen på jobbet, fick svullna ögon och var tvungen att sova en stund. Århundradets ursäkt. Jag han dock inte framföra ursäkten.

- Ehh, jo, det är så att, ähum, vi har en liten present till dig, säger Annie och sträcker fram en svart låda.

När jag öppnar dragkedjan på sidan av lådan och ser vad som ligger i börjar jag nästan att grina. I lådan ligger en livs levande blåssynt. Kärlek till er!

Om hösten

Fotbollsträning i shorts och t-shirt= kallt. Varm choklad= befogat. Förutom de vanliga beståndsdelarna (mjölk, kakao, socker och vaniljsocker) testade jag även kanel idag. Min nya favvo. Lär inte vara min sista kopp...

Vackert

Min kärlek till Sambassadeur är fortsatt obeskrivlig. På nya Sublte Changes har de slängt in lite blås och andra pampigheter, men soundet finns fortfarande där. Svävande och drömmande, men utan att någonsin sväva iväg för långt. Låten finns att ladda hem gratis på Labradors hemsida.

If you're feeling sinister

Hösten gjorde sig påmind. Du tyckte att något borde hända, för du ser och förstår. Vi tog den lilla blå golfen av årsmodell -89 och åkte iväg. Det har regnat ett tag, ändå vinner solen idag. De lila löparskorna du hittade matchar ingenting, men de tar oss någonstans. På vägen hem höll litauernas bil på att explodera. Min blå orkar hålla sig sval i 140, er ryker i 120. Vi skrattade lite. Sedan skrattade vi lite till. För hur patetiskt är det inte med litauer som motorvägsflörtar? Vi körde lite till. De pratar konstigt i Skottland. Du önskar ett promenadstråk. Jag önskar att några trevliga band ska spela, helst varje helg. Jag kräver ingenting, bara Belle & Sebastian. Hur som helst är du min vän. Tål du solrosfrön? Grovt bröd är godast. Hoppas de har ugn. Då kan vi äta nybakat bröd. Att bli värmd inifrån är ändå det bästa sättet att möta kylan på.

Det går inte att koka soppa på en spik, men uppenbarligen går det på städer

Jag och min pappa sitter alltid i soffan när vi äter. Köttfärspajen som blev över från avskedsfesten i lördags intogs under största möjliga tystnad. Tomma blickar. Sammförstånd.

För just nu är allt bara en enda stor soppa. Och jag hatar att se min pappa ledsen. Jag vet att han inte gillar när jag är det heller. Men nu satt vi där i soffan. Båda svikna på varsitt håll. Mitt ljus i tunneln är den 12 september. Att fly från soppan gör kanske att man glömmer problemen. Man får åtminstone lite tid på sig att smälta det hela. Min pappa däremot, han bor kvar i soppan. Han är ju så illa tvungen. Det är väldigt svårt att fly ifrån sina grannar.

Vi har ändå varandra.

Pant-tant

Nu är sommaren slut (det är augusti ja, men sommar? nej.). När sommaren försvinner gör alla sommarjobbare detsamma. Min titel på jobbet är alltså inte längre sommarjobbare, utan snarare timanställd. Jag jobbar som en extrainsats i sann piketanda. Och eftersom det är fredag och alla är hungriga och alla barnfamiljer vill handla blandfärs och blöjor för att de precis fått lön och alla skriker och mjölken tar slut hela tiden, är en extrainsats mer än välkommen. Uppskattning is da shit. Jag känner mig välkommen på jobbet.

Två timmar av dagens jobbande spenderades i kassan. En tant på 75+ med mystisk plastpåse ställer sig i bautakön. Framför henne står 4 familjer, som handlar blandfärs och blöjor, har en Volvo med varm vovve i på parkeringen och en villa i Vinberg. När tanten kommer fram inser jag att hon inte vill köpa något.
- Vaffö gå det inte att panta den hä?, säger tanten och hotar mig med en PET-flaska.
- Har du provat att stoppa i den i pantautomaten ett par gånger? säger jag. Jag inser att nästa barnfamilj har börjat plocka upp sin kundvagn och att jag kommer att bli tvungen att stänga min kassa efter det. Den här tanten är en seg som en vindpinad enebuske.
- Jaha du, seru det har jag minsann gjort! Och den vägrar ta den! Hmpf. Tanten ger sig inte. Hon viftar med sitt pantkvitto på 3 kronor.

Tanten sätter sig nedanför min kassa. Tid är pengar, och det är ju faktiskt värt att vänta på att 5 barnfamiljer ska veckohandla. Ett par minuter senare hjälper jag tanten att trycka i flaskan i pantautomaten. [Errrrororor]. Som väntat. Precis lika osammarbetsvillig som vanligt.
- Jag är ledsen, men den här flaskan går inte att panta. Det enda vi kan göra är att slänga den.
Tanten tittar på mig, och sedan på flaskan. I ett ögonblick är hon fullt benägen att rycka flaskan ur min hand och banka den hårt och vettlöst i mitt huvud. Jag slänger flaskan snabbare än tanten hinner reagera.
- Mrmrm... kej rå.
- Ville du ha dina tre kronor?
- Jao, dom ska ja minsann ha!

Jag öppnar min kassa igen och börjar räkna ihop tantens tre kronor. Tanten vrider sig om och blänger på närmsta trebarnmamma. Hon önskar att jag aldrig hade slängt pantflaskan, för här behövs det minsann bankas vett i folk.
- Väldans vad alla handlar idag, ja säger då de...
- Jo, men så är det ju fredag. Och så får ju alla lön idag.
- Folk ba-a köper och köper, ack ack...
- Kvittot, och tre kronor. Tack så mycket!

Tanten lunkar vidare och kastar onda blickar på folket som lastar i sina plastpåsar. De har verkligen inte förstått hur man ska bete sig i en mataffär.

Tänk om alla haft en personlig pant-tant. Vad mycket pengar de tjänat! Och så otroligt många fler timmanställda det skulle behövas i stans mataffärer...

Blå bussen

Vissa saker går inte att fånga. Hur mycket man än försöker är ögonblicken så flyktiga att du inte ens kan drömma om att fånga dem. Den trevliga middagen slutade i att vi blev kidnappade av en blå folkabuss. En liten stund senare sitter vi och spelar gitarr och sjunger vid en brasa på Netas. Personerna, stämningen, de ibland passerande stjärnorna, den halvgrillade majskolven, värmen från elden. Fullständigt kravlöst.

Nähänä, nejdå, absolut inte, aldrig i livet

Igår var jag och handlade på jobbet. Självklart kunde inte retstickan nummer ett skippa kommentaren:
"- Haha, du är ju arbetslös nu!"

Han vet inte hur mycket det sticker i ögonen. Å andra sidan är jag ju inte arbetslös än. Jag ska ju jobba på fredag. Och onsdag, torsdag, fredag, lördag, onsdag, torsdag, fredag, lördag.

Efter det är jag mellan två jobb. Näää. Snarare på resande fot. Jag blir aldrig arbetslös. För mig är arbetslösa personer sådana som sitter hemma framför datorn och käkar glass. Sånt håller ju inte jag på med. Hehe. He he... hrm.

Britta Persson - Winter Tour

Kunde inte låta bli att posta den igen. En av mina absoluta favoriter.

People you've been before

Den senaste timman har jag konstant lyssnat på Elliott Smith. Pendlande, ibland vacklande, lugnar den försiktiga stämman. Jag läser om en man vars liv slutade alldeles för tidigt. Ibland undrar man hur det kan gå så snett.

På en, långt ifrån officiell, myspace-sida kan man ladda hem Say yes. Min favorit är annars Between the bars. Tröstande vemod. Man behöver inte mer än en gitarr för att det ska bli bra.

Drink up with me now and forget all about
The pressure of days, do what I say
And I'll make you okay and drive them away
The images stuck in your head

I have a drummer in my garage

När känslan sprider sig ända inifrån och ut i fingertopparna, då känns det som om man kan göra vad som helst. Jag har varit med om det förr, och nu har det hänt igen.

Musikskapande är en drog. Kärlek!

Rost

Det finns väldigt många tider att välja mellan. Så många att jag nog väntar någon vecka till. För det känns liksom lite jobbigt. Jag menar: hur många vuxenpoäng får man inte genom att åka till bilbesiktningen?

Regina Spektor - Fidelity

Billie the Vision & the Dancers

Jag hade precis glömt hur bra A man from Argentina är. Och dessutom kommer de till Pustervik den 6:e september. Det är en torsdag. Skit samma att jag jobbar dagen efter, jag ska dit.

Konsten

Rastlös går jag runt på övervåningen. Tittar ut genom ett fönster, slänger mig soffan, rycker till och vandrar vidare. Jag ber Media Playern att spela The Radio Dept.. Låttitlarna berättar min historia. Filmmusiken till filmen är redan bestämd. Strange things will happen (if you let them) är soundtracket. Om hur allt vänder, om man bara låter det hända. Why won't you talk about it handlar om saker jag inte vågar berätta. This past week handlar konstigt nog om den senaste veckan. Peace of mind är det jag under inga omständigheter kan lyckas hitta just nu. I don't need love, I've got my band handlar förhoppningsvis om imorgon. Kanske kan morgondagens repande i den där ladan få mig lugn. Få mig att tänka på något annat.

Det är mer än ett dygn sedan telefonjäkeln signalerade att det fortfarande finns liv. Och det gör mig nervös. Fruktansvärt nervös. Jag borde göra mig en kopp varm choklad, tända lite värmeljus och ta fram gitarren. Jag är nog i precis rätt tillstånd för att skapa något. Om jag bara kan sitta still.

Ge mig något som tar mig någonstans

Det är lördag kväll. Helt plötsligt står världen still. Efter att allt snurrat fort, fort, fort sedan förra lördagen tycks allt helt plötsligt så... jag vet inte. Varje dag den här veckan har varit en kick i sig. Det har varit en konstig vecka. En riktigt konstig vecka. Inte bara en, utan kanske tio, tjugo eller trettio gånger har jag trott att allt är på låtsas, eller att jag är med i en film.

I tisdags packade jag min ryggsäck och åkte iväg till Stockholm. När man reser ensam får man tid att betrakta. Min första betraktelse gjordes upptryckt mot ett fönster av en 150-kilos, väldigt svettig, jurist. Han och två andra pendlare skröt friskt om sina jobb, sin familj och hur lyckliga och lyckade de är. Bullshit, tänkte jag. Det var rätt skönt att byta tåg på stationen i Göteborg. Juristsvetten som jag badat i fick 20 minuter på sig att torka.

Tågresan till Stockholm var till en början ganska harmonisk. Efter att ha läst (ja, ni läste rätt) ett par kapitel i Till Isola och lyssnat på lite bra musik blev jag lite småhungrig. Den bästa lösningen att mätta hungern på när man åker tåg är att gå till Bistrovagnen och köpa en torr och dyr smörgås. Det är inte alls värt pengarna, men jag fick i alla fall sällskap av två trevliga tanter. Efter att jag tryckt ner smörgåsen återvände jag till min plats. I samma ögonblick som jag satte mig ner önskade jag att jag inte lämnat Bistron.

Som tur är kan man flytta sig hur man vill när man åker själv. Min sätesgranne visade sig lida av en värre variant av åksjuka/magsjuka/valfri magomtumlande sjuka. Plastpåsen där jag slängt mina två äppelsruttar fick sällskap av... nä. Låt oss inte spekulera. Resten av resan spenderades tillsammans med de två pratglada damerna.

Väl framme i Stockholm blev jag en del av myrstacken. För det är nog vad jag skulle vilja kalla det. Den strida strömmen av människor utan ansikten som slussas igenom biljettsnurror, vidare genom underjordiska gångar, upp ovan jord och vidare in i blåa monster med dragspel. Rösterna och skyltarna styr dig rätt. Alla vet vart de ska. Ingen tid att stanna upp och betrakta.

Det blå dragspelet tog mig ut i skärgården. Jag blir mer och mer övertygad om att det är som pappa säger. "Du är så lik mina systrar". Min gudmor och jag har nog något gemensamt. Å andra sidan blir jag orolig. Jag ser så mycket som jag inte eftersträvar, och antagligen kommer att göra allt för att undvika. Trots att skärgården är ett lungt och vackert paradis tycks människorna där aldrig kunna njuta av det. De har så fullt upp att sköta sina chefsjobb, som betalar det liv de lever, att de inte hinner leva.

Det kommer att dröja länge, länge innan jag får träffa dem igen. Och när de släppte av mig utanför Åhléns i torsdags högg det till lite i magen. Även om vi inte träffas ofta kommer jag att sakna dem. Det fanns även andra anledningar till maghugg. Sms:et i min inkorg brände som järn, direkt från ugnen. Jag stängde av mobilen. Den otrevliga, gnagande känslan vägrade försvinna. Jag tvingade mig själv att sätta på mobilen igen för att inte missa tåget. Jag tänkte på försvarsmekanismerna som vi läst om på psykologin. När något blir för ångestladdat finns det åtgärder. Jag valde att förtränga det hela. Imorgon, imorgon får jag ta tag i det.

På Stockholms central tog filmen fart ordentligt. Jag nickade åt tanter med röda resväskor, pratade med folk på perrongen och mötte blickar från människor. Alla på väg någonstans. Tåget visade sig vara jätteförsenat. Snart blev det en önskedröm att jag skulle hinna med mitt byte på Göteborgs station. Till sist rullade tåget in. I den sista vagnen, som tyvärr saknade AC, hamnade jag jämte en tjej med tatueringar och piercings över hela kroppen. En otroligt trevlig människa. Vad kan man annars förvänta sig av en hårfrisörska? Utan henne hade jag inte sett samma nöje i den långa resan. För lång blev den.

Ett träd hade tydligen trillat över spåret, så det blev en liten bussresa också. Dessutom var det krångel med växlar och gud vet vad. Snart behövde jag inte heller oroa mig över den brännande mobilen. Batteriet var i princip helt slut. Tågpersonalen informerade om att jag skulle få vänta nästan två timmar på Göteborgs station för att ta sista tåget hem. "Har du vägarna förbi..." snurrade runt runt runt i huvudet. Jag knappade in ett meddelande på mobilen, sen dog den. En vild chansning.

När tåget kommer fram står någon och väntar på mig. Det regnar och natten är svart. Två timmar senare åker jag med sista tåget hem. En kvinna viskar högt till sin granne att jag ser röd ut i ansiktet. Inte konstigt. Det kändes som om jag svalt solen. Aprilsolen.

Those Dancing Days- Hitten

På väg

Följ spåren

För en stund sedan kom jag hem från helgens äventyr i Göteborg. Efter bilresa, tågresa och spårvagnsresa hittade vi till sist det otroligt mysiga lilla Bed & Breakfastet som vi bokat. Inte speciellt långt från varken centrum eller Slottsskogen.

Klockan halv två slogs portarna upp till Way Out Wests andra dag. Först ut var Florence Valentin. Tältet, som döpts till Linné stage, fylldes med förväntansfulla festivalbesökare. Och jo, Florence Valentin var en helt okej uppvärmning. Florence Valentin är lika delar Håkan Hellström, Peggy Lejonhjärta och något punkband. Kanske Ebba Grön? Loves röst andas desperation, blåset har en medryckande effekt, körarrangemangen sitter där de ska och texterna handlar om fest, vänner och kanske lite politik. När bandet river av Pokerkväll i Vårbygård, då känner man att festen har börjat.

Nästa band som sågs var mina förhandsfavoriter Shout Out Louds. Framför Flamingo var det inte särskilt trångt. Det handlade inte om att det var lite folk, för det kan man inte säga att det var. Slutsålt är slutsålt, och slutsålt betyder mycket folk. Däremot var det ökenvarmt. När bandet klev in på scenen fattades någon. Istället för Bebban stod där någon annan. Tydligen hade hon hamnat på sjukhus (!). Hur som helst fick jag höra i princip alla låtar jag ville höra och det dansades så mycket som det bara gick. Bäst var helt klart Please Please Please, då publiken och bandet tycktes vara fullständigt synkroniserade. Helt plötsligt dök även Markus Krunegård från Laakso upp. Ändå räckte det inte ända fram. Delar av Shout Out Louds gnista låg på sjukhus.

Efter några rundor på ölområdena, där man kunde konstatera att de flesta var ganska många år äldre än mig och Ellen, började Moneybrother spela på Flamingo. Moneybrother på engelska går finfint. Pengabrorsan däremot, han borde låsas in i en garderob. Ett par minuter in i Moneybrothers konsert var det dags för Peter Bjorn and John i Linnétältet. Något jag slogs av var deras förmåga att låta så mycket, trots att de bara är tre stycken. Något annat de bör ha cred för är sången. Alla tre kan sjunga, och de lägger snygga stämmor. På något vis gillar jag coola Amsterdam. Spelningen blev inte sämre av att Annika Norlin gjorde en underbar gästning på Young folks. Mäktigt.

Strax därpå gick Regina Spektor upp på Azalea. Tyvärr fick han där uppe för sig att Azalean behövdes vattnas. Antagligen trodde han också att fönsterträdet inte fått vatten på typ tre år. Det regnade alltså. Och inte så lite heller. Trots att jag var blöt överallt försökte jag njuta av konserten. Regina Spektor gör allt med en liten en skruv. Hon nöjer sig inte med att bara sitta och spela och sjunga, utan gör konstiga ljud, spelar på stolar och är skönt flummig. Vissa låtar låter dock väldigt mycket likadant. Lite mer varitation och lite mindre regn til nästa gång.

Nästa konsert vi såg ägde rum i Linnétältet. Timo Räisänen lyckades jag sova ifrån på Hultsfred, men nu skulle han minsann ses! Det finns många anledningar till att tycka om Timo. Han och hans band fullständigt kokar och exploderar på scenen. Det bli aldrig tråkigt om man säger så. En annan anledning är att han bjuder på sig själv. Och så åkte tröjan av såklart. Jag är typen som egentligen är mest inlyssnad på Timo lite tidigare alster. Något jag förundrades över var att han gått från ett ganska rent popsound till ett mer psykedliskt uttryck. De nyare låtarna är lite mer svårsmälta. Men det blåröda tältet i Slottskogen kokade ändå såpass att man inte behövde oroa sig för skärsår i magen.

Sist ut för vår del var Säkert!. Tältscenen utgör inte bara ett väldigt bra regnskydd, det skapar även det rätta mörkret. Någon meter framför mig står en dam i en svart klänning. Egentligen behövs det ingen förklaring. Annika Norlins texter har ett eget kapitel i min popbibel. När hon får en hel publik att stå och hytta med nävarna och skrika "Dom jävlarna ska skjutas" inser man också att popmusik inte bara är religion, utan också i högsta grad politik. Vi kommer att dö samtidigt bjuder för övrigt på kvällens bästa extas.

Efter några spårvagnsresor och en mellanlandning, med hårtorkning och förfestande, i vår tillfälliga bostad, fortsatte festen på Pusterviksbaren. Patrick Watson tog sig ut på dansgolvet och körde unplugged och Those Dancing Days kändes allmänt coola.

Way Out West känns nytänkande. Det gillar vi. Mer av det här!

Jag har varit i alla städer

För ett år sedan stod jag under Tullbron. Tiden var snarare i trotsåldern än nyfödd. Ljuset från staden, bruset från vattnet och avlägsna skrik från fyllon. Natten tillägnades Belle & Sebastians Night walk. Dagen efter fortsatte sommaren som förut, men med mötet i minnet. Ribban sattes från och med nu omöjligt högt upp.

Exakt ett år senare kliver jag in på Pusterviksbaren i Göteborg. Efter att dansat till The Shins Phantom limb (och ifrågasatt varför de aldrig spelar så bra musik i min lilla stad) och skrikit mig hes till Hello Saferides My best friend (tillsammans med personen som jag troligen gift mig med om jag varit lesbisk), fanns det ingen anledning att tveka.

Jag tror på ödet.

Vovven och Way Out West

Jag lyssnar på Shout Out Louds och är überpeppad. Det är helt ok att börja rota fram sina möbler under alla klädhögar, samtidigt som man sjunger med till Tonight I have to leave it allt vad man orkar. Det är också helt ok att vara ensam hemma. Tyvärr mullrar åskan. Datorn får nog snart stängas av till förmån för vovven och hans skakiga tass. För en timma sedan hittade jag honom ihopkrupen under mattan på toaletten. Han behöver ett litet stöd tror jag. Hej hundpsykolog!

Vovven är en jakthund, dock en otroligt vek och sällskaplig sådan.

Annars är mitt största problem just nu är vad jag ska ha på mig imorgon. Det är något jag lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut. Bruna Vans eller heltrasiga Converse? Stuprör och svart linne eller grön klänning? Grön axelremsväska eller lackröd väska från second hand?

(Ursäkta modebloggsinslaget.)

Världsproblem. Verkligen. Bappedeibapp! Way Out West imorgon!

Om tiden

Sätter klockan på 09.30. Vaknar och trycker på snooze. Måste ha tryckt på snooze fler gånger, fast i sömnen. Klockan 11.20 vaknar jag och inser att jag ska vara i stan 12.00. Försovningen visade sig vara början på en riktigt riktigt bra dag. Solen sken för mig. I stan väntade Lena och Annie. Vi käkade på Havets, kom på att mannen med dansbandet är Lenas farbror, jag fick en födelsedagspresent (Peter Bjorn and John-platta, som jag faktiskt funderat på att införskaffa!) och så drog vi till stranden. Jag trotsade det lätt bajsbruna havet och badade. Sist jag badade i havet var nog när jag blev islängd av 5-6 personer under gymnasiaden. Studenten känns mer och mer avlägsen. Det är konstigt så fort man lägger vissa saker bakom sig, och andra inte.

Efter stranden åkte jag in till stan igen för att träffa Ellen. Vårt huvudmål var att traska till vårdcentralen för att vaccinera oss. Jag har äntligen blivit av med min rädsla för sprutor. Kön utanför skolsköterskans rum på mellanstadiet är ett ständigt hjärnspöke, som åtminstone tillfälligt försvunnit. Gött mos.

Efter en kort mellanlandning hemma hos mig drog vi till Ge-kås. Väl där införskaffades reseadaptrar, resväska, stor cd-förvaring och en massa annat. Och så fick jag en present av Ellen också. En skiva med Helena Josefsson, ett litet fotoalbum och ett långt euforiskt brev.

Man är inte mycket utan sina vänner.

Hur som helst är det mycket på gång just nu! På lördag drar jag iväg till Göteborg och Way Out West. Ska bli helt otroligt jättetrevligt! Mest ser jag fram emot Shout Out Louds, men även Säkert!, Florence Valentin och Timo Räisänen. Och Regina Spektor såklart. Och Peter Bjorn and John. Vi får se hur många jag hinner se, men förhoppningsvis allihopa. På kvällen är jag sugen på Those Dancing Days, men vem vet vart man hamnar då egentligen? Gatlyktorna och sommarnatten får visa vägen till festen.

Efter visiten i Göteborg är jag hemma en dag. På tisdag sticker jag till Stockholm, helt själv. Det ska bli skönt. Samla sig lite. Varva ner. Få ordning på saker och ting. Åka lite tåg igen. Tåg är bra för själen. Jag är typen som gillar att sitta och studera människor. Filosofera kring vad de tycker och tänker, vilka de är och vart de är på väg. Kalla mig lättroad.

Funkar

Jag har tjatat om den där radion som bara får in P3 ibland alldeles för många gånger nu. Det säger nog ganska mycket om mitt jobb. När det roligaste på jobbet är en radio är något fel. Till nästa sommar får det bli en förändring, för det här funkar inte. Eller ofunkar. Så skulle nog Hedda ha sagt.

För övrigt är idag också en bra dag. (Igår var också en bra dag. Postivit tänkande is da shit, så att säga.) Sov till 12.30, käkade, åkte iväg för att spela fotbollsmatch, vann matchen med 5-0, åkte hem trött och lycklig och adrenalinrusig och nu sitter jag här. Just nu lyssnar jag på Loney, dear. Musik som fyller en inifrån och ut. Något som kan äta upp lite av adrenalinet.

Görel och Johan... seriöst?!?

De senaste lördagarna, eller snarare alla lördagar sedan oktober förra året, har jag spenderat med ett gäng döda grisar och kossor, en slaktkniv, en packmaskin och en radio som endast går att få in RIX FM på. Ibland lyckas man kanske få in P3 på radion. Idag var en sådan dag. Idag var en bra dag. Jag höll dock på att sätta slaktkniven i handen när Morgonpasset drog igång tävlingen med namnet Antingen or not. Dagens tema: kentlåt eller konstutställning.

Kvalfrågan börjar ca 22 minuter in i del 2 av porgrammet.

Nekro-Polis? Plast? Fem+ett?

Skärpning.

Repeat

Jag ler
Du ler
Mina ögon fastnar i dina
Fastnade dina i mina?

Egentligen menar du ingenting när du låter leendet
Sprida sig till dina kisande ögon
Egentligen vill du bara vara snäll
Du vill ingenting annat

Ändå envisas du med att låta mig fastna

En liten uppvärmning

The View- Lite stänk av folkpunk. Lyssna på Same Jeans.
Camera Obscura- Missa inte underbara låtar som Let's get out of this country, Lloyd I'm ready to be heratbroken och Let's go bowling. Underbar popmusik!
Belle & Sebastian- Behöver de ens någon presentation?
Franz Ferdinand- Sköna riff och slingor, några kilo attytid, lite sväng och kan man tänka sig! De är från Skottland.

Let's get out of this country

Ett par lördagar med fötterna högt ovanför marken, lite mera sommarfräknar, euforiska konserter i Göteborgsvimlet, några frihetsminuter med en boll på en gräsplan och förhoppningsvis lite skapande av popmusik i en lada. Och efter det...

Om 46 dagar är jag någon helt annanstans. Jag vet inte riktigt hur idén dök upp eller varför, men jag har mina spekulationer. Det var hösten -06 som planerna föddes. Det var en tung höst. Kuggade uppkörningar, kalla höslöv som klibbade fast på trasiga converseskor och brutalt dumpade hjärtan. Den där septemberdagen satt vi på sängen. Det fanns inte mycket att hoppas på just då. Du grät. Jag grät.

Vi bestämde att det inte skulle bli någon mer höst i Falkenberg. För hur underbar sommaren än är, så kommer alltid hösten hit. I samma veva som tuisterna packar ihop sina gula plastspadar, badenbadenstolar och engångsgrillar går luften ur allt.

Visst har jag tvivlat. Kanske är inte den här staden så dum? Man glömmer ju så fort. Det finns så många som betyder så mycket. Människor jag lärt känna ordentligt det här året. När man trivs känns det avigt att åka iväg. Men så kommer de där dagarna då man önskar sig härifrån. Dagarna då man kommer ihåg hur det kommer att bli. Eller så är de där dagarna förbi? Jag vet inte, och jag försöker att inte spekulera så mycket i det heller.

De som betyder något finns ju kvar. Och en av dem som betyder allra mest är mitt sällskap. Om vi inte redan är systrar, så kommer vi åtminstone att bli det. Och även om man redan vet allt om varandra så kommer man att få veta ännu mer när man bor tillsammans.

Förhoppningsvis kommer det att fortsätta dyka upp lite blogginlägg här. Jag ska försöka bjuda på kiltar, sjöodjur och whiskey. Och så lite indiepop då. För det är ju sånt de är bra på i Skottland.

Loney, Dear - Saturday Waits

Emmaboda

"Och det här programmet är till för er som, av någon anledning, inte kunde komma till Emmabodafestivalen!"

För ovanligheten skull lyckades jag få in P3 i den soptunnesugna radion i charken på jobbet. Först tyckte jag det var jättetrevligt att de gjorde ett inslag från Emmabodafestivalen.

"Som ni kanske redan vet så är det här den absolut sista indiefestivalen, eftersom arrangörerna Vinterbadarna anser att indiebanden bara vill sälja skivor, och ........"

Bitterheten och ilskan började sprida sig. Det började bli lite för mycket. Jag har liksom sedan länge förträngt hur förbannad jag var/är för att jag inte fick ledigt den här helgen, men nu fick elden nytt bränsle.

"Och som ni redan vet så befinner vi oss på den jättemysiga festivalen i EMMABODA! Festivalen för alla som gillar indie och pop. Artister som Shout Out Louds, Timo Räisänen, I'm from Barcelona och Almedal.. bla bla.. ochsåharvipratatnågrabesökareartisterströvarpåområdetdetärheltunderbart"

Och där rycktes sladden ur eluttaget. Det är ju mycket roligare att mala blandfärs än att prata med någon av medlemmarna i I'm from Barcelona. Eller dansa sig till extas på en Shout Out Louds-konsert. Eller att se Almedal för första gången.

Snälla, kan du hjälpa mig att fly?

De senaste timmarna har den vaknat. Den som inte speciellt många vet om. Den som många skulle vara ganska rädda för.

Rebellen är typen som skäller på chefen och totalt struntar i vad han säger. Rebellen rymmer hemifrån och ringer inte hem för att tala om var hon är. Och det läskigaste av allt är att rebellen struntar i det mesta och de flesta. Hon skulle till och med kunna skrika på folk, rycka hår ur näsan på dem och kalla dem för självcentrerade egoistiska ångvältshelvete. Sånt som man helt enkelt inte gör. Rebellen är typen som står helt ensam och klarar sig bäst så.

Rebellen är den som ständigt vacklar. Den som inte litar på någon. Den som inte talar om något för någon. Håller tyst, antar samma färg som väggarna, ser det andra inte ser, brinner som en bensinstation i brand och imploderar. Rebellen är den jag trodde försvann för 4 år sedan.

Rebellen är den förbannade tonåringen i mig. Den osäkra, fula och tysta tjejen som ingen vet något om. Hon som inte låter någon veta. Och just nu löper hon amok. Hon är så förbannad att hon skulle kunna klippa till någon. Men det gör hon inte. Hon är inte typen som exploderar. Istället imploderar hon. Klipper till sig själv så att näsbenet knäcks. Stoppar rivjärn i halspulsådern. Sväljer vassa saker.

Det är lite därför rebellen är rädd för sig själv. Hon är så bra på att skada sig själv. Och det finns inte en kotte som kan hjälpa henne ur cirkeln. Den enda som kan hjälpa rebellen att hitta sig själv är rebellen. Rebellen är sin egen fiende.

Du är så fruktansvärt ovälkommen. Du ska veta att jag hatar dig mer än allt annat.

Tingsek

Imorgon får det übermysiga kaféet Stålboms besök av ingen mindre än Tingsek. Kanske finns det fortfarande hopp för staden? Jag vägrar att ge upp hoppet.

Sover du fortfarande?

Det roligaste med födelsedagskalas är inte längre presenterna. Det är snarare intressant att spekulera i hur mycket folk är släkt med varandra. Vissa liknar varndra mer, andra mindre. Några tydliga drag går dock att urskilja. Den ena delen av min släkt har tydliga drag av envishet, svårt att hålla tyst och en viss förkärlek till perfekta trädgårdar. Den andra halvan verkar ha drabbats av precis samma envishet, men är något mer tystlåtna. Och så har de vissa trollgener, som det brukar heta.

Annars har det varit som vanligt. Sömnlös natt, presenter på sängen, provsmakande av prinsesstårtfyllning (den kan ju vara dålig...) och 4 händer fulla med släktingar. Har hittils inte drabbats av någon ålderskris. Det är ju trots allt nu som är den bästa tiden.

Du

Jag minns fortfarande hur han luktar. Blommigt rakvatten. De stora händerna. Den rödrutiga skjortan. Ingen tjock gammal gubbe, utan snarare en spänstig man. Han var stilig min farfar.

Jag brukade gå till farmor och farfar varje dag. När farmor stod upp och ner i rabatten brukade vi spela 31 eller lägga patiens. Sedan gjorde vi våfflor och drack rabarbersaft. Antränger man sig lite kan man fortfarande minnas hur den gamle mannen klättrade längst upp i äppleträdet. Han gav aldrig någonsin upp. Envis som en åsna. Väl där uppe satte han sig på en gren och log det där luriga leendet.

Men helt plöstligt tynade han bort. Fick vita kläder, en nål i armen och cancer i hela kroppen. Oftast blir jag lite lätt gråtfärdig när jag tänker på det. Men det är inte rätt dag att tänka på det idag. Idag ska det minsann saluteras!

Grattis på 80-årsdagen farfar. Hoppas de har äppleträd i himlen.

Morr

Någon jäkel misshandlade min bil vid Badhusparken i lördags natt. Mina vindrutetorkare såg till en början bara väldig skelögda ut. De svängde liksom inte riktigt i takt. Nu har de gått från skelögda till enögda. Den som är precis framför förarsätet ger bara ifrån sig plötsliga dödsryck ibland.

Rör du Bajlen får du med mig att göra.


Dagens låt: Belle & Sebastian- I love my car

Svärta och spädbarn

Det där ingående inlägget om årets upplaga av Hultsfredsfestivalen har, av den ständiga anledningen som kallas tidsbrist, uteblivit. Även om mycket av det som rörde sig i huvudet efter festivalen nu har försvunnit finns det två saker som gjort väldigt starkt intryck på mig. Jag skulle vilja kalla dem för motpoler. Båda utspelade sig runt 23:45 framför Hulstfreds nästa största scen Pampas, dock på två olika dagar.

Precis när vi höll på att gå förbi alla krimskramsstånden efter bron började man höra att konserten redan börjat. När vi kom fram till björkarna kändes allt precis som i en film. Ljuset var mystiskt mörkblått. "ANNA!", utropade Annie. Och så sprang vi. Så gott bena bar sprang vi fram till scenen. Känslan som förmedlas var bland det mörkaste jag varit med om. Något otroligt dovt och stort fyllde bröstet. Det stora svarta täcket svepte in oss. En rysning längs ryggraden. Vackert. Otroligt vackert. "Spelar hon Lover's dream nu så börjar jag gråta", sa Annie.

Och visst började Anna Ternheim spela Lover's dream just i det ögonblicket. Strax därpå spelades I say no. Just den låten sjöng jag och en vän på min säng. Det var hösten för två år sedan. Jag spelade gitarr och vi sjöng. Du tyckte det var lite pinsamt. Några lögner senare var vänskapen söndertrasad. Och nu stod jag där, framför en scen på Hultsfredsfestivalen, och grät. Alla murar och spärrar rasade.

Exakt ett dygn senare stod vi där igen. Efter att killen bakom oss skrålat "Käka späääääädbarn!" så många gånger att han nästan tappat rösten, äntrade fröken Amy Winehouse scenen. Under timmen som följde efter det tycktes alla andra röra sig ovanligt långsamt. Jag tror aldrig jag har dansat så mycket och jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket. Det kallas visst för flow.

It takes a fool

Efter att jag genomfört den vanliga lördagprocessen (gå upp innan solen, jobba, hem och sova) var det igår dags för konsert. The Ark och Timbuktu far landet runt och med sig igår hade de även Sahara Hotnights. Jag skulle inte vilja kalla någon av banden för särskilt sällsynta, men de är ändå sevärda. Så jag, Ellen och våra mindre kopior hoppade in i den blå lilla bilen och styrde kosan mot raggarbilarnas Mecka: Varberg.

Efter att ha köat en stund, och fått våra fördomar kring besökarna bekräftade, kom vi in på området. Precis alla verkade ha tagit sig dit. Mormor och morfar som sett The Ark på tv, barnfamiljerna som lyssnar på musik i familjebussen, människorna som hört några låtar av varje band på radio, urfansen som varit med sedan innan banden visste att de hade fans och tja.. you name it. Uppenbarligen hade många i vår bekanskapskrets fått för sig att åka dit, vilket var väldigt trevligt!

Först ut på scen var Sahara Hotnights. Efter att sett dem två gånger tidigare i år, en gång på trånga Diesel och en gång på Hultsfred, kan man väl säga att ribban var satt ganska högt upp. Tredje gången gillt måste jag, tyvärr, säga var en flopp. Sahara Hotnights är, och har alltid varit, ett band med potential. Tyvärr är inte familjekonsert vid fästningen innan det ens blivit mörkt riktigt rätt forum för damerna i Sahara. Deras svala och coola attityd fick inte direkt publiken att smälta, snarare verkade bandet ha motsatt effekt. Man kunde nästan tro att människorna i publiken, det uppsprickade molntäcket till trots, höll på att frysa till is. Inledningsaktens floppande tror jag beror på två faktorer. Den första är helt klart den svårflörtade publiken. Jag menar: Sahara Hotnights är ju röj! Let's move. Den andra är bandets problem med att anpassa sig efter målgrupp. Fulla människor på en festival behöver inte flörtas med. Nyktra barnfamiljer däremot behöver smörjas till lite. Hur som helst försökte jag röja så gott det gick. Quite a feeling, Hot night Crash och Visit to Vienna låg mig närmast hjärtat denna kväll.

Efter att Sahara Hotnights lämnat scenen utan några extranummer (Snälla. Pinsamt publiken!) började man rodda om för Timbuktu. Förra Timbuktu-konserten ägde rum på Hultsfred i år. Nämnas kan även att det var 5 minuter efter att jag och Annie varit på Anna Ternheim. Jag får nog ta och skriva ett eget inlägg om den konserten... Man kan i alla fall säga att vi inte var så mottagliga för Timbuktus svängiga och medryckande musik. Igårkväll däremot var en perfekt kväll för detta energiknippe! Jag skulle aldrig få för mig att sitta och lyssna på Timbuktu hemma, nej nej. Men när det kommer till livespelningar går han inte att motstå. Timbuktu, Mapei och Damn! har en förmåga att rycka med vem som helst. De ser ut att ha otroligt kul på scen och man kan inte annat än dansa när man ser dem. De flesta har hört hälften av låtarna på radion. Det är allsång och många leenden. Kanske skulle Timbuktu spelat allra först? Han skulle till och med få farmor att vippa på rumpan. Eller så skulle hon åtminstone säga att han är en trevlig pöjk den där Timbuckto, han har ju så mycket spring i bena!

Efter ännu en stunds roddande var det dags för The Ark. Jag och Ellen knödde oss fram till vi var i mitten två meter från scenen. Det var trångt, men inte särskilt rörigt. Själva The Ark-konserten är lite svår att beskriva. Ni som någon gång varit på ett av dessa sektmöten förstår, för er andra ska jag försöka förklara.

Ola Salo är en man med en otroligt tilldragande personlighet. Han bjuder ut hela sig själv, spexar och står inte still en enda sekund. Det är nästan så att man kan få för mycket av det glammiga och uppmärksamhetssökande. Radiodängor och melodifestivalhits levereras i en rasande takt. Det är lätt att slås av känslan som säger: det här är bara för mycket. Men i samma sekund som jag känner att mitt behov av den sortens musik är mättat vänder allt. Jag inser att fronfiguren i hela Sveriges The Ark har något att säga. Efter flera minuter långa, ganska substanslösa men ack så publikfällande, mellansnack om bockstensmannen kommer han till det som gör The Ark till kvällens höjdpunkt. När Salo börjar redogöra för att det är okej att vara annorlunda och att han skrivit en nationalsång för all idioter, då tror jag honom verkligen. Sakta sakta byggs introt till It takes a fool upp. Med en vän i handen tittar jag upp mot den blå himlen och inser att jag håller på att bli frälst av en man i vita hotpants. Jag var tillfälligt innesluten Sveriges utan tvekan största sekt. Starkt var det. Otroligt starkt.

Efter att konserten var slut sprang vi till bilen. Kanelbullar och Marit Bergman. Konsertextasen fick oss att skråla hela vägen hem. Våra mindre kopior lämnades av hemma. En raggardusch senare stod vi återigen och dansade. När det började ljusna åkte vi hem. Våra lätt hesa halsar sjöng på soundtracket till, den ännu outgivna, filmen om mitt liv; Tomorrow is today.

Det här är bra tider, det ska ni veta.