Följ spåren

För en stund sedan kom jag hem från helgens äventyr i Göteborg. Efter bilresa, tågresa och spårvagnsresa hittade vi till sist det otroligt mysiga lilla Bed & Breakfastet som vi bokat. Inte speciellt långt från varken centrum eller Slottsskogen.

Klockan halv två slogs portarna upp till Way Out Wests andra dag. Först ut var Florence Valentin. Tältet, som döpts till Linné stage, fylldes med förväntansfulla festivalbesökare. Och jo, Florence Valentin var en helt okej uppvärmning. Florence Valentin är lika delar Håkan Hellström, Peggy Lejonhjärta och något punkband. Kanske Ebba Grön? Loves röst andas desperation, blåset har en medryckande effekt, körarrangemangen sitter där de ska och texterna handlar om fest, vänner och kanske lite politik. När bandet river av Pokerkväll i Vårbygård, då känner man att festen har börjat.

Nästa band som sågs var mina förhandsfavoriter Shout Out Louds. Framför Flamingo var det inte särskilt trångt. Det handlade inte om att det var lite folk, för det kan man inte säga att det var. Slutsålt är slutsålt, och slutsålt betyder mycket folk. Däremot var det ökenvarmt. När bandet klev in på scenen fattades någon. Istället för Bebban stod där någon annan. Tydligen hade hon hamnat på sjukhus (!). Hur som helst fick jag höra i princip alla låtar jag ville höra och det dansades så mycket som det bara gick. Bäst var helt klart Please Please Please, då publiken och bandet tycktes vara fullständigt synkroniserade. Helt plötsligt dök även Markus Krunegård från Laakso upp. Ändå räckte det inte ända fram. Delar av Shout Out Louds gnista låg på sjukhus.

Efter några rundor på ölområdena, där man kunde konstatera att de flesta var ganska många år äldre än mig och Ellen, började Moneybrother spela på Flamingo. Moneybrother på engelska går finfint. Pengabrorsan däremot, han borde låsas in i en garderob. Ett par minuter in i Moneybrothers konsert var det dags för Peter Bjorn and John i Linnétältet. Något jag slogs av var deras förmåga att låta så mycket, trots att de bara är tre stycken. Något annat de bör ha cred för är sången. Alla tre kan sjunga, och de lägger snygga stämmor. På något vis gillar jag coola Amsterdam. Spelningen blev inte sämre av att Annika Norlin gjorde en underbar gästning på Young folks. Mäktigt.

Strax därpå gick Regina Spektor upp på Azalea. Tyvärr fick han där uppe för sig att Azalean behövdes vattnas. Antagligen trodde han också att fönsterträdet inte fått vatten på typ tre år. Det regnade alltså. Och inte så lite heller. Trots att jag var blöt överallt försökte jag njuta av konserten. Regina Spektor gör allt med en liten en skruv. Hon nöjer sig inte med att bara sitta och spela och sjunga, utan gör konstiga ljud, spelar på stolar och är skönt flummig. Vissa låtar låter dock väldigt mycket likadant. Lite mer varitation och lite mindre regn til nästa gång.

Nästa konsert vi såg ägde rum i Linnétältet. Timo Räisänen lyckades jag sova ifrån på Hultsfred, men nu skulle han minsann ses! Det finns många anledningar till att tycka om Timo. Han och hans band fullständigt kokar och exploderar på scenen. Det bli aldrig tråkigt om man säger så. En annan anledning är att han bjuder på sig själv. Och så åkte tröjan av såklart. Jag är typen som egentligen är mest inlyssnad på Timo lite tidigare alster. Något jag förundrades över var att han gått från ett ganska rent popsound till ett mer psykedliskt uttryck. De nyare låtarna är lite mer svårsmälta. Men det blåröda tältet i Slottskogen kokade ändå såpass att man inte behövde oroa sig för skärsår i magen.

Sist ut för vår del var Säkert!. Tältscenen utgör inte bara ett väldigt bra regnskydd, det skapar även det rätta mörkret. Någon meter framför mig står en dam i en svart klänning. Egentligen behövs det ingen förklaring. Annika Norlins texter har ett eget kapitel i min popbibel. När hon får en hel publik att stå och hytta med nävarna och skrika "Dom jävlarna ska skjutas" inser man också att popmusik inte bara är religion, utan också i högsta grad politik. Vi kommer att dö samtidigt bjuder för övrigt på kvällens bästa extas.

Efter några spårvagnsresor och en mellanlandning, med hårtorkning och förfestande, i vår tillfälliga bostad, fortsatte festen på Pusterviksbaren. Patrick Watson tog sig ut på dansgolvet och körde unplugged och Those Dancing Days kändes allmänt coola.

Way Out West känns nytänkande. Det gillar vi. Mer av det här!