Hemma på semester, eller på semester från hemma?

Klockan var nog mer tidig kväll än sen eftermiddag. Vår blå lilla Peugeot åkte ner för den långa nedförsbacken vid grustaget och vidare genom grannens gårdsplan. 800 meter till. Upp för garageuppfarten. Jag kliver ur bilen. Dörren öppnas från den röda ladugården.

Så gott bena bär pringer jag ned för den grusade uppfarten. När jag var fem ramlade jag och skrapade upp knäna precis här. Precis när uppfarten börjar plana ut fånga han upp mig. När jag släpper taget lite ser jag den vuxne mannen, nyss fyllda 50, fälla stora stora tårar ned för kinderna. "Du får inte stanna borta så länge, Johanna". Han kramar mig en gång till, vänder och går tillbaka mot ladugården.

Jag har bara sett min pappa gråta en gång förut. Den gången firades min farfar ned i en träkista i marken.

Så för alla som trott att jag gått och dött, eller möjligtvis permanent försvunnit; Jag är tillbaka i Falkenberg ett par dagar. Jag lever, men har drabbats av en svensk förkylning. Idag har det firats julafton. Först dopp i grytan hos mormor och morfar med alla de femtielva kusinerna. Självklart med obligatorisk promenad till sjön och äta ringar och dricka svag saft till Kalle Anka. Senare julbord och farmors Sagosoppa. Allt julgodiset har nu, mer eller mindre, försatt mig i paltkoma. Jag fick en stekpanna i julklapp. Den är praktisk. God Jul och god natt gott folk!